Etikett: nostalgi

Ärliga, härliga barn…

Av , , Bli först att kommentera 12

 Det som är så roligt med barn i en viss ålder är att de säger så roliga saker och att vissa saker kommer så spontant.

Man hör när något kommer från hjärtat i alla fall.

Mr Viggo, sju år och snyggast i stan sa idag:

"Kan vi hälsa på F nån gång? Eller kan hon hälsa på mig snart? Jag vill det! Jag saknar henne SÅ mycket"

Man riktigt hörde riktigt på rösten hur mycket han saknar F.

(Det gör vi ju allihopa!)

Men i förrgår handlade vi på Teg och då sa han: "Där borta bodde ju M. Ska vi hälsa på henne någon dag?"

Jag svarade: "Nä, hon har flyttat jätte-jättelångt bort från Umeå och kommer inte tillbaks"

Han funderade en liten stund och sa sedan med besvikelse i rösten: "Åååååh… Jag kommer att sakna tv-spelet… Och katterna"

Haha… Ja, ibland är det ju faktiskt så. Att en människa inte gör mer avtryck hos en liten grabb annat än att bli förknippad med ett roligt tvspel. 

Men så är det väl. En del människor som passerat i ens liv glömmer man snabbt och andra minns man hela livet beroende på varför man minns dem.

Nu när jag var i gällivare sist fick jag en bunt brev av min mormor. Det var brev som jag skrivit till henne mellan 1983 och 1988. Jag har skrattat så mycket och ibland ville jag bara gråta. Underhållande läsning var det i vilket fall som helst. I breven har jag skrivit om någon som jag umgicks med och vad vi gjorde och det läskiga är att jag inte kan minnas alla som jag skrivit om. Så antingen kan man dra den slutsatsen att jag har ruggigt dåligt minne eller helt enkelt att människorna jag umgicks med på den tiden  inte riktigt gjort något bestående intryck.

Lika bra det kanske haha..

En rolig grej var i alla fall att när min mormor fyllde femtio så hade jag skickat massor av tomma godispapper till henne eftersom hon var på hälsohem just då och inte skulle äta godis.. Och så skrev jag: "Att det är tanken som räknas" *skrattar*

Ja, det var rolig läsning längs minnenas aveny eller vad man ska säga. Nostalgi när det är som bäst.

Jag minns i alla fall hur mycket jag längtade och väntade på att få svar på mina handskrivna brev. En härlig känsla!

Hoppas alla har en finfin kväll!

FIB-aktuellt

Av , , 4 kommentarer 1

Jag har hittat en låda med massa underbara saker. Bland annat en liten bråkdel av alla mina Agent X9, Mad, Seriemagasinet och svartvita gamla fantomen.

*lycka*

Nog för att jag såg ut som en spinkig liten grabb när jag var barn, men jag ska ärligt säga att jag läste starlet också. Fast de var inte lika bra som mina svartvita tidningar om manliga hjältar *skrattar*

Det gick ju inte att spara alla mina serietidningar så det var några säckar med bland annat marvel seriehjältar, colt och Buster som blev offer vid en flytt någon gång när jag gick på mellanstadiet. Dessa sörjer jag än idag. Men som sagt, det GÅR ju inte att spara allt.

I min samling med utvalda pärlor som jag kånkat varje flytt och inte förmåtts skilja från hittade jag även denna pärla:

En FIB aktuellt från 1974, mitt födelseår

Den kostade TRE kronor i Juli 1974 och innehåller rätt coola saker om man jämför med alla irriterande reklammagasin som folk glada i hågen betalar en femtilapp för idag och som mest får oss att må kasst eftersom vi ändå inte kan leva upp till de ideal som tidningarna tutar i oss. Och inte nog med det, nakenbilderna på brudarna är otroligt fina om man jämför med alla "silikon-monster-som-är-stöpta-i-samma-form" som fläker ut varenda hudveck idag och lär vår tids generation pojkar hur man på bästa sätt förnedrar och gör illa en tjej.

Nä, jag säger det än en gång.. vissa saker VAR faktiskt bättre förr.

Hörs å störs!

 

 

Jag har stuckit!!

Av , , 2 kommentarer 3

Fast inte så dramatiskt långt. Jag tog de två minsta kidsen och hoppade på tåget söderut. Svisch sa det så var jag ända bort i Hörnefors.

Jag gillar botniabanan

 

Och hur coolt är inte det? Att det finns en rulltrappa i gamla Hörnefors? *skrattar*

Sen träffade jag kära gamla kompisen V som åker till Turkiet idag. Smått avis på henne såklart, men hon förtjänar det nog mer än någon annan just nu! Hoppas ni får det kanon så ses vi när ni kommer hem hoppas jag.

Mamma har bjudit på palt och jag vet inte om jag vill åka hem idag. Det är så mysigt här. Jag och morsan träffas alldeles för sällan. Och vet ni vad vi började kolla på igår? Hihi.. Jo, denna:

Nostalgi, nostalgi.

Nåväl, jag åker nog hem sen idag i alla fall för jag har skitmycket att göra. Hoppas ni mår finfint allihopa!

🙂

En bunt nostalgi…

Av , , 6 kommentarer 4

…damp ner i min brevlåda före helgen.

Min moster skickade en stor bunt gamla brev till mig som jag skrivit till henne när jag var tonåring. Gissa om jag skrattat en hel del i helgen? Men faktiskt så har jag velat gråta ibland också.

Massor med känslor paketerade i gulligt brevpapper och skrivet i en spretig stil blandat med ritade små figurer som jag minns att jag satt och plitade ner.

Vi skrev flitigt till varandra och jag skriver om allt möjligt: Killar jag var kär i, niorna som snömular oss, om hur jag blir retad i skolan för att jag kommer från Gällivare (!!) läxor och jobbiga prov, taskiga kompisar, snälla kompisar, skrikande småsyskon och tjatiga föräldrar.

Ja, det mesta som dyker upp i en förvirrad tonårings tillvaro.

Speciellt en grej som jag skrattade HÖGT åt så att tårarna rann var denna dikt:

VARA TONÅRING

Tonåring vara snäll ibland

Tonåring vara på jävla humör! Dänga dörren många dagar

Tonåring inte tåla tider

Tonåring inte tåla torsk! Köpa hamburgare i kiosk

Tonåring få stora anfall om telefon ringer för tidigt

Tonåring tjäna stora pengar

Tonåring aldrig bli fri stor skuld! Pappa betala

Tonåring tänka många tankar! Bliva tokig

Tonåring lyssna pop hela natten

Tonåring tröttna på ordning

BLI ALDRIG TONÅRING!

Ja, vad ska man säga? Jag var en rätt vilsen tonåring och det tog rätt många år innan jag hittade mig själv och blev den personen som jag VILLE vara. Tonåren kändes som en lång väg mot något jag inte visste någonting alls om. En skrämmande, jobbig men ändå härlig tid.

Nostalgi på hög nivå. Och kanske kan jag försöka att vara en förstående tonårsmamma om något år när min förstfödda ska äntra den hemska och hisnande roliga tonårstiden. Kan jag vara en sådan tro? Jag hoppas det…

*ler*

Men jag ska ärligt säga att jag inte skulle vilja gå igenom mina tonår igen för alla pengar i världen.

 

Dagböcker…

Av , , 2 kommentarer 3

…från 1996 till 2001 håller jag på att läsa igenom just nu. Det är verkligen.. hmm.. underhållande läsning må jag säga *skrattar*

Fast det känns som att det var helt nyligt så är det ju faktiskt ganska många år sedan nu. Jag får upp en bild av mig själv som jag TROR att jag var och såg ut men ändå vet jag ju att det är ljusår från den person jag är idag.

1997 verkar mest handla om krogarna i Göteborg (där jag verkade spendera all vaken tid haha..) vilka kläder och skor jag shoppade, polarna och alla jobb jag hoppade runt mellan.

Jag skrattar högt när jag väldigt ingående i detalj skriver om vem jag umgås med, vem jag pratar med i telefon, vem jag shoppar med, vilka jag jobbar med och så vidare. Det enda ordentliga jag verkar ha gjort på den tiden var att jag körde spinning tre till fyra gånger i veckan. Kanske var därför man orkade hålla igång som man gjorde?

Jag ser framför mig en spinkig blondin (Jag..? Kan det vara möjligt?) med tajta jeans, höga klackar, alldeles för stort hår, piercad navel och bara så pass intellektuell att det enda jag läste var drinklistorna var vi än åt eller drack. Nattklubbar, svartklubbar, tvivelaktiga vänner, skumma polare som använde olagliga substanser, otaliga partyn med glittriga och ytliga vänner (vad hette du nu igen?) Marlboro lights, snakebites, snygga killar och flirtiga dörrvakter. Rena rama "6&city" ju. Fast i svensk miljö.

Ett fåtal namn känner jag inte ens igen och jag kan för mitt liv inte minnas vem till exempel "Madde" eller "Malin"  eller "Jeppe" eller "Hasse" är.? Hmm.. "Pernilla" känner jag igen. Henne jobbade jag ju med. Likaså "Micke" som var en återkommande bekant som verkade bra att känna då! Smått läskig motorcykelkille med tvivelaktiga bekantingar. (Vad tänkte jag med?) Sara, Jennie och Jessica var trogna flickvänner och vi hade sjukt roligt tillsammans.

Nu är jag halvvägs genom 1998 och läser om min förväntan då jag väntar mitt första barn som jag kallade för "astronauten" då hon låg i min mage.

Hälften av alla krogpolare verkar ha försvunnit i en grisblink och jag blev antagligen jävligt trist att umgås med men jag verkar nöjd ändå och allt verkar handla om just: Min lilla "astronaut" *ler*

Det är lite terapi att läsa igenom alla dagböcker och en del av dem kan jag nog efterlämna utan att skämmas. En del kan till och med vara bra att ha i framtiden. Om inte annat för att vara ett avskräckande exempel haha..

Nu vore ju faktiskt ett bildbevis på sin plats, men jag har ingen scanner så det får vänta.. men jag lovar att ni kommer att få ett gott skratt hihi..

Urcellen Ellen…

Av , , 13 kommentarer 1

…hoppas jag att åtminstone några sjuttiotalister minns!

Jag älskade det barnprogrammet och jag lärde mig massor. Jajamänsan, det gjorde jag..

*nickar och ser glad ut*

En del av det jag lärde mig av Magnus & Brasse samt av Urcellen Ellen & Lisa det sitter som berget och är faktiskt ovärdelig kunskap.

Gissa om jag blev glad häromdagen då jag hittade denna dvd:

En riktig kultklassiker

Helt underbart barnprogram. Eftermiddagen har gått i nostalgins tecken och jag blev än en gång den där lilla tjejen med fula tänder, bruna plyschbyxor och noppriga röda frottémockasiner.. Lite vemod kände jag faktiskt också när jag insåg att den lilla flickan aldrig kommer tillbaks, även om hon bor inom mig och alltid kommer att finnas på något sätt. Aningens sorgligt faktiskt.

Viggo tyckte också om Urcellen och hennes fnissiga sätt att förmedla viktig kunskap. Känns härligt att han inte bara vill se tragisk skräpkultur som faktiskt inte alls är bra för honom i för stora mängder. Vissa filmer får han se en gång varannan vecka och en del filmer får han se när han vill.

Detta är en sådan film..

Älska urcellen Ellen..

Fler 70 talister som känner igen..?

Things they change my friend…

Av , , 14 kommentarer 6

Och visst är det ju så. När jag satte mig i bilen imorse efter jobbet så hörde jag Mr Joey Tempest ljuva stämma sjunga "Carrie" på radion.

Jag vet inte riktigt varför, men Europe har alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag bara älskar Joeys röst och jag hade som liten helt underbara posters från tidningen "OKEJ" med killarna i coola poser. Överhuvudtaget så gillar jag rockmusik från 80 och 90 talet. Och fortfarande är jag ju ganska svag för långhåriga killar och rockmusik.

Nostalgin bara flödar och jag blir nästan lite gråtmild emellanåt när jag hör Europe på Radions rockklassiker… haha.. fast det KAN ju i och för sig bero på alla hormoner också. Man är ju inte riktigt som man ska numera när man faktiskt är en-och-en-halv person och inte bara EN som man är i vanliga fall.

För det är klart att man blir nostalgisk när man inser att man idag vuxit upp (nåja) och är långt ifrån den där lilla fjortisen iklädd trasiga jeans, cowboyboots och snusnäsdukbandana runt den pudelrockiga frillan och INTE att förglömma hundhalsbandet runt halsen *skrattar* det har alltså gått mer än tjugo år.. Och här sitter jag nu och bloggar om det.. Ja, vad ska jag säga? Jag skyller som sagt på hormonerna.. OCH på bejbizen som har flyttat in i mig nån gång runt midsommar och som numera ligger och kurar under mitt hjärta.

"Så nu vet ni…"