Kategori: Betraktelser

Å ja ba…

Av , , 4 kommentarer 17

Haha.. sorry för töntig rubrik, men helt ärligt.. Jag vet inte (som vanligt) vad jag ska skriva om! Plötsligt är det som att jag har en paus i ordflödet. Jag både pratar mindre och skriver mindre. Vad har hänt liksom?

Jaa.. jag vet int, men jag läser desto mer. Fast det har jag ju alltid gjort i och för sig. Jag försökte räkna en gång men insåg att jag fick göra något slags snitt över hur många böcker jag läst i mitt liv och det är faktiskt flera tusen stycken (!!?) Helt galet egentligen. Men jag lärde mig läsa redan som fyraåring och jag kan läsa två rader åt gången så jag har ju haft både tid och speed om man säger så (haha.. hur fyndig var jag inte nu då?)

Anyway, jag läste någonstans att svenskar rent allmänt får ett alltmer sämre språk just på grund av att vi läser mindre. Så otroligt tråkigt egentligen och jag kan inte förstå hur man kan välja bort litteratur i sitt liv. Det känns nästan lite tragiskt på något sätt men egentligen är det väl kanske inte så jättekonstigt med tanke på hur vi människor väljer att leva idag.

Vi är nog lite för moderna i vissa avseenden… så pass ”moderna” att vi på något märkligt vis regredierar och blir dummare och dummare ju smartare våra telefoner blir. Jag vet, mycket motsägelsefullt, men tyvärr alltför sant!

Jag är oändligt tacksam för att jag hade vuxna som läste för mig när jag var liten och jag har gjort detsamma för mina barn. Förhoppningsvis så kommer mina barn att läsa för sina barn och jaa… etcetc.. Ni fattar!

Ibland tänker jag på att jag, med mitt snabba sätt att processa bokstäver och information förmodligen hade kunnat plugga mig till vad som helst. Men nu gjorde jag inte det. Istället så gick jag ”livets hårda skola” och hankade mig fram på tusen olika sätt i livet. Men å andra sidan så visste jag inte ens vad jag ville bli när jag blev stor så det var förmodligen tur att jag inte studerade mig till någon konstig titel som jag med all sannolikhet inte ens visste att jag ”kanske” ville bli när jag var femton bast!

Nu är jag snart femti år.. typ.. och jag vet knappt fortfarande vad jag vill bli när jag blir stor. Jag jobbar fortfarande på mig själv i alla avseenden: Jag vill bli mer, jag vill lära mig mer, jag vill göra mer och jag vill göra allt.

Livet är för kort (i alla fall mitt liv) för att slösa bort på dumscrollande, dåliga relationer och tråkiga program på tv.

Jag vill ha kul, jag vill må bra, jag vill skratta, jag vill leva, jag vill äta god mat… och jag vill göra allt det där med fantastiska människor.

I mitt liv har jag äntligen sett och förstått att det finns ett mönster. När en person försvinner ur mitt liv så ersätts den med en ny. Kretslopp kallas det visst. Ibland har det kännts för jäkligt, men jag har med tiden alltid förstått varför det behövde bli så. Vi är alla tillfälliga besökare här på jorden och i varandras liv och ingen av oss kommer att finnas för evigt. Döden är som födseln: en naturlig del av livet..

Lika bra att göra det bästa av den vetskapen!

I alla fall.. nu inser jag att det jag egentligen tänkt skriva om inte ens kom i närheten av det jag faktiskt skrev. Men åååkej.. det får väl bli en annan gång då 😉

Bjuppar på en liten bild på världens finaste barnbarn som doppar tårna i det gröna för första gången och det var ju såklart en hit!

Världens gölligaste unge!

Hoppas att alla mår skitbra och njuter av tillvaron. Försök att säga JA och NEJ på rätt ställe, vid rätt tillfälle så löser sig det mesta!

Vi hörs!

 

4 kommentarer

Ingen rubrik alls faktiskt..

Av , , Bli först att kommentera 17

Hej å hå vilken intensiv april det varit hittills.

I början av månaden tog jag hela mitt crew och drog femtitvå mil norrut för att hänga med min mormor. Så påsken bestod av massor av snöskottande och mysigt familjehäng.

Jag fick hela FEM lediga dagar med familjen och det händer ju nästan aldrig så det var välbehövligt.

I övrigt så var ju Gällivare bara mest tragiskt i vanlig ordning. Nu är det ännu mer zombievarning nere i stan som är helt ödslig och med stängsel överallt med rivningar som pågår och jag blev bara deppig av att se det hela. Säkert blir det fint om några år när allt är klart men just nu väcker det bara obehag.

Snacka om en era som går i graven liksom..

Kusligt är ju bara förnamnet!

Nä, nog var det skönt att komma hem till sin lilla bubbla. Borta bra, men hemma bäst eller hur det nu var..

Hemma lever livet ”som vanligt”. Jag har dock varit tvungen att dra ner lite på tempot pga familjeskäl och det händer lite grejer som tar både tid och energi. Nu, mer än nånsin så behöver jag vara den absolut bästa versionen av mig själv och jag jobbar på formen. Både den fysiska och den psykiska. Livet har ju som bekant sina upp och nedgångar, men man klarar sina utmaningar betydligt bättre om man mår så bra man kan.

Hälsan är ju det absolut viktigaste vi har. God hälsa har ingen quickfix och det kostar både tid och pengar att främja god hälsa. Det handlar också om hur man vill prioritera och det är helt enkelt upp till var och en.

Det märkliga är att den moderna världen är så jävla ”uppochner” och totalt ”tvärtemot” på många sätt. Titta runt i en vanlig matbutik till exempel.. sånt som är onyttigt och direkt skadligt för kropp och själ är superbilligt.. kolla bara på energidrycker, lösgodis, läsk, snacks och läskiga matprodukter som innehåller jag-vet-inte-vad.. Billigt som fan, lättillgängligt och framställt som att det är till för människor. Nä fy..

Sen kollar man lite på riktig mat,, frukt & grönt och sådant man faktiskt LAGAR riktig mat av.. Betydligt mycket dyrare och inte lika lättillgängligt som skräpet (som ofta står superskyltat vid kassan)

Andelen med övervikt och fetma har ökat enormt bland 11–15-åriga skolbarn i Sverige. Hur otäckt är inte det? Det har enligt fhm skett mer än en fördubbling av barnfetma mellan läsåren 1989 och 2018.

Vad är det som händer med oss? Kan det vara så att vi är naturliga varelser som lever i en mycket onaturlig värld? Ja, det tror jag i alla fall!

Det är i alla fall jävligt skumt att se hur många väljer att lägga mer pengar på att KLÄ sig i ”rätt” märken som för övrigt är svindyra, men inte lägger många kronor på vad de äter, utan glatt skyfflar i sig massa skit som tyvärr inom kort kommer att få dem att både åldras och dö i förtid. Hur sjukt är inte det?

För övrigt så är det här med märkesfixering bara konstigt och jag ser märkesfixerade människor som otroligt smaklösa och allmänt ”tacky”. Till exempel det här med att grovt kriminella människor älskar att klä sig i GUCCI? Jag menar.. det är ju skrattretande. En skithög är ju alltid en skithög oavsett vad h*n klär sig i.

Nä fy fan.. Världen är galen och många gånger obegriplig och därför är det rätt skönt att avskärma mig ibland så att jag  inte behöver ha hjärnans skräpfilter aktiverat hela tiden.

Haha.. kan ju finnas risk för att jag låter som arga tanten men å andra sidan så är det ju MIN lilla blogg och jag skriver vaffan jag vill. SÅDESÅ!!

Annoying buffoon

Nåväl, jag skapar min egen tillvaro och gör vad JAG kan för att må så bra som det går. Har också bytt batterier på MAT-OCH-SOVKLOCKAN som för övrigt ringer jämt haha.. Äter mest hela tiden, sover 9 timmar per dygn och däremellan så gör jag ju massor av annat skoj. Men det får bli en annan historia  😀

 

Hoppas alla Ni mår bra!

Bli först att kommentera

Hello & goodbye..

Av , , Bli först att kommentera 18

Så var det då äntligen årets sista dag.

2020 har gjort sitt och kommer kanske att gå till historien som ett av de värsta åren i mannaminne. Men 2020 har också varit en ögonöppnare för många människor och rakt igenom helt hopplöst har det ju faktiskt inte varit.

När det är dåligt världsläge så kan man ju också se det som en rejäl påminnelse om vad som ska vara viktigt i livet. Social distansiering har ju faktiskt gett oss gott om tid till både reflektioner och eftertanke om hur vi vill ha det.

Alla är ju berörda på något sätt av pandemin och det har såklart präglat stora delar av tillvaron.

Men allt som är jobbigt och svårt gör oss också starkare i slutändan. Många människor har ju faktiskt varit kloka och tagit vara på tiden 2020 och gjort massor av positiva förändringar för att bibehålla och förstärka sin hälsa. Både den mentala och den fysiska.

Att leva här och nu har väl aldrig varit viktigare. Oavsett vad 2020 innehöll..

Jag vet bara för min egen del att 2021 blir ett nytt, ännu oskrivet blad och att jag kan fylla det året med vad jag vill och vad som passar mig. Jag bestämmer inget, jag ger inga nyårslöften, jag lovar ingen någonting och jag skapar heller inga visioner annat än att jag bara vill leva i nuet, bara vara här och nu och att jag fortsätter att vara tacksam över allt som är positivt i mitt liv.

Jag stänger många dörrar, men öppnar kanske några fönster och sen tar jag en dag i taget! 🙂

Hoppas alla som fortfarande läser här får en bra start på det nya året. Var rädd om Er själva och varandra.

 

”Ibland ser man allt och ingenting samtidigt. Vi vet ingenting om framtiden annat än att det enda vi kan vara helt säkra på är att det blir vår, sommar, höst och vinter varje år.. hela livet ut. Livets ständiga förändring och eviga cykler”

Bli först att kommentera

Nasty week

Av , , Bli först att kommentera 10

Ja fy fabian vilken vecka jag haft. Det fanns inte mycket till andrum efter allt som skulle fixas, ordnas och grejas med. Phew.. Skönt med helg kan jag lugnt konstatera!

Men en jäkligt bra grej som hände i veckan (om än lite äcklig) är att jag hittade en tandläkare som hade tid för mig med kort varsel och som på typ tjugo minuter befriade mig från tidernas fulaste och värsta amalgamfyllning som världen skådat. Så.jäkla.vidrigt men nu är den äntligen borta och jag har ”bara” två stycken kvar, men om jag hinner så skall bägge vara borta innan året är över.

Åtminstone EN liten positiv grej som 2020 förde med sig: Jag hade vett nog att äntligen ta tag i det där kvicksilver-helvetet som ställt till en del saker i min stackars lilla kropp.

Men alltså, hur kunde man stoppa in amalgam /kvicksilver i tänderna på barn ”förr i tiden”?? Alltså.. på riktigt helt sjukt.. och nog har vi sjuttiotalister säkert fått vara små försökskaniner i allt möjligt haha.. Galet!

Men i alla fall, har man möjlighet så tycker jag absolut att man ska lägga både tid och pengar på att amalgamsanera sina tänder. En enorm hälsovinst och en själv-investering som förmodligen kommer att löna sig flera gånger om.

En del människor har förvisso inga problem alls, medans andra har massor med ”diffusa” och svårdiagnostiscerade hälsoproblem som plötsligt försvinner när amalgamet är borta! Jaa.. nog är vi säkert många 70 och 80 talister som går omkring med tickande anti-hälso-bomber i våra stackars ovetande kroppar.

Men usch. Det känns till och med äckligt att bara skriva om det, sorry… ska genast sluta! 😀

Nåväl, jag fortsätter att jaga lifehacks som på alla sätt kan förbättra min hälsa och mitt välmående. Energin går ju som bekant upp och ner denna tid på året så det gäller att vara ytterst medveten om allt man behöver för att må bra i kropp och själ.

I mitt fall så behöver jag: X antal varma bad i veckan, stretch varje dag, bra böcker, god mat, extra mycket sömn, utomhushäng och trevliga familjemedlemmar. Ganska lättillgängliga saker faktiskt så jag är nöjd!

”Hörrö.. Vad e värst? Amalgam i tänderna eller en outfit med leopardfläckar?”

😀

 

Men nåt som jag fortfarande kämpar mot är leopardmönstriga saker och kläder.. Haha.. nu har det blivit en ännu värre fix idé och jag kan inte gå en meter utan att attackeras av något leopardmönstrat. Precis ALLT annat går ju ur modet på bara nåt halvår. Till exempel: Trasiga strumpbyxor med minimla jeansshorts utanpå (!!?), midjekorta tröjor, stentvättade jeans, neonfärger, cowboyboots, platådojjer, genomskinliga kläder, axelvaddar, storblommigt, skinnkavajer, pudelfrillor, tubsockar, fåniga logotyper, plastiga smycken etc etc… sånt försvinner minsann efter kort tid… men trenden med leopardmönstrat har tamejfan bara vuxit i typ 6 år nu och det gör mig gaaaaalen…

Men egentligen.. om leopardprickar är det enda som förmörkar min annars blåa himmel så får det väl vara så då! Konstaterar bara än en gång att modeindustrin förmodligen skrattar sig fördärvade åt sitt tilltag eftersom ALLA går in i fållan och klär både sig själva och sina små telningar i detta hemska, medans jag faktiskt lider.. haha… jaa.. det gör jag faktiskt. Jag blir sjösjuk. (skojar inte!)

Nåväl, nu har jag klagat klart! Nu ska jag spendera resten av lördagskvällen med två killar som jag gillar. Sen ska jag lägga mig senast kl 23 och läsa ut Tove Alsterdals senaste bok ”Rotvälta” som är hur spännande som helst. Precis som alla hennes böcker är. *Tipsar*

Ha det bra  allihopa. Vi ses och höra 🙂

Bli först att kommentera

Tröst me höst?

Av , , 2 kommentarer 17

Ja, hur jobbiga dagar livet än må bjuda på så finner jag en stor tröst i hösten.

De flesta ser våren och sommaren som en nystart, medan jag (som vanligt) är lite bakvänd och ser hösten som nån slags nystart. Den ultimata måndagen typ. Hösten inbjuder till utomhushäng och fysisk akivitet mer än nånsin och jag försöker vara vaken i dagsljus och sova med mörker så gott det går. Jag försöker också att platta till vardagen så mycket jag kan och jag har faktiskt hittat flera nya små fiffiga lösningar och seriösa lifehacks för att spara tid och för att tillvaron ska rulla friktionsfritt.

Jag har tyvärr ett och annat litet moln på min himmel men jag tacklar dem så gott jag kan. Det mesta ligger totalt utanför min kontroll och jag kan inte påverka så mycket. Jag vet att det bästa jag kan göra är att leva som ”vanligt” och bara försöka vara som jag brukar.

Tillvaron har ju sina uppförsbackar emellanåt fast det känns ändå helt okej. Det är så livet är för de flesta, men något som jag inte riktigt fattar är att så fort jag har en liten reva i mitt eget lilla kosmos så finns de alltid dem som märker när jag inte är på topp och då passar på att försöka sticka mig. Ibland blir jag stucken med nål och ibland blir jag stucken med kniv.

Numera är jag (sorgligt nog) ganska van vid sånt och för det mesta bryr jag mig inte. Jag har lärt mig att hålla käft och bita ihop för jag vet att det oftast tar mer energi att försöka ”hävda min rätt” inför de som ändå bara vill hitta fel och som gör allt för att förvränga mina ord och belysa lösryckta fraser för att få mig att framstå som en arrogant skitstövel. Jag suckar inombords och tänker ändå att jag måste bli bättre på att stå upp för mig själv i stunden, men oftast så blir jag bara less och känner mig missförstådd i tystnad. För vem orkar lyssna liksom?

Speciellt obehagligt blir det när somliga liksom ”ruvar” på saker i flera veckor för att helt utan förvarning kasta fram saker som de tycker att jag sagt eller gjort fel.. Det är så otroligt tröttsamt. Ibland kanske man inte ens minns vaffan som hände eller vad man sa eller gjorde som var så fel?! Liksom.. ”Istället för att en månad senare gnälla, kan det i stunden vara bättre att skälla” (Haha.. där fick jag till det)

För några år sen hade jag nog blivit galen och rivit upp himmel och jord men numera tänker jag mest på hur jag på lättaste sättet ska kunna undvika lynniga och obalanserade personer som får mig att känna obehag. Min rullgardin åker oftast ner, men ibland måste man kanske rent av retirera helt och hållet och till och med fundera på ett miljöombytbyte. Speciellt när det mest vardagliga blivit kroniskt problematiskt och jag till och med blir ifrågasatt för mina levnadsvanor och mitt sätt att leva mitt liv.

Det är mycket som snurrar nu och jag behöver verkligen ta mig en allvarlig funderare på vad som komma skall. Faktiskt en jäkla tur att det är höst ändå  😀

I denna höst är det lätt att finna tröst!

Tänder lite ljus i mitt lilla hus 🙂

Trevlig helg & vi hörs!

🙂

 

 

 

 

2 kommentarer

Över hundra mil i min bil..

Av , , Bli först att kommentera 17

..på en helg ungefär!

Vi tog oss till slut till Gällivare efter sisådär tio månader, så äääntligen fick jag träffa min mormor igen.

Avstånd och tid är inget som brukar hindra mig i vanliga fall, men de jääävla covid sätter ju käppar i de flesta hjul numera. Men, jag fick åtminstone med mig alla mina killar och vi har haft det så jäkla mysigt tillsammans.

Vi har spanat runt i Malmberget och kikat runt på alla rivningar av hus och allmän bebyggelse och det är rena rama zombiekänslan där. Rent av kusligt på en del ställen och nu tror jag att det kan ha varit sista gången jag var där uppe. Det gigantiska gruvhålet som slukat ett helt samhälle har nog läst ut sitt sista kapitel i min bok i alla fall så framöver så nöjer jag mig med att kolla in Gällivare (Där det händer också mycket, fast tvärtom.. där bygger de som tusan)

Sen har vi fått träffa släktens nyaste tillskott som har formen av en bedårande liten bebisflicka. Min kusin är hennes farsa så det var lite kul att få träffa dem såklart 🙂

Sen har det varit lite hemmapyssel och jag har krattat löv, rensat stuprör, staplat ved och skruvat fast saker både här och där plus en del andra grejs som jag gör när jag kommer hem till min mormor. Men det viktigaste var ju att vi fick träffas och umgås allihopa. Det gäller att ta vara på tiden man får tillsammans och nu får det INTE dröja lika länge innan det blir Gällivare för mig igen.

Höst & hustfix  😀

Egentligen så borde jag ju visa en och annan bild på förödelsen, men jag tror jag nöjer mig med en enda faktiskt. Jag behöver försöka hålla bloggen lite optimistisk känner jag.

Den demolerade Gällivareskylten som ligger nedanför Gruvmuseet i Malmberget ger mig verkligen en känsla av vemod. Bakom stängslet skymtar gruvmuseet som även kallades ”Hermelins gruvstuga”. Den byggdes 1919 och nu, 101 år senare så pågår rivningen av huset för fullt.

För 4 år sedan hölls min morfars minnesstund där inne också, så den här bilden väcker såklart lite extra känslor. Det är verkligen slutet på en era på många sätt och trots att man kan höra historiens vingslag över hela den här trakten så kan man också ana allt det nya som väntar runt hörnet, men de kapitlen är ju inte skrivna ännu och jag är inte så intresserad av att läsa dem heller.

Nåväl, det var en innehållsrik helg och som vanligt så är batterierna fulla av Good Energy efter en rolig weekend.

Låt hösten komma!

Bli först att kommentera

Man vet aldrig..

Av , , 2 kommentarer 12

.. hur mycket tid man har kvar att leva.

Varje dag krymper tiden och hur mycket vi än inbillar oss något annat så är vår tid här på jorden väldigt begränsad.

Tid är som ett slags pengar som aldrig går att spara. Det går inte heller att slösa på tiden eftersom tid är det konstanta värdet av NU.. hela tiden liksom..

Alla har vi lika mycket tid att disponera varje dag och det enda som skiljer oss åt är hur vi väljer att använda tiden.

Ibland måste man stanna upp och fundera lite över tiden. Man får inte vara vårdslös med varken tid eller pengar när man blivit en medelåldring som jag själv blivit 😀

Nu är jag närmare femtio än fyrtio och det känns rätt så ballt ändå. När jag var yngre så hade jag långa perioder då jag arbetade 60 timmar i veckan och jag tyckte att det var rätt kul. Både att jobba och när lönen kom såklart.

Numera jobbar jag ”bara” heltid och det känns alldeles lagom. Prioriteringarna ändras radikalt ju äldre man blir och det är skönt att värdesätta tid hellre än pengar.

Inte heller skulle jag palla med att jobba för mycket numera. Jag har trots allt en hel del att fylla tiden med och det går ju inte att mäta i kronor och ören

Ska man leva för att jobba eller ska man jobba för att leva?? En väsentlig skillnad faktiskt.

Nu har jag flera lediga dagar framför mig och jag ska resa bort en sväng. Jag ska hänga med mina tre killar på annan ort och vi ska inte kolla på klockan en enda gång 🙂

Det är den lyxigaste känslan just nu. Att bara få vara! Leva, skratta, umgås och njuta av här och nu!

Familytajm=välinvesterad tid!

På tal om ledigt.. Idag började jag min långledighet med hotellfrukost på stan med en god vän. Tog en genväg genom trista Utopia och fick se detta:

Fasn vad glad jag blev av de här färgglada paraplyerna mitt i Umeås halvdöda glas & betongaktiga miljö!

Lev å må och 3vlig helg!

🙂

2 kommentarer

Välformulerat och relevant!

Av , , 14 kommentarer 27

Den här texten fick jag skickat till mig idag. Jag vet inte vem som ursprungligen skrivit den, men jag tycker att den är väldigt bra skriven och speglar mycket av det som många av oss känner, tycker och tänker om vissa saker. För det går inte att blunda för de enorma förändringar som skett över så kort tid och som blivit så påtagliga i vårt land.

 

Jag väljer att helt enkelt copy pasta in hela texten i ett blogginlägg och tänker att många kan behöva få läsa om någons välformulerade tankar, utan att det ifrågasätts på det gamla vanliga viset: “äru rasist eller? ”

 

Näejj… För det här handlar inte ens om det. Det här handlar inte om rasism som den gamla uttjatade och tröttsamma debatten. Det här handlar om KONSEKVENSER!!

Stor skillnad alltså. Men i alla fall : LÄS!

 

 

– Jag vill leva jag vill dö i norden –

Men jag vet inte längre om jag vill leva och dö i Sverige.
Mitt älskade, vackra Sverige.
Det fosterland som nu brister på så många sätt.

Det land som en gång var det tryggaste jag visste.
Det humana, vårdande, omhändertagande, rättssäkra Sverige.
Landet där man oftast hittade bostad om man behövde, fick vård när man var sjuk och där man fick sjukpenning när man var oförmögen att arbeta.
Där våra äldre fick den omsorg de behövde. Där palliativård sattes in när ingen annat fanns att göra.

Jag är inte så himla gammal, men jag minns hur det var att leva i ett helt annat Sverige än detta. Inte nån rosaskimrande dröm om det perfekta folkhemmet som aldrig existerat, utan den riktiga verkligheten.

– Landet där mord var stora nyheter, där våldtäktsfall skakade hela samhällen och där man kämpade för offrets rättigheter.
Inte förövarens.
– Landet där gruppvåldtäkt inte var ett vanligt använt begrepp.
– Där bilar mest brann pga elfel, inte för att någon bränner upp dem i protest.
– Där poliser föll på knä för att hjälpa någon som låg ner, inte för att visa underkastelse inför de människor de borde gripa.
– Där No-go-zoner bara fanns i Zombie-spel.
– Där ingen kastade sten på ambulanser.
– Där balkongolyckor var just olyckor.
– Där berättelser om förlupna kulor kom från jägare i älgskogen.
– Där drive-by-shooting oftast sågs i filmer, inte på macken.

Det Sverige där man lyssnade på sina lärare, respekterade reglerna och där skolan var en plats att lära sig.
Inte en plats att sälja droger eller värva gängmedlemmar.

Det Sverige som tog hand om – och ansvar för- de stackars flyktingfamiljer och ibland ensamma människor som flytt hit från krig och nöd och fann en trygg hamn.
En hamn där de integrerades och inkluderades i samhället.
Där mångfalden berikade och lärde oss saker.

Inte ett land som slänger upp dörrarna på vid gavel och släpper in tusentals anonyma utan asylskäl eller pass – helt utan att ha resurser att ta hand om dem.
Inte ett land som låter barnäktenskap och könsstympning följa med över gränsen in i vårt samhälle.

Visst fanns det brister även när jag växte upp och klev in i vuxenvärlden.
Visst fanns det utanförskap och misär för många även då, men våld och mord och dödsfall pga vårdköer var inte vardagsmat.
Det skapade rubriker och engagerade människor.

Sverige.
Det land som ville så väl.
Som gav så mycket.
Nu känns det så trasigt och mörkt.

Gröna ängars ö är förvandlat till
Landet utanför.
Körsbärsdalen är förvandlad till törnrosdalen.
Astrid Lindgren torde vända sig i sin grav om hon såg hur hennes sagor nu passar in på riktigt, på det sätt man minst av allt önskar att de ska.

Vad händer med Moder Svea?

Våra barn föds på nedläggningshotade BB- om vi har tur. Annars i en bil på väg mellan två fullbelagda sjukhus.
De tvingas sen gå i enorma förskoleklasser som är mer förvaring än pedagogisk omsorg. Sedan ska de gå i skolor med stora klasser, utbrända lärare och stökiga elever.
När de så en dag ska flytta hemifrån finns inga bostäder – om inte mamma och pappa sparat ihop en mille eller två till en liten etta.

Vi vågar inte ha ungdomarna ute på kvällarna och vi är livrädda att de ska bli våldtagna, misshandlade eller skjutna.
Via mitt förra arbete vet jag med säkerhet att det inte är överdrivna eller paranoida rädslor utan helt rimlig oro.

När de blir vuxna får de hoppas på att aldrig behöva vård eller sjukpenning.
Det ena är ett resurslöst kaos av köer och personalbrist och det andra är nära på en omöjlighet att få.
Trots att båda finansieras av skattepengar.
Våra pengar.

Våra äldre offras som värdelös boskap när en myndighet bestämmer att den svenska modellen är den enda rätta – trots att andra länder säger tvärtom.
Tusentals människor får dö av ett virus vi kunde ha skyddat dem från till stor del.
Ändå får samma myndighet fortsätta bestämma och vägleda.

Sjuka människor utförsäkras, fråntas bidrag och hamnar på gatan när de inte kan betala hyran.
Eller i graven när de inte orkar leva med sin kamp längre.

Friska arbetsföra människor slipper arbeta, får bidrag och får går före i bostadskö för att de är i en annan kategori.
Den kategori man aldrig får ifrågasätta.

Våldtäkter och mord är så vanliga brott att det knappt blir en notis i tidningen längre.

De som vågar höja sina röster och säga ifrån blir avstängda, tystade och censurerade.
De som får fram sitt budskap trots allt blir hotade och får ingen hjälp av Polisen.
Ordningsmakten har fullt upp med annat.

Sverige blöder, krampar och faller sönder.
Det som borde vara ett kampskri är bara en uppgiven suck.

De politiker som ska hålla ihop landet står med händerna längst sidorna och ser oförstående ut inför folkets frustration.
Förnekelsen är så stark att den nästan går att ta på.
De kallar vår oro allt från rasism till politikerförakt och uppvigling.

Sverige är fortfarande ett toppenland jämfört med vissa andra länder. Absolut.
Det finns många som har det 10000 gånger värre.
Men det hjälper inte.
Ska vi tänka så kommer vi inte att kunna ändra något!

Ska vi verkligen vara ständigt tacksamma för att något annat är värre istället för att kämpa med att förändra det negativa runt oss?

Vinterkräksjuka är t.ex en toppensmitta att få jämfört med vissa andra smittor.
Men det betyder inte att vi vill leva i vinterkräksjukans högborg när vi VET att vi egentligen inte borde behöva göra det.
Även om det finns värre sjukdomar och hemskare öden.

Om Sverige – med alla möjligheter vi egentligen har- ska vara ett land där barn är otrygga, där gamla är värdelösa siffror, våldtäkter är blott en axelryckning och där kriminella gäng har mer makt än polisen så vill jag inte bo här.

Jag vill leva jag vill dö i Norden.

Men kanske inte längre i Sverige.
Inte om detta är den vardag vi ska vänja oss vid. Inte om detta är toppen på isberget.

Nu 2020 är första gången jag verkligen tänker att det finns en möjlighet att jag inte kommer att stanna här.
Jag som egentligen knappt vill lämna byn ens för att åka på semester.
Jag tänker – på riktigt – tanken att flytta.

 

– Jag vill leva jag vill dö i norden –

Men jag vet inte längre om jag vill leva och dö i Sverige.
Mitt älskade, vackra Sverige.
Det fosterland som nu brister på så många sätt.

Det land som en gång var det tryggaste jag visste.
Det humana, vårdande, omhändertagande, rättssäkra Sverige.
Landet där man oftast hittade bostad om man behövde, fick vård när man var sjuk och där man fick sjukpenning när man var oförmögen att arbeta.
Där våra äldre fick den omsorg de behövde. Där palliativård sattes in när ingen annat fanns att göra.

Jag är inte så himla gammal, men jag minns hur det var att leva i ett helt annat Sverige än detta. Inte nån rosaskimrande dröm om det perfekta folkhemmet som aldrig existerat, utan den riktiga verkligheten.

– Landet där mord var stora nyheter, där våldtäktsfall skakade hela samhällen och där man kämpade för offrets rättigheter.
Inte förövarens.
– Landet där gruppvåldtäkt inte var ett vanligt använt begrepp.
– Där bilar mest brann pga elfel, inte för att någon bränner upp dem i protest.
– Där poliser föll på knä för att hjälpa någon som låg ner, inte för att visa underkastelse inför de människor de borde gripa.
– Där No-go-zoner bara fanns i Zombie-spel.
– Där ingen kastade sten på ambulanser.
– Där balkongolyckor var just olyckor.
– Där berättelser om förlupna kulor kom från jägare i älgskogen.
– Där drive-by-shooting oftast sågs i filmer, inte på macken.

Det Sverige där man lyssnade på sina lärare, respekterade reglerna och där skolan var en plats att lära sig.
Inte en plats att sälja droger eller värva gängmedlemmar.

Det Sverige som tog hand om – och ansvar för- de stackars flyktingfamiljer och ibland ensamma människor som flytt hit från krig och nöd och fann en trygg hamn.
En hamn där de integrerades och inkluderades i samhället.
Där mångfalden berikade och lärde oss saker.

Inte ett land som slänger upp dörrarna på vid gavel och släpper in tusentals anonyma utan asylskäl eller pass – helt utan att ha resurser att ta hand om dem.
Inte ett land som låter barnäktenskap och könsstympning följa med över gränsen in i vårt samhälle.

Visst fanns det brister även när jag växte upp och klev in i vuxenvärlden.
Visst fanns det utanförskap och misär för många även då, men våld och mord och dödsfall pga vårdköer var inte vardagsmat.
Det skapade rubriker och engagerade människor.

Sverige.
Det land som ville så väl.
Som gav så mycket.
Nu känns det så trasigt och mörkt.

Gröna ängars ö är förvandlat till
Landet utanför.
Körsbärsdalen är förvandlad till törnrosdalen.
Astrid Lindgren torde vända sig i sin grav om hon såg hur hennes sagor nu passar in på riktigt, på det sätt man minst av allt önskar att de ska.

Vad händer med Moder Svea?

Våra barn föds på nedläggningshotade BB- om vi har tur. Annars i en bil på väg mellan två fullbelagda sjukhus.
De tvingas sen gå i enorma förskoleklasser som är mer förvaring än pedagogisk omsorg. Sedan ska de gå i skolor med stora klasser, utbrända lärare och stökiga elever.
När de så en dag ska flytta hemifrån finns inga bostäder – om inte mamma och pappa sparat ihop en mille eller två till en liten etta.

Vi vågar inte ha ungdomarna ute på kvällarna och vi är livrädda att de ska bli våldtagna, misshandlade eller skjutna.
Via mitt förra arbete vet jag med säkerhet att det inte är överdrivna eller paranoida rädslor utan helt rimlig oro.

När de blir vuxna får de hoppas på att aldrig behöva vård eller sjukpenning.
Det ena är ett resurslöst kaos av köer och personalbrist och det andra är nära på en omöjlighet att få.
Trots att båda finansieras av skattepengar.
Våra pengar.

Våra äldre offras som värdelös boskap när en myndighet bestämmer att den svenska modellen är den enda rätta – trots att andra länder säger tvärtom.
Tusentals människor får dö av ett virus vi kunde ha skyddat dem från till stor del.
Ändå får samma myndighet fortsätta bestämma och vägleda.

Sjuka människor utförsäkras, fråntas bidrag och hamnar på gatan när de inte kan betala hyran.
Eller i graven när de inte orkar leva med sin kamp längre.

Friska arbetsföra människor slipper arbeta, får bidrag och får går före i bostadskö för att de är i en annan kategori.
Den kategori man aldrig får ifrågasätta.

Våldtäkter och mord är så vanliga brott att det knappt blir en notis i tidningen längre.

De som vågar höja sina röster och säga ifrån blir avstängda, tystade och censurerade.
De som får fram sitt budskap trots allt blir hotade och får ingen hjälp av Polisen.
Ordningsmakten har fullt upp med annat.

Sverige blöder, krampar och faller sönder.
Det som borde vara ett kampskri är bara en uppgiven suck.

De politiker som ska hålla ihop landet står med händerna längst sidorna och ser oförstående ut inför folkets frustration.
Förnekelsen är så stark att den nästan går att ta på.
De kallar vår oro allt från rasism till politikerförakt och uppvigling.

Sverige är fortfarande ett toppenland jämfört med vissa andra länder. Absolut.
Det finns många som har det 10000 gånger värre.
Men det hjälper inte.
Ska vi tänka så kommer vi inte att kunna ändra något!

Ska vi verkligen vara ständigt tacksamma för att något annat är värre istället för att kämpa med att förändra det negativa runt oss?

Vinterkräksjuka är t.ex en toppensmitta att få jämfört med vissa andra smittor.
Men det betyder inte att vi vill leva i vinterkräksjukans högborg när vi VET att vi egentligen inte borde behöva göra det.
Även om det finns värre sjukdomar och hemskare öden.

Om Sverige – med alla möjligheter vi egentligen har- ska vara ett land där barn är otrygga, där gamla är värdelösa siffror, våldtäkter är blott en axelryckning och där kriminella gäng har mer makt än polisen så vill jag inte bo här.

Jag vill leva jag vill dö i Norden.

Men kanske inte längre i Sverige.
Inte om detta är den vardag vi ska vänja oss vid. Inte om detta är toppen på isberget.

Nu 2020 är första gången jag verkligen tänker att det finns en möjlighet att jag inte kommer att stanna här.
Jag som egentligen knappt vill lämna byn ens för att åka på semester.
Jag tänker – på riktigt – tanken att flytta.

14 kommentarer

Magisk miljö..

Av , , Bli först att kommentera 14

Även om vi inte kunnat göra några länge utstickare utanför Umeå denna sommar så har vi i alla fall tagit oss till Klabböle några gånger.

Ett ställe som alltid är fullt av Good Energy så att det räcker i flera dagar.

Det jag gillar mest därborta är flottningsrännan..

Dels för att den känns så där härligt mystisk och lite magisk, men även för att man är så omsluten av grönt när man går där med vibrerande stål under fötterna. 🙂 jäkligt cool känsla.

Sen är det ju kul att kunna ta fina kort på familjen också med annorlunda inramning.

I alla fall så är sommaren nästan över nu och vardagspusslandet ska återigen börja. Men jag känner mig redo för det mesta. Hösten för mig är alltid som en stor nystart och jag känner mig glad över min vilsamma och härliga sommar tillsammans med min energiska familj.

Den var precis vad jag behövde 🙂 Tack sommaren 2020. Nu släpper vi fram hösten! I’m ready  😀

Bli först att kommentera

Orka va frisk i en sjuk värld?

Av , , Bli först att kommentera 16

Inte det lättaste kanske. Speciellt inte i tider som dessa.

Tyvärr så blev ju 2020 året som för alltid kommer att bli ihågkommet som det sjukaste året i modern tid.

Männschor i allmänhet har blivit experter på att tvätta händer, en och annan egoist har förråden överfyllda med toapapper (!!?) och handsprit som kommer att räcka ända fram till nästa pandemi. Några stackare har inte blivit kramade på flera månader och vi svenskar är fortfarande allmänt utskällda och har väl inte det bästa ryktet i världen just nu.

Nåväl, det kan man ju leva med. Idioter finns ju i alla möjliga nationaliteter, färger, former och skepnader så det finns ju inte så mycket att säga om den saken egentligen. Vad som är rätt och fel vet ju ingen säkert ändå.

Men något som också är väldigt intressant och som märks ovanligt mycket är det ökade intresset för vegetarisk och vegansk mat. Vissa kvällar när jag smyger iväg och ska handla så gapar vegohyllorna ofta tomma och det märks direkt att en del produkter blivit nya favoriter även hos ”icke-vegisar”  (eller köttisar kan man ju också säga)

Själv åt jag min sista köttbit på jobbet på nyårsafton 2019 och sedan dess har jag inte ätit kött alls. Så här i backspegeln så kan jag önska att jag hade blivit vegetarian för många fler år sedan, men bättre sent än aldrig.

Mjölk och smör existerar inte heller längre i min kost överhuvudtaget och jag mår oförskämt bra. Dock så slinker ägg och fisk ner emellanåt, så helt vegansk har jag inte riktigt blivit. Än. Men jag jobbar på det. Tack och lov så hänger hela min familj på även om vissa av dem fuskar med kött ibland. Men aldrig hemma som tur är.

Jag lär mig fortfarande massor med nya saker vad gäller mat och jag har dessutom återfått min inspiration till att både laga och äta mat. Det var inte helt självklart förut.

Att många har börjat se över sin animaliska kost så här i pandemitider är ju i alla fall himla bra och jag ser det som ett tecken på att folk i allmänhet är mer upplysta över hälsofrågor än någonsin (hoppas jag i alla fall)

Pandemier och köttätande tycks ju gå hand i hand och verkar vara en lyckad kombo för sjukdomar och lidande. Både för djur och människor.

Men i alla fall, att hålla sig frisk i en sjuk värld kan ju såklart ha jättemånga betydelser, men allt som vi stoppar in i kakhålet kan vara värt lite extra eftertanke. Och varför inte? Höjden av självrespekt är ju faktiskt att ta hand om sig själv så att man pallar med sitt liv. För ibland är ju livet för jävligt och då bara måste man ju orka ändå och ibland är livet super-jävla-härligt-och-fantastiskt och då går ju det mesta per automatik och man kanske kan fuska med både det ena och det andra.

Men faktum kvarstår: Ju äldre man blir, desto mer får man anstränga sig för att hålla sin hälsa på topp och inget får man ju Gratis vad gäller den saken. Tyvärr.

Om man ska hålla sig frisk så behöver man göra massor med val. Det kan handla om precis vad som helst: Byta jobb? Ändra på maten? Skilja sig? Sluta röka? Eller kröka? Flytta? Börja träna? Byta ut sitt umgänge? Se över även de till synes ”små prioriteringarna”?

För självklart så kan det ju absolut vara ”någon annans” FEL att just Du mår dåligt, men det är ändå helt eget ansvar att hålla sig så frisk man bara kan. Det kan ju liksom ingen annan göra åt Dig. Det går alltid att välja bort sådant eller sådana man mår dåligt av.

Vi ska alltid vara ödmjuka nog att inse att vi människor ingår i ett kretslopp vare sig vi vill eller ej och vi kan inte fortsätta bete oss som högmodiga rovdjur. Det har naturen desperat påmint oss om ett bra tag nu..

Dags att lyssna kanske?

 

 

Bli först att kommentera