…så galet besviken över senaste tidens utveckling.

Inget kan jag göra heller. Bara ta emot skiten som erbjuds om och om och OM igen. Mina nära och kära peppar till tusen att jag ska acceptera och gå vidare och till största delen så har jag ju det också.

Men HUR accepterar man att människor gång på gång envisas med att söka sig till massa dåligt skit och dåliga människor som bara stjälper istället för att försöka trassla upp sina livsknutar som man själv knutit så hårt att det kommer att ta ÅR innan de är uppknutna.

Varför ska jag vänta på något som aldrig kommer att ske? Varför ska jag envisas med att hålla kvar vid en löjlig liten smula av något som en gång liknade hopp? Varför kan jag inte acceptera att bli vald sist? Varför accepterar jag inte att 800 vänner på FB är viktigare än vad jag är? Varför accepterar jag inte att vissa människor VILL leva sitt liv alldeles för snabbt? Varför kan jag inte acceptera att en del människor alltid vill ha genvägar genom livet även om det innebär att de trampar ner andra? Varför kan jag inte acceptera att en del väljer att leva i en fantasivärld? Varför accepterar jag inte att vissa är på väg in i ett nytt sorts missbruk? Varför accepterar jag att någon inte ens kan se mig i ögonen längre? Varför accepterar jag både nya och gamla lögner och bara nickar och ler för att jag inte vågar göra annat? (För att jag är rädd…)

Varför accepterar jag att folk inte SER och fattar vad som håller på att hända?

(Och ni som fattar och stöttar… Jag tackar Er av hela mitt hjärta)

Varför accepterar jag inte bara situationen som den är?

*funderar*

Ja, det är väl den där löjliga känslan av hopp som ändå vägrar lämna mig…

Inget kommer ändå bli som förr.

Men jag är i alla fall inte ensam.

Det är jag väldigt glad för.

Jag kommer att klara av det här också…