Paus mitt i alltihopa..

Av , , 4 kommentarer 16

Ja, ibland måste man bara pausa litegrann. När verkligheten pockar på och behöver tid. Tid är ju som bekant ingen bristvara, utan snarare en måttstock i hur man prioriterar i sitt liv. Det är ju så att varenda människa har exakt lika mycket tid på sitt dygn och ingen blir i detta avseende diskriminerad. Här kan vi alla pusta ut och glädjas över att det faktiskt är lika för alla. De som anser att de ”inte har tid” prioriterar helt enkelt för dåligt.

Jag har en ganska tydlig bild av min egen prio-ordning och tycker själv att jag har en rätt okej balans mellan alla mina vardagsbitar.

När man är mamma och fru så går ju den mesta tiden och engagemanget åt till den närmaste familjen, men jag är också kollega, vän, syster, dotter, barnbarn och lite annat diverse så jag har ju såklart annat jag vill kunna göra när jag är ledig. Jag vill träffa vänner, jag vill träna, jag vill läsa böcker och jag vill också kunna prioritera att göra INGENTING.

Tyvärr är det ju mer sällan jag kan prioritera just detta: Ingentinget! När man har ”ingenting-tid” så kan man fördriva sån tid med att till exempel hasa omkring helt ensam i morgonrock hemma och bara njuta av tystnaden och stillheten samtidigt som man spanar ut genom sina fönster och filosoferar över diverse eller hur vädret ska bli.. Man kan också ligga extra länge i badkaret ända tills badvattnet blir kallt… eller… varför inte bara ta en liten dagstupplur på sofflocket?! 🙂 Ibland har jag specifika ”sovdagar” som innebär att jag helt enkelt sover några timmar när det ingen är hemma och om jag är ledig mitt i veckan

Att få ha lyxen att göra ingenting är en företeelse som sällan får upplevas. Tyvärr.

Förra helgen kände jag mig tvungen och gå in och göra en insats hemma hos en person trots att h*n har personal som ska hjälpa till i alla vardagsbestyr. Fast jag själv hade jobbhelg så kände jag mig tvungen att ingripa på direkten och jag la ner mer än tio timmar på min obefintliga fritid för att måsta fixa till sådant som andra har betalt för att göra.

Jag var såklart helt slut efter den helgen och hela min egen så välplanerade tid rök ju såklart all världens väg. Veckan som varit efter den överjävliga helgen har jag varit allt annat än pigg. Allt jag ville göra under veckan fick stå tillbaks för att återhämta mig själv och även för att försöka få ner saker på pränt för att skicka till ansvariga för att få någon klarhet i VARFÖR?

Dels har jag varit arg, men också uppgiven över hur saker bara kan få hända om och om igen. Uppenbara orättvisor är fan det värsta jag vet och det går liksom inte att vara tyst.

Vi måste tala för dem som har en svag röst eller ingen röst alls. Att inte göra det är oacceptabelt.

Det är inte alltid det hjälper att höja sin egen röst, men man ska åtminstone försöka.

”Helping one person might not change the whole world, but it could change the world for that one person”

4 kommentarer

Tråkig rubrik!

Av , , Bli först att kommentera 12

Shit vad tråkig jag har blivit på sista tiden.. Å trött! Jag orkar knappt vara vaken efter kl 21 så jag antar att årstidsväxlingen pågår i kropp å knopp för fullt.

Har haft en period med en del soffhäng och jag har sett en galet bra serie på HBO som heter ”years and years”

Den är helt klart en av de bästa serier jag har sett detta år så jag tänkte att jag måste in och lämna lite tips här  🙂

Ja, tillvaron är inte mer spännande än så just nu. Jobbar, sover, äter å tränar och FÖRSÖKER kolla nån spännande serie då och då. Dock så föredrar jag fortfarande att läsa böcker framför tv-häng. Om jag inte umgås med Jimmie förstås.. Då blire Netflixande.. Tills jag somnar  😀

Fast just denna helg så är jag och Jimpa BÅDE jobb och barnlediga bägge två, så jag ska verkligen anstränga mig och vara både vaken och rolig samtidigt haha..

Få se om det går att göra nåt kul ikväll? Covideländet ställer ju till det för minsta lilla nöjesplanering, men en god middag ute på stan borde vi ju kunna få till i alla fall 🙂

Några vuxenpoäng måste vi ju se till att skrapa ihop nu när vi är barnlediga första gången på så länge.

Trevlig helg & på återseende!

 

Bli först att kommentera

Tröst me höst?

Av , , 2 kommentarer 15

Ja, hur jobbiga dagar livet än må bjuda på så finner jag en stor tröst i hösten.

De flesta ser våren och sommaren som en nystart, medan jag (som vanligt) är lite bakvänd och ser hösten som nån slags nystart. Den ultimata måndagen typ. Hösten inbjuder till utomhushäng och fysisk akivitet mer än nånsin och jag försöker vara vaken i dagsljus och sova med mörker så gott det går. Jag försöker också att platta till vardagen så mycket jag kan och jag har faktiskt hittat flera nya små fiffiga lösningar och seriösa lifehacks för att spara tid och för att tillvaron ska rulla friktionsfritt.

Jag har tyvärr ett och annat litet moln på min himmel men jag tacklar dem så gott jag kan. Det mesta ligger totalt utanför min kontroll och jag kan inte påverka så mycket. Jag vet att det bästa jag kan göra är att leva som ”vanligt” och bara försöka vara som jag brukar.

Tillvaron har ju sina uppförsbackar emellanåt fast det känns ändå helt okej. Det är så livet är för de flesta, men något som jag inte riktigt fattar är att så fort jag har en liten reva i mitt eget lilla kosmos så finns de alltid dem som märker när jag inte är på topp och då passar på att försöka sticka mig. Ibland blir jag stucken med nål och ibland blir jag stucken med kniv.

Numera är jag (sorgligt nog) ganska van vid sånt och för det mesta bryr jag mig inte. Jag har lärt mig att hålla käft och bita ihop för jag vet att det oftast tar mer energi att försöka ”hävda min rätt” inför de som ändå bara vill hitta fel och som gör allt för att förvränga mina ord och belysa lösryckta fraser för att få mig att framstå som en arrogant skitstövel. Jag suckar inombords och tänker ändå att jag måste bli bättre på att stå upp för mig själv i stunden, men oftast så blir jag bara less och känner mig missförstådd i tystnad. För vem orkar lyssna liksom?

Speciellt obehagligt blir det när somliga liksom ”ruvar” på saker i flera veckor för att helt utan förvarning kasta fram saker som de tycker att jag sagt eller gjort fel.. Det är så otroligt tröttsamt. Ibland kanske man inte ens minns vaffan som hände eller vad man sa eller gjorde som var så fel?! Liksom.. ”Istället för att en månad senare gnälla, kan det i stunden vara bättre att skälla” (Haha.. där fick jag till det)

För några år sen hade jag nog blivit galen och rivit upp himmel och jord men numera tänker jag mest på hur jag på lättaste sättet ska kunna undvika lynniga och obalanserade personer som får mig att känna obehag. Min rullgardin åker oftast ner, men ibland måste man kanske rent av retirera helt och hållet och till och med fundera på ett miljöombytbyte. Speciellt när det mest vardagliga blivit kroniskt problematiskt och jag till och med blir ifrågasatt för mina levnadsvanor och mitt sätt att leva mitt liv.

Det är mycket som snurrar nu och jag behöver verkligen ta mig en allvarlig funderare på vad som komma skall. Faktiskt en jäkla tur att det är höst ändå  😀

I denna höst är det lätt att finna tröst!

Tänder lite ljus i mitt lilla hus 🙂

Trevlig helg & vi hörs!

🙂

 

 

 

 

2 kommentarer

En frisk person…

Av , , Bli först att kommentera 12

En frisk person har tusen önskningar,

medan den sjuke endast har en..

Det ligger mycket i det. När man är frisk så är det ju liksom inget man reflekterar över typ: ”Åh vad frisk jag känner mig idag.. vilken tur!

När man är frisk så är det så mycket man tar för givet. Att kunna jobba obehindrat, att kunna handla när man vill, att kunna umgås, att kunna sova, att inte ha ont.. etc.. Ja, Ni vet ju..

När man är frisk så finns det en hel del att bara ta för givet. Det mesta man vill göra kan man göra när hur och var man vill.

Blir man svårt sjuk så finns det nog bara en enda tanke i huvudet: ”Jag vill bli frisk”

Och nu menar jag inte nån liten förkylning eller små krämpor av övergående karaktär. Nej, nu snackar vi totalpaj av hela kroppen, klippkort på akuten och perioder av att inte klara sig själv. Att vara så sjuk att tillvaron balanserar på randen till oändligheten samtidigt som man kämpar för att överleva dagen.

Jag önskar verkligen att tillfrisknande står på agendan härnäst och att någon jag bryr mig mycket om får bli frisk igen.

Krya på Dig i massor!!

Vi tänker på Dig..

Bli först att kommentera

Nätnojjar!

Av , , Bli först att kommentera 11

Jag får ju mina idéer emellanåt och när det händer så rannsakar jag mig själv alldeles för mycket och det blir ofta ett ”allt eller inget scenario”.

Ni som känner mig vet ju.. Men i alla fall. När det gäller internet så har jag ett väldigt kluvet förhållningssätt. Det förflutna finns ju som alla vet kvar i form av digitala spår. Både stora och små avtryck.

När det handlar om söta små digitala minnen så är det ju ändå lite roligt när det dyker upp saker ”från förr”. Det som INTE är roligt och som får mig att ifrågasätta mig själv och mitt fortsatta vara eller icke-vara på sociala medier är när det dyker upp människor som vill veta saker och som så uppenbart bara vill vältra sig i eller förmedla göttigt skvaller men som för all del ändå vågar göra det i form av sig själva (alltså utan påhittade nick osv) dyker upp med både frågor och information som jag inte vill ha eller har bett om.

Jag blir väldigt obekväm och ibland får jag nästan lite internet-ångest-light och så börjar mitt självrannsakande som jag ändå är lite trött på. Som tur är så är det inte lika ofta nu, men det händer fortfarande ibland.

Här på Helena-bloggen så händer det ju inte alls så mycket nuförtiden annat än att jag lämnar av en och annan tanke ibland. Tankar som just där och då betyder så pass mycket att jag vill sätta dem på pränt, men i övrigt så speglar den väl ändå att mitt IRL-liv är relativt lugnt och harmoniskt. De som följer mig på Instagram vet ju att jag är lite mer generös där med både tankar och vardagsliv.

Dock så har jag en liten fix idé vad gäller mitt Instagrammande och det är att jag har ett maxantal i både följare och de jag följer. Jag får ha max 100 följare och jag ska aldrig följa mer än 150 st konton, så någon gång i månaden så rensar jag bort både följare och sånt som jag inte längre är intresserad av att spana på.

Det finns så himla många inspirerande konton som handlar om sånt jag gillar vad gäller mat, musik, livsstil och träning etc, men jag håller mig ändå under 150 st vilket känns som en osynlig gräns för vad jag klarar av om jag verkligen vill hinna se det jag tycker om.

Precis så som man behöver rensa ur sin garderob, sitt skafferi, sina förråd och sin handväska (haha..) ibland så behöver man väl göra det samma i sina sociala medier också tänker jag?

Allt och alla som får mig att må dåligt, eller som kommer med (för mig) dålig input måste helt enkelt sållas bort för min mentala och digitala överlevnad. Allt annat är helt orimligt!

Dessutom så har jag gjort så pass många andra radikala förändringar i mitt liv vad gäller det mesta och internethängandet är ju inget undantag.

Jag behöver verkligen göra aktiva val varje dag och 9 gånger av 10 så är det sånt jag väljer som jag vet att jag mår bra av, men ibland händer det ju att jag slirar och gör ett kasst val som får mig att må skit. Fast numera är det mer sällan tack och lov!

Nåväl, även solen har ju sina fläckar  😉

Jag lär så länge jag lever och tur är väl det, för det innebär att jag ständigt har nya infallsvinklar att analysera och filosofera över.

Haha.. jaa.. Ni ser ju! Det är deep shit som pågår inne i det lilla Helena-universumet där jag snurrar runt min egen axel om och om och om igen. Men åh ja, just nu är det ändå rätt okej trots att hösten börjar bli både mörkare och kallare!

Tillvaron är nog precis som sist jag skrev. Dock så går jag och Jimmie in i en extremt osynkad period nu så vi kommer inte att ha mycket ledig tid tillsammans under någon månads tid framöver, men har vi tur får vi en ledig helg senare i höst tillsammans bara vi två. Något att se fram emot för det händer inte ofta!

 

Fairyboy + Häxan surtant= sant!

Ha det bra alla som fortfarande läser här!

 

 

Bli först att kommentera

Över hundra mil i min bil..

Av , , Bli först att kommentera 16

..på en helg ungefär!

Vi tog oss till slut till Gällivare efter sisådär tio månader, så äääntligen fick jag träffa min mormor igen.

Avstånd och tid är inget som brukar hindra mig i vanliga fall, men de jääävla covid sätter ju käppar i de flesta hjul numera. Men, jag fick åtminstone med mig alla mina killar och vi har haft det så jäkla mysigt tillsammans.

Vi har spanat runt i Malmberget och kikat runt på alla rivningar av hus och allmän bebyggelse och det är rena rama zombiekänslan där. Rent av kusligt på en del ställen och nu tror jag att det kan ha varit sista gången jag var där uppe. Det gigantiska gruvhålet som slukat ett helt samhälle har nog läst ut sitt sista kapitel i min bok i alla fall så framöver så nöjer jag mig med att kolla in Gällivare (Där det händer också mycket, fast tvärtom.. där bygger de som tusan)

Sen har vi fått träffa släktens nyaste tillskott som har formen av en bedårande liten bebisflicka. Min kusin är hennes farsa så det var lite kul att få träffa dem såklart 🙂

Sen har det varit lite hemmapyssel och jag har krattat löv, rensat stuprör, staplat ved och skruvat fast saker både här och där plus en del andra grejs som jag gör när jag kommer hem till min mormor. Men det viktigaste var ju att vi fick träffas och umgås allihopa. Det gäller att ta vara på tiden man får tillsammans och nu får det INTE dröja lika länge innan det blir Gällivare för mig igen.

Höst & hustfix  😀

Egentligen så borde jag ju visa en och annan bild på förödelsen, men jag tror jag nöjer mig med en enda faktiskt. Jag behöver försöka hålla bloggen lite optimistisk känner jag.

Den demolerade Gällivareskylten som ligger nedanför Gruvmuseet i Malmberget ger mig verkligen en känsla av vemod. Bakom stängslet skymtar gruvmuseet som även kallades ”Hermelins gruvstuga”. Den byggdes 1919 och nu, 101 år senare så pågår rivningen av huset för fullt.

För 4 år sedan hölls min morfars minnesstund där inne också, så den här bilden väcker såklart lite extra känslor. Det är verkligen slutet på en era på många sätt och trots att man kan höra historiens vingslag över hela den här trakten så kan man också ana allt det nya som väntar runt hörnet, men de kapitlen är ju inte skrivna ännu och jag är inte så intresserad av att läsa dem heller.

Nåväl, det var en innehållsrik helg och som vanligt så är batterierna fulla av Good Energy efter en rolig weekend.

Låt hösten komma!

Bli först att kommentera

Man vet aldrig..

Av , , 2 kommentarer 10

.. hur mycket tid man har kvar att leva.

Varje dag krymper tiden och hur mycket vi än inbillar oss något annat så är vår tid här på jorden väldigt begränsad.

Tid är som ett slags pengar som aldrig går att spara. Det går inte heller att slösa på tiden eftersom tid är det konstanta värdet av NU.. hela tiden liksom..

Alla har vi lika mycket tid att disponera varje dag och det enda som skiljer oss åt är hur vi väljer att använda tiden.

Ibland måste man stanna upp och fundera lite över tiden. Man får inte vara vårdslös med varken tid eller pengar när man blivit en medelåldring som jag själv blivit 😀

Nu är jag närmare femtio än fyrtio och det känns rätt så ballt ändå. När jag var yngre så hade jag långa perioder då jag arbetade 60 timmar i veckan och jag tyckte att det var rätt kul. Både att jobba och när lönen kom såklart.

Numera jobbar jag ”bara” heltid och det känns alldeles lagom. Prioriteringarna ändras radikalt ju äldre man blir och det är skönt att värdesätta tid hellre än pengar.

Inte heller skulle jag palla med att jobba för mycket numera. Jag har trots allt en hel del att fylla tiden med och det går ju inte att mäta i kronor och ören

Ska man leva för att jobba eller ska man jobba för att leva?? En väsentlig skillnad faktiskt.

Nu har jag flera lediga dagar framför mig och jag ska resa bort en sväng. Jag ska hänga med mina tre killar på annan ort och vi ska inte kolla på klockan en enda gång 🙂

Det är den lyxigaste känslan just nu. Att bara få vara! Leva, skratta, umgås och njuta av här och nu!

Familytajm=välinvesterad tid!

På tal om ledigt.. Idag började jag min långledighet med hotellfrukost på stan med en god vän. Tog en genväg genom trista Utopia och fick se detta:

Fasn vad glad jag blev av de här färgglada paraplyerna mitt i Umeås halvdöda glas & betongaktiga miljö!

Lev å må och 3vlig helg!

🙂

2 kommentarer

Välformulerat och relevant!

Av , , 14 kommentarer 26

Den här texten fick jag skickat till mig idag. Jag vet inte vem som ursprungligen skrivit den, men jag tycker att den är väldigt bra skriven och speglar mycket av det som många av oss känner, tycker och tänker om vissa saker. För det går inte att blunda för de enorma förändringar som skett över så kort tid och som blivit så påtagliga i vårt land.

 

Jag väljer att helt enkelt copy pasta in hela texten i ett blogginlägg och tänker att många kan behöva få läsa om någons välformulerade tankar, utan att det ifrågasätts på det gamla vanliga viset: “äru rasist eller? ”

 

Näejj… För det här handlar inte ens om det. Det här handlar inte om rasism som den gamla uttjatade och tröttsamma debatten. Det här handlar om KONSEKVENSER!!

Stor skillnad alltså. Men i alla fall : LÄS!

 

 

– Jag vill leva jag vill dö i norden –

Men jag vet inte längre om jag vill leva och dö i Sverige.
Mitt älskade, vackra Sverige.
Det fosterland som nu brister på så många sätt.

Det land som en gång var det tryggaste jag visste.
Det humana, vårdande, omhändertagande, rättssäkra Sverige.
Landet där man oftast hittade bostad om man behövde, fick vård när man var sjuk och där man fick sjukpenning när man var oförmögen att arbeta.
Där våra äldre fick den omsorg de behövde. Där palliativård sattes in när ingen annat fanns att göra.

Jag är inte så himla gammal, men jag minns hur det var att leva i ett helt annat Sverige än detta. Inte nån rosaskimrande dröm om det perfekta folkhemmet som aldrig existerat, utan den riktiga verkligheten.

– Landet där mord var stora nyheter, där våldtäktsfall skakade hela samhällen och där man kämpade för offrets rättigheter.
Inte förövarens.
– Landet där gruppvåldtäkt inte var ett vanligt använt begrepp.
– Där bilar mest brann pga elfel, inte för att någon bränner upp dem i protest.
– Där poliser föll på knä för att hjälpa någon som låg ner, inte för att visa underkastelse inför de människor de borde gripa.
– Där No-go-zoner bara fanns i Zombie-spel.
– Där ingen kastade sten på ambulanser.
– Där balkongolyckor var just olyckor.
– Där berättelser om förlupna kulor kom från jägare i älgskogen.
– Där drive-by-shooting oftast sågs i filmer, inte på macken.

Det Sverige där man lyssnade på sina lärare, respekterade reglerna och där skolan var en plats att lära sig.
Inte en plats att sälja droger eller värva gängmedlemmar.

Det Sverige som tog hand om – och ansvar för- de stackars flyktingfamiljer och ibland ensamma människor som flytt hit från krig och nöd och fann en trygg hamn.
En hamn där de integrerades och inkluderades i samhället.
Där mångfalden berikade och lärde oss saker.

Inte ett land som slänger upp dörrarna på vid gavel och släpper in tusentals anonyma utan asylskäl eller pass – helt utan att ha resurser att ta hand om dem.
Inte ett land som låter barnäktenskap och könsstympning följa med över gränsen in i vårt samhälle.

Visst fanns det brister även när jag växte upp och klev in i vuxenvärlden.
Visst fanns det utanförskap och misär för många även då, men våld och mord och dödsfall pga vårdköer var inte vardagsmat.
Det skapade rubriker och engagerade människor.

Sverige.
Det land som ville så väl.
Som gav så mycket.
Nu känns det så trasigt och mörkt.

Gröna ängars ö är förvandlat till
Landet utanför.
Körsbärsdalen är förvandlad till törnrosdalen.
Astrid Lindgren torde vända sig i sin grav om hon såg hur hennes sagor nu passar in på riktigt, på det sätt man minst av allt önskar att de ska.

Vad händer med Moder Svea?

Våra barn föds på nedläggningshotade BB- om vi har tur. Annars i en bil på väg mellan två fullbelagda sjukhus.
De tvingas sen gå i enorma förskoleklasser som är mer förvaring än pedagogisk omsorg. Sedan ska de gå i skolor med stora klasser, utbrända lärare och stökiga elever.
När de så en dag ska flytta hemifrån finns inga bostäder – om inte mamma och pappa sparat ihop en mille eller två till en liten etta.

Vi vågar inte ha ungdomarna ute på kvällarna och vi är livrädda att de ska bli våldtagna, misshandlade eller skjutna.
Via mitt förra arbete vet jag med säkerhet att det inte är överdrivna eller paranoida rädslor utan helt rimlig oro.

När de blir vuxna får de hoppas på att aldrig behöva vård eller sjukpenning.
Det ena är ett resurslöst kaos av köer och personalbrist och det andra är nära på en omöjlighet att få.
Trots att båda finansieras av skattepengar.
Våra pengar.

Våra äldre offras som värdelös boskap när en myndighet bestämmer att den svenska modellen är den enda rätta – trots att andra länder säger tvärtom.
Tusentals människor får dö av ett virus vi kunde ha skyddat dem från till stor del.
Ändå får samma myndighet fortsätta bestämma och vägleda.

Sjuka människor utförsäkras, fråntas bidrag och hamnar på gatan när de inte kan betala hyran.
Eller i graven när de inte orkar leva med sin kamp längre.

Friska arbetsföra människor slipper arbeta, får bidrag och får går före i bostadskö för att de är i en annan kategori.
Den kategori man aldrig får ifrågasätta.

Våldtäkter och mord är så vanliga brott att det knappt blir en notis i tidningen längre.

De som vågar höja sina röster och säga ifrån blir avstängda, tystade och censurerade.
De som får fram sitt budskap trots allt blir hotade och får ingen hjälp av Polisen.
Ordningsmakten har fullt upp med annat.

Sverige blöder, krampar och faller sönder.
Det som borde vara ett kampskri är bara en uppgiven suck.

De politiker som ska hålla ihop landet står med händerna längst sidorna och ser oförstående ut inför folkets frustration.
Förnekelsen är så stark att den nästan går att ta på.
De kallar vår oro allt från rasism till politikerförakt och uppvigling.

Sverige är fortfarande ett toppenland jämfört med vissa andra länder. Absolut.
Det finns många som har det 10000 gånger värre.
Men det hjälper inte.
Ska vi tänka så kommer vi inte att kunna ändra något!

Ska vi verkligen vara ständigt tacksamma för att något annat är värre istället för att kämpa med att förändra det negativa runt oss?

Vinterkräksjuka är t.ex en toppensmitta att få jämfört med vissa andra smittor.
Men det betyder inte att vi vill leva i vinterkräksjukans högborg när vi VET att vi egentligen inte borde behöva göra det.
Även om det finns värre sjukdomar och hemskare öden.

Om Sverige – med alla möjligheter vi egentligen har- ska vara ett land där barn är otrygga, där gamla är värdelösa siffror, våldtäkter är blott en axelryckning och där kriminella gäng har mer makt än polisen så vill jag inte bo här.

Jag vill leva jag vill dö i Norden.

Men kanske inte längre i Sverige.
Inte om detta är den vardag vi ska vänja oss vid. Inte om detta är toppen på isberget.

Nu 2020 är första gången jag verkligen tänker att det finns en möjlighet att jag inte kommer att stanna här.
Jag som egentligen knappt vill lämna byn ens för att åka på semester.
Jag tänker – på riktigt – tanken att flytta.

 

– Jag vill leva jag vill dö i norden –

Men jag vet inte längre om jag vill leva och dö i Sverige.
Mitt älskade, vackra Sverige.
Det fosterland som nu brister på så många sätt.

Det land som en gång var det tryggaste jag visste.
Det humana, vårdande, omhändertagande, rättssäkra Sverige.
Landet där man oftast hittade bostad om man behövde, fick vård när man var sjuk och där man fick sjukpenning när man var oförmögen att arbeta.
Där våra äldre fick den omsorg de behövde. Där palliativård sattes in när ingen annat fanns att göra.

Jag är inte så himla gammal, men jag minns hur det var att leva i ett helt annat Sverige än detta. Inte nån rosaskimrande dröm om det perfekta folkhemmet som aldrig existerat, utan den riktiga verkligheten.

– Landet där mord var stora nyheter, där våldtäktsfall skakade hela samhällen och där man kämpade för offrets rättigheter.
Inte förövarens.
– Landet där gruppvåldtäkt inte var ett vanligt använt begrepp.
– Där bilar mest brann pga elfel, inte för att någon bränner upp dem i protest.
– Där poliser föll på knä för att hjälpa någon som låg ner, inte för att visa underkastelse inför de människor de borde gripa.
– Där No-go-zoner bara fanns i Zombie-spel.
– Där ingen kastade sten på ambulanser.
– Där balkongolyckor var just olyckor.
– Där berättelser om förlupna kulor kom från jägare i älgskogen.
– Där drive-by-shooting oftast sågs i filmer, inte på macken.

Det Sverige där man lyssnade på sina lärare, respekterade reglerna och där skolan var en plats att lära sig.
Inte en plats att sälja droger eller värva gängmedlemmar.

Det Sverige som tog hand om – och ansvar för- de stackars flyktingfamiljer och ibland ensamma människor som flytt hit från krig och nöd och fann en trygg hamn.
En hamn där de integrerades och inkluderades i samhället.
Där mångfalden berikade och lärde oss saker.

Inte ett land som slänger upp dörrarna på vid gavel och släpper in tusentals anonyma utan asylskäl eller pass – helt utan att ha resurser att ta hand om dem.
Inte ett land som låter barnäktenskap och könsstympning följa med över gränsen in i vårt samhälle.

Visst fanns det brister även när jag växte upp och klev in i vuxenvärlden.
Visst fanns det utanförskap och misär för många även då, men våld och mord och dödsfall pga vårdköer var inte vardagsmat.
Det skapade rubriker och engagerade människor.

Sverige.
Det land som ville så väl.
Som gav så mycket.
Nu känns det så trasigt och mörkt.

Gröna ängars ö är förvandlat till
Landet utanför.
Körsbärsdalen är förvandlad till törnrosdalen.
Astrid Lindgren torde vända sig i sin grav om hon såg hur hennes sagor nu passar in på riktigt, på det sätt man minst av allt önskar att de ska.

Vad händer med Moder Svea?

Våra barn föds på nedläggningshotade BB- om vi har tur. Annars i en bil på väg mellan två fullbelagda sjukhus.
De tvingas sen gå i enorma förskoleklasser som är mer förvaring än pedagogisk omsorg. Sedan ska de gå i skolor med stora klasser, utbrända lärare och stökiga elever.
När de så en dag ska flytta hemifrån finns inga bostäder – om inte mamma och pappa sparat ihop en mille eller två till en liten etta.

Vi vågar inte ha ungdomarna ute på kvällarna och vi är livrädda att de ska bli våldtagna, misshandlade eller skjutna.
Via mitt förra arbete vet jag med säkerhet att det inte är överdrivna eller paranoida rädslor utan helt rimlig oro.

När de blir vuxna får de hoppas på att aldrig behöva vård eller sjukpenning.
Det ena är ett resurslöst kaos av köer och personalbrist och det andra är nära på en omöjlighet att få.
Trots att båda finansieras av skattepengar.
Våra pengar.

Våra äldre offras som värdelös boskap när en myndighet bestämmer att den svenska modellen är den enda rätta – trots att andra länder säger tvärtom.
Tusentals människor får dö av ett virus vi kunde ha skyddat dem från till stor del.
Ändå får samma myndighet fortsätta bestämma och vägleda.

Sjuka människor utförsäkras, fråntas bidrag och hamnar på gatan när de inte kan betala hyran.
Eller i graven när de inte orkar leva med sin kamp längre.

Friska arbetsföra människor slipper arbeta, får bidrag och får går före i bostadskö för att de är i en annan kategori.
Den kategori man aldrig får ifrågasätta.

Våldtäkter och mord är så vanliga brott att det knappt blir en notis i tidningen längre.

De som vågar höja sina röster och säga ifrån blir avstängda, tystade och censurerade.
De som får fram sitt budskap trots allt blir hotade och får ingen hjälp av Polisen.
Ordningsmakten har fullt upp med annat.

Sverige blöder, krampar och faller sönder.
Det som borde vara ett kampskri är bara en uppgiven suck.

De politiker som ska hålla ihop landet står med händerna längst sidorna och ser oförstående ut inför folkets frustration.
Förnekelsen är så stark att den nästan går att ta på.
De kallar vår oro allt från rasism till politikerförakt och uppvigling.

Sverige är fortfarande ett toppenland jämfört med vissa andra länder. Absolut.
Det finns många som har det 10000 gånger värre.
Men det hjälper inte.
Ska vi tänka så kommer vi inte att kunna ändra något!

Ska vi verkligen vara ständigt tacksamma för att något annat är värre istället för att kämpa med att förändra det negativa runt oss?

Vinterkräksjuka är t.ex en toppensmitta att få jämfört med vissa andra smittor.
Men det betyder inte att vi vill leva i vinterkräksjukans högborg när vi VET att vi egentligen inte borde behöva göra det.
Även om det finns värre sjukdomar och hemskare öden.

Om Sverige – med alla möjligheter vi egentligen har- ska vara ett land där barn är otrygga, där gamla är värdelösa siffror, våldtäkter är blott en axelryckning och där kriminella gäng har mer makt än polisen så vill jag inte bo här.

Jag vill leva jag vill dö i Norden.

Men kanske inte längre i Sverige.
Inte om detta är den vardag vi ska vänja oss vid. Inte om detta är toppen på isberget.

Nu 2020 är första gången jag verkligen tänker att det finns en möjlighet att jag inte kommer att stanna här.
Jag som egentligen knappt vill lämna byn ens för att åka på semester.
Jag tänker – på riktigt – tanken att flytta.

14 kommentarer

Jackjakt

Av , , 2 kommentarer 9

Japp, jag har varit på jakt. På jackjakt!

Knäppt kanske, men faktum är att det INTE är så lätt att hitta exakt en sån jacka som jag redan har och som jag fullkomligt ÄLSKAR. Nämligen min bruna skinnjacka från Rock n blue. Ett av de plagg jag förmodligen skulle försöka rädda om det började brinna.. haha..

Jag köpte den beggad för några år sedan av en tjej på Haga och sedan dess så har den hängt med mig och på mig under alla årstider förutom somrarna. Men nu har vi kommit till en point of no return när jag måste inse att vi skall skilja oss. Jag kan inte längre dra igen dragkedjan och jag når inte heller ner till cykelstyret eftersom den numera är en storlek för liten för mig. Jag har vägrat inse det ett tag och jag har använt den när jag INTE cyklat, eller behövt dra igen dragkedjan… fast näej.. nu går det inte längre. Det ser inte klokt ut  (Även om JAG såklart är skitsnygg jämt) 😉

Så nu ska den säljas. Förhoppningsvis till någon som också gillar gamla läderjackor i klassiskt snitt!

 

Mörkbruna favvojackan i strl 36 måste bytas ut…

It’s over between us  🙁

Och jag hittade denna:

Supersnygg, svart läderjacka i storlek Small från Elvine… MEN…

Även om den sitter som schmäcken så är den är den lite för liten över axlarna, så jag ska sälja även den innan jag hinner bli för fäst vid den.

Så.. är det någon / några som är sugen på att köpa en begagnad läderjacka för en billig peng och som är i storlek small-ish så äre ba att hojta! 😀 Jag har ju två över!

Att köpa second hand är ju det absolut bästa sättet att konsumera kläder på.. eller hur? Så kan man göra annat skoj för sina pengar.

Och joo… jag HAR faktiskt hittat en jacka som är perfekt. Men den visar jag nån annan gång!

Vi hörs!

 

2 kommentarer

Bästa dagen på veckan är Måndagen..

Av , , Bli först att kommentera 13

Alltså, hur kan man inte älska måndagar?

Måndagen är ju den bästa dagen på hela veckan. Ett oskrivet blad där de första raderna alltid ger hoppet om något nytt. Man har en härlig helg i ryggen och en fräsch vecka framför sig och med den känslan är det rätt så najs att börja varje ny vecka.

Själv har jag två nattveckor framför mig vilket innebär att jag i fjorton dagar kommer att ha mycket tid över för mig själv på dagtid. Jag ska så smått börja flytta in mig själv på innegymmet efter att ha tränat utomhus i nästan fyra månader. Det kommer nog att bli den största förändringen i höst.

Men än så länge finns det en och annan dag som bjuder in till utomhushäng med allt vad det innebär och ju mer man vistas utomhus, desto bättre klarar man också övergångarna mellan årstiderna. Speciellt de årstiderna som kan vara jobbiga för oss som lätt blir lite deppiga av mörker och kyla.

Jag hoppas också kunna åka norrut nu i september. Jag har ju inte varit i Gällivare på tio månader och så länge har det ju aldrig nånsin gått utan att jag fått träffa min mormor, så jaa.. jag längtar ju supermycket såklart 🙂

I övrigt så går vardagen i en stilla lunk. Min tid är otroligt reglerad efter mat och sovklockan som vanligt och jag mår så bra jag kan. Att vara den bästa versionen av sig själv kräver ganska mycket jobb faktiskt och trots att dygnet bara har 24 timmar så blir det viktigaste ändå alltid gjort.

Jag är inte världsbäst på att prioritera, men som tur är så har jag en och annan i min närhet som hjälper mig att hålla fokus de gånger när jag (som vanligt) försöker göra tio saker samtidigt.. haha.. min förbannelse OCH min välsignelse kan man säga. Jag är supereffektiv de dagar när jag har osynliga deadlines och jag kan till och med flytta berg emellanåt och göra sånt som det egentligen krävs två pers för att göra, men så.. helt plötsligt så kommer det dagar när jag inte ens kan torka köksbordet fritt från smulor, eller ens ta mig iväg hemifrån eftersom jag plötsligt ”tappat bort” hälften av det jag ska ha med mig.. Typ såna saker  😀

De dagar när jag är supervimsig och har tappar fokus kommer tack och lov mer sällan, men de dyker ändå upp ibland som en påminnelse om hur upp och ner livet och vardagen kan vara.

Prioriteringsordningen är hos mig som en mental checklista som jag har i mitt huvud. Jag ser till och med framför mig hur jag bockar av punkt efter punkt på min lista med en svart blyertspenna. Den mentala listan är på många sätt en av de saker som förankrar mig i vardagen och trots att den bara existerar i min hjärna så älskar jag min checklista och jag skapar en ny varje morgon när jag vaknar.  😀

Den listan sorterar mina tankeballonger både i färg och form och den berättar också för mig vilka ballonger som skall kapas snören på för att de ska skickas iväg, segla uppåt och utom räckhåll.

Flummigt? Jaao.. förvisso, men ändå jävligt effektivt! Jag har en del skumma saker för mig, men de funkar och det är huvudsaken. Var och en blir ju salig på sin tro som det heter.

Nåväl, nu får jag se till att ta tag i min nya efterlängtade måndag med allt vad det innebär och se till att göra något. Dessutom.. precis som jag sa så blir alltid det viktigaste gjort! 😉

En härlig känsla!

”Fokusera & filtrera”

 

 

 

Bli först att kommentera