Etikett: sorg

Jag fick se Dig…

Av , , 1 kommentar 9

…idag…

Jag blev lättad och rädd på samma gång

Du frågade:

"Har Du gett upp hoppet om Mig?"

Jag svarade:

"Nej, aldrig att jag gör det"

Jag har alltid älskat Dig och kommer alltid att göra det vad som än händer.

Hoppet och min önskan finns alltid kvar så länge Du finns kvar.

Du lovade att vi skall ses igen och även denna gång vill jag tro Dig.

Vi kommer aldrig att bli vad vi en gång varit men så länge det finns hopp finns det liv. Och det livet ska vi leva både

Du och Jag

 

Den lilla flickan

"Den lilla flickan som blev en ängel alldeles för tidigt

Hon fick större vingar än alla de andra änglarna eftersom hon var så liten

Hennes vingslag kommer för alltid att kännas som en lätt bris varenda vårdag i all evig tid"

Sov i ro lilla barn

Imorgon tänker vi på Dig

Och tänder ett ljus för Dig och Din familj

Idag var jag till kyrkan för att skicka en sista hälsning till den lilla flickan som skall begravas imorgon. Det var svårt att hitta rätt ord för det finns liksom inga ord som passar. Det känns oändligt sorgligt när ett barn får ett alldeles för kort liv. Det enda ord som far genom tankarna är: Orättvist!!

Kramar till mamman och pappan och alla syskon

Sorgen…

Av , , 4 kommentarer 14

…har visat sig för många gånger på kort tid nu tycker jag. Att livet inte är rättvist det vet vi alla och varje gång något ledsamt och sorgligt händer så gör vi vad vi kan för att härda ut.

Jag läste i annas blogg om sonen Gustav som somnat in i helgen efter en tids sjukdom. Jag blev så oändligt ledsen och kände stor sorg efter någon som jag inte ens träffat eller känt. Sorgen satt istället i hur det måste kännas i ett mammahjärta att måsta förlora ett barn. Jag kan inte ens föreställa mig.

Tidigare idag fick jag även veta att en vän till mig mist sin lilla dotter i helgen. Hon blev inte ens två år. Jag blev så ledsen och det var svårt att hålla tårarna tillbaka. Varför ska vissa föräldrar drabbas så hårt? Var finns rättvisan i det?

Nu när jag dessutom närmar mig mitt tredje barns förlossning och är superkänslig vad gäller det mesta så kan jag inte låta bli att tänka på att jag inte kan ta något för givet. Livet är en gåva, men vissa människor har vi bara till låns en kort tid och vi vet aldrig när livet byter riktning och vi får mer sorg än vi kan bära.

Ikväll ska jag tända flera ljus för alla själar som nyligt lämnat vår jord och jag ska tänka på att vara tacksam för varje dag jag får tillsammans med mina barn. För det är jag. Oändligt och ödmjukt tacksam.

"Sorg är ju en del av livet, men är ändå så svår att acceptera ibland"

 

Att aldrig någonsin lära sig…

Av , , 6 kommentarer 1

…av sina misstag eller att ha förmågan att faktiskt kunna ta till sig det andra säger.

Att göra misstag så att det drabbar en själv är ju en sak, men att medvetet göra "misstag" och att utsätta sig för saker som i slutändan kan drabba oskyldiga det är något jag har svårt att acceptera.

Nu börjar allt om. Sömnlösa nätter och oro i kroppen trots att jag VET att jag inget kan göra. Besvikelsen och ilskan river i mig men jag kan ändå inte påverka. Det enda jag ska göra annorlunda denna gång är att jag ska stänga min dörr och bara hålla den öppen lite på glänt.

Jag tänker inte låta det vara självklart den här gången att sorgerna och besvikelserna flyttar in rent fysiskt hos mig och mina barn. Jag är ledsen och arg men jag orkar bara inte lägga så mycket energi på de känslorna just nu.

För i det avseendet har i alla fall jag lärt mig av mina misstag. Jag tänker aldrig mer offra tid som tillhör mina barn. Det var nämligen mitt misstag. Men denna gång får allt bli annorlunda. Jag vill inte vara den som sopar upp skärvor efter andra när jag faktiskt har fullt upp med att göra min del i min egen familj.

"Att acceptera sånt man inte kan förändra kan tyvärr vara väldigt svårt när det handlar om människor man älskar"

Vagnar, vitt väder, värk och vatten…

Av , , 4 kommentarer 0

…det låter väl som en offantligt spännande dag?

Det börjar ju bra med allt det kalla, vita som fick Viggo att hoppa jämfota av glädje när han äntligen vaknade strax före klockan nio.

Men jag måste nog erkänna att det var lite tyngre för mig att kravla min oproportioneliga lekamen ur bingen imorse. Jag hade nämligen gruvlig träningsvärk efter gymbesöket igår. Men skam den som ger sig. Idag ska jag dit igen och köra lite vikter med min stora starka pojkvän. Känns riktigt bra och jag hoppas att jag kan fortsätta med den goda vanan. Länge, länge..

Senare blir det nog att faktiskt bestämma oss till hundra % och fara och betala vagnen vi båda fastnade för igår.  

Snart kommer jag att bli ännu mer folkskygg så det gäller att göra klart så mycket som möjligt innan bebben kommer. Jag har ju tidigare nämnt att jag inte har samma entusiasm att shoppa runt denna gång. Allt känns snarare smått motigt. Inte ens julklappar har jag lust att fixa och greja med.

Jag ser mest fram emot att vara med min familj till julen och kommersen och köphysterin i alla butiker gör att jag snarare känner ovilja att ge mig ut i det hela och trängas med alla svettiga julshoppare.

Sen har jag en vän som förlorade sin far så nyligt som bara drygt en vecka sedan. Jag tänker mycket på dig Inger och undrar hur din jul kommer att bli.

Och så tänker jag på Lisbet i "bloggen breve" som bara för ett par dagar mist sin man som hon just gift sig med. Hur blir hennes jul? Och hon har så rätt i det hon skriver i sitt senaste inlägg. Det bästa man har är varandra.

"Var rädd om dina nära och kära, för en vacker dag finns de inte längre vid din sida"