Etikett: insikter

Tiden går…

Av , , 10 kommentarer 8

…och vi med den.

Människor man tidigare trott att man kände, ter sig idag som främlingar.

Saker förändras. Vissa till det bättre och andra till det sämre.

Det enda som består och som aldrig förändras är det faktum att tiden aldrig stannar upp även om vi tycker att den borde det.

Insikter slår mig hårt i skallen varenda dag numera och jag försöker lära mig leva med varenda en av dem. Inte för att jag vill utan för att jag måste. Det är viktigt att acceptera sådant man inte kan förändra för annars går man under och det är inget jag vill göra. Inte än! 

Istället fokuserar jag i vanlig ordning på att LEVA! Inte bara att överleva och jag tycker att det funkar ganska bra. För det mesta mår jag bra och jag försöker vara glad åt allt som är positivt i mitt liv.

Allt det som är jobbigt i mitt NU, har jag faktiskt paketerat och lagt långt bak i minnesbanken. Jag orkar inte riktigt tänka på sjuka människor, döende människor, självskadande människor, ledsna människor, elaka människor eller människor överhuvudtaget just nu. Så jag tar fram det där jobbiga olyckspaketet lite längre fram. När jag pallar med att ta in det och det kanske jag aldrig får?! Men som sagt. Nu ligger det i min medvetandeperiferi och det känns skönt.

Under tiden så ska jag ägna mig åt att leva Här och NU! Jag har två saker att se fram emot och jag ska göra en del trevliga saker inom kort.

Jag ska berätta mer sen. När jag känner mig lite gladare och har inspiration att skriva mer! Kan tänka mig att ni tycker att jag varit lite gnällig på sistone och jag ska ändra på det faktiskt!

Hoppas alla mår bra i alla fall!

UPDATE:

Fick just ett telefonsamtal!! Min bror Fedrix fråm de ståkkålm kanske kommer i helgen..

wohoo.. Nu blev jag riktigt GLAD!!

Lille B med morbror förra sommaren

 

 

Alkohol är inget jag tål….

Av , , 4 kommentarer 5

…längre verkar det som. Kanske lika bra det. Jag har verkligen mått pyton idag och ändå drack jag väldans lite igår plus att jag varvade med vatten och gjorde hela min "anti-bakis-procedur" när jag kom hem.

Fy fabian, jag har slösat en hel dag i Gällka genom att bara ligga och oja mig hur dåligt jag mår. Uuuurk!! Nånå, jag skyller mig själv hur mycket som helst och har uttalat klyschan "aldrig mer" x antal gånger idag *skrattar*

Kvällen igår var superskoj och jag sprang på massor av bekanta. En del av dem kände jag igen och vissa av dem kände igen mig men jag hade noll koll på vem de var *skrattar* Kanske lika bra det. Vissa saker och vissa personer förtränger man antagligen av en bra anledning.

Träffade min gamla "kompis" från förr som tyckte att det var en bra idé att hoppa fram och försöka kramas samt dra klyschan: "Hörrö, äru suur på mäj?"

Artig som jag är så svarade jag att jag absolut inte är sur på henne, men att jag inte vill kramas med henne och att hon och jag är fullkomligt utlästa och avslutade kapitel i varandras liv. Det har ju gått snart sju år sedan sist och det får gärna gå sju år till tills nästa gång jag springer på henne igen.

Jag mår så himla bra just nu och jag vill verkligen inte ha in gamla bekantingar från mitt tidigare liv. Det fanns trots allt anledningar till varför vissa har försvunnit och i vissa fall har jag sörjt och i andra fall har jag firat. Jag har lärt mig skitmycket av alla mina kraschade relationer med både kvinnor och män.

Jag har lärt mig att vara exakt en sådan vän som jag själv vill ha. Jag har lärt mig att man kan lösa sina konflikter och gå vidare med ett starkare band än vad man haft innan och jag har framförallt lärt mig nya saker om mig själv som kan vara bra att ha i framtiden!

Jag vet vem JAG är och vad jag värdesätter i MITT liv. Jag vet vilka vänner som har de kvalitéer jag behöver för att ha frid och harmoni i mina relationer.

Än en gång så har jag fått ett par små insikter (och insekter *garvar*) med mig från gamla Gällkatown.

Och såklart så har jag ju saknat min favoritrelation hemma i UMÄ… Mr Jimmie maj darling. Nu köm jag hem älschkling!!

Sorgligt men sant!

Av , , 8 kommentarer 5

Alla som följt min blogg vet ju att varje gång jag befinner mig i denna lapplandshåla så brukar jag få massor med nya uppslag, tankar som vaknar, insikter som slår mig med full kraft och en hel del annat som är bra att ha i bagaget då jag kommer hem till mina nära och kära.

Ibland blir jag faktiskt alldeles hemmablind och tänker kanske inte på hur mycket skit jag faktiskt står ut med när jag lever mitt lilla svenssonliv kring Umeå med omnejd.

Det slog mig idag då det är marknad här och man träffar en och annan gammal bekant på stan.

För HUR kan det komma sig att folk man inte sett på X antal år ställer sig sig och öser en massa gnäll och skit över en? Men som inte bryr sig om att fråga "Men hur mår DU då och vad har DU gjort sen sist?"

Fascinerande. Det kan ju inte vara en slump att de väljer ut just mig som känslomässig soptunna?! På något jäkla sätt så måste jag ju inbjuda till det?

För de senaste månaderna, veckorna och dagarna har jag bara hört dylikt:

"Det är så synd om mig för att blablabla….."

"Jag är så sjuk och jag har så ont och blablabla…."

"Alla är så dumma mot mig för att blablabla…."

"Jag kan inte för att blablabla…"

"Nä, det går inte för att blablabla…"

Jahaa.. Men vad vill jag då uppnå med det här smått ilskna inlägget?

Jo, nämligen att folk slutar att gnälla så jäkligt HELA tiden. Och om de nu måste gnälla HELA tiden så snälla, gör det till någon annan än mig. Jag är faktiskt ingen soptunna för gnäll och negativa känslor och tankar.

Sedan är jag less på att dessa människor (ja, det finns ett par stycken som håller på så här och tror att det är ok!) ALDRIG frågar hur jag mår, eller hur jag har det. De tar för givet att det alltid är bra, vilket det för all del också är för det mesta. Men det vore förbannat skönt om någon i alla fall ställde frågan. Eller om någon frågar om MINA barn någon usel liten gång istället för att BARA prata om sina barn och redogör vad de gör varje vaken sekund.

En nära vän till mig sa att jag ska ta det som en komplimang. Att folk känner förtroende för mig och ser mig som en stark person som tål att lutas på i vått och torrt.

Visst. Jag får försöka se det som en komplimang, men jag har sedan länge sett vem och vilka i min närhet som JAG kan luta mig på om det skulle behövas. Och det är INTE de som bara hör av sig när de vill ha mig som klagomur.

Det får vara slut med sådant nu. Jag har trots allt ett hus, tre egna barn, en karl, några jobb, lite skolarbete och en handfull vänner och släktingar som jag gärna vill vårda och vara rädd om på det sätt som jag finner lämpligt.

Och om just DU är min vän så vet du varför du är det för då har jag talat om det för dig.

Så vad är då riktig vänskap? Jo, ett givande och ett tagande som få behärskar. Man måste göra bägge med måtta, annars blir man ensam.

Hursomhelst: Jag är ingen bank, inget bemanningsföretag, inget taxibolag, ingen jour, ingen socialtjänst heller….

Men jag är en Helena. Jag har också ett liv… MED innehåll som jag värdesätter högt. Det livet tänker jag fortsätta med.

Så idag kom jag till den insikten att det inte är någon mening att vara en allmän klagomur:

  • Därför att ingen ändå uppskattar det.
  • Man får inte betalt.
  • Det är trist att bara höra gnäll.
  • Det finns ingen framtid eller utveckling i att vara en sådan heller.
  • Man får inte heller igen tiden man investerat i att lyssna på gnället.

För om jag skulle fortsätta med detta otacksamma och oavlönade arbete så blir jag nog en mycket negativ person själv vilket jag INTE vill bli.

Jag vill fortsätta vara en HELENA med allt vad det innebär, så därför slutar jag skriva detta negativa inlägg……

…..

…..

NU!