Vardagens hjältar

Det var 1985. Högerextremismen var på frammarsch.
En tuff tant — en vardagshjälte i Småland — gör vad som kommer ann varje medmänniska: Stå upp för demokrati, människovärde och mänskliga rättigheter.

Det händer igen. Förändringens vind, den blåser kall. Det är som en ohejdbar storm av dårskap, dumhet och förringande som drar fram över Sverige. Det ska gråtas i riksmedia. Syndabockar ska hittas. Brösttoner tas till. Och nu intar etablissemanget försvarsposition. En av de sina har fått utstå en folkets mening: en tårta. De ställer sig upp bakom Jimmie Åkesson. Terrorismen måste stoppas!

För ganska exakt tre år sedan framlade jag en uppsats i Historia på Umeå universitet. Det var en så kallad komparativ diskursanalys, vilket innebär att jag jämförde två skeenden och analyserade hur riskmedia talade om dessa skeenden. Det jag jämförde var hur de politiska partierna Ny demokrati respektive Sverigedemokraterna beskrevs/omskrevs på ledarsidorna i Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska dagbladet perioden efter respektive riksdagsval; 1991 för Ny Demokrati och 2010 för Sverigedemokraterna. Klart är att etablissemanget har förskjutits.

Förutom att de politiska skiljelinjerna mellan ledarskidorna påtagligt minskat från 1991 till 2010 sågs Ny demokrati och Sverigedemokraterna på olika vis. Det första är numera historia och kan lämnas därhän. Sverigedemokraterna däremot fördömdes av samtliga ledarsidor och tillskrevs etikett på etikett. Partiet bedömdes inte bara vara högerextremt utan även ett hot mot demokratin, eller som jag skrev i arbetet ”Sverigedemokraterna ses på som ett omöjligt parti, ett paria.” Men det var tre år sedan.

***

Idag är tongångarna en helt annan. Jimmie Åkesson tårtas och ur det svenska politiska etablissemanget springer den ena efter andra till försvar för de som bara tre år tidigare ansågs utgöra ett hot mot demokratin. Det är som ett politikens maraton. Lena Mellin menar att hon är beredd att dö för att Jimmie Åkesson ska få säga sin mening ostört och Mona Sahlin instämmer men är inte beredd att dö för Jimmie Åkesson. Den folkpartistiska tidningen Dagens Nyheter ansåg till och med att demonstrationsrätten borde inskränkas för att skydda demokratin. Och socialdemokratiska Aftonbladet låter oss veta att tårtningen var en terrorhandling. Den ena extrema yttringen efter den andra. Styrkta brösttoner och överdrifter. En kakafoni utan hejd. Är det detta som är den politiska korrekthetens våta filt som högerextremister så ofta klagar på, en filt som nu kommer till deras försvar?

Vi lever i en förändringens tid. Jag har följt uppdateringar på Facebook från kompisar, i synnerhet från en person. Vi är ofta men inte alltid överens. Vi har bra diskussioner och han är en mycket klok person. Vi hade reagerat på samma galenskaper i Expressen. Igår var det 75 år sedan som nazisterna på allvar påbörjade sin terror och utrotning av judarna i Tyskland, den så kallade Kristallnatten. Många är de gånger jag varit ute och tänt ljus och gått i fackeltåg för att hedra minnet av de som miste livet i den nazistiska pogromen natten mot 10 november 1938.

Den liberala tidningen Expressen ger inte den historiska händelsen tyngd eller erkännandet. Istället kommer ett ifrågasättande från Expressen sida som låter oss veta veta att kristallnatten är bara något som ”påstås enligt historieböcker”. Det är alltså inte något som är/varit, utan det är ett påstående, kanske rent av en teori? Polisens syn återges också av Expressen: Svenska motståndsrörelsen (nazisterna som stökade runt i Umeå för inte så länge sedan) som demonstrerade i Stockholm igår beskrevs som (i sammanhanget förstått oförargliga) ”högerdemonstranter” och benämnde alla de som stod upp för demokrati och människovärde som ”vänsterextremister” och hot mot demokratin. Tidningen hänvisade också till en nazistisk sida för den läsare som ville få mer information och live-uppdateringar om vad som händer under nazisternas marsch genom centrala Stockholm.

Jag ska inte gå så långt som att misstro Expressen, men nog slog tanken mig att bevakningen av händelsen gjordes under sympatier för nazism och nazisterna som marscherade genom Stockholm. Det som hände 10 november 1938 var ju trivialt, bara ”några juvelerarbutiker förstördes” fick vi veta. Jag kved mig när jag tog del av denna nazistpropaganda som obehindrat sprutade på Expressens sida. Expressen bad senare om ursäkt för sitt mycket grova övertramp, hån och antisemitism som skedde på bästa sändningsplats.

***

Vad har då detta med tårtningen att göra? Tja, jag kommer osökt att tänka på en læstadiansk släktings fördömande av HBTQ-personer och varför HBTQ-personer inte ska tillerkännas rättigheter: ”Ger man djävulen lillfingret tar han hela handen”. I detta sammanhang fungerar analogin. Sverigedemokraterna har sakta börjat accepteras av etablissemanget och blivit en del av det. Nu går ryggdunkarna och acceptansen för det vidriga och odemokratiska blivit mer allmänt — de är beredda att dö för varandra. Åtminstone det etablerade etablissemanget med Mona Sahlin, Lena Mellin, Karin Pettersson och ledarredaktionen på Dagens Nyheter i spetsen.

Tårterskan Irene Matkowitzc är en av våra vardagshjältar. Hon stod upp för mänskliga rättigheter, människans värde, demokrati och yttrandefrihet. Men istället för detta erkännande läggs allt fokus på metod och hon beskrivs hon som terrorist och som ett hot mot demokratin. När är det rätt att agera? Mona Sahlin talar om att Åkesson blev rädd och överrumplad. Är någon förvånad över en sådan sak? Det skulle jag också bli om jag fick en tårta i ansiktet. Men Jimmie Åkesson befann sig aldrig i någon fara. Den vanliga medborgarens desperation lyser igenom valet av aktion. Så begränsad är yttrandefriheten — så mycket har demokratin börjat urholkas.

Tårtningar är ett till synes harmlöst medel för att få uppmärksamhet, för att bli hörd (jämför med järnrören som ledande Sverigedemokrater hade som tillhyggen). Låt gå för att jag själv aldrig ta till en sådan metod. Jag behöver inte. Jag har andra kanaler. Värt att poängtera är också att jag inte uppmanar andra att tårta. Det är trots allt ett brott mot svensk lag. Men metoden åt sidan: Det viktiga är den idé som Irene Matkowitzc bär på: Demokrati och jämlikhet. Hon har i det avseendet min oreserverade sympati och etablissemanget har mitt totala förakt. Vi får inte glömma att Jimmie Åkesson leder ett av Sveriges mest aggressiva och våldsbenägna partier vars idéer vid makten utgör ett direkt livshotande tillstånd för hundratusentals människor. Deras politik är också mycket kvinnofientligt och homohatande.

I fascisternas värld kommer de mänskliga rättigheterna beskäras, demokratin avskaffas och yttrandefriheten vara ett minne blott. Är det först i det stadiet som motstånd är tillåtet, utan att etablissemanget gråter? Nå, i det tillståndet ropar nog etablissemanget efter samhällets hårdaste repression: Död åt de protesterande.