På min förra blogg hade jag ett inlägg som flera år i rad var det mest visade inlägget. Det inlägget handlade om varför autistiska kan bli bra skådespelare. Först nämnde jag att Temple Grandin påstod att autistiska blir bra skådespelare eftersom de hela tiden spelar teater. Att leva tillsammans med ”normala” människor betyder att man måste anpassa sig till de och spela en roll för att vara som de. Sant eller inte, jag hade ett tillägg. Jag tänkte mig att om muntlig kommunikation är svårt kan det vara naturligt att istället försöka med kroppsspråk. Använda kroppen för att uttrycka vad du vill säga. I mitt fall är det till och med så att min lågstadielärare ord för ord sa att jag använde mig av kroppspråk istället för att säga vad jag ville. Saken är den att jag nu ska vara med i föreställningen Level 7 på NorrlandsOperan, med bl.a. musikalakademin på Strömbäck. Det jag säger är att även om min erfarenhet av teater, som vuxen, är begränsad kan jag i mitt vardagliga liv tillägnat mig relevanta erfarenheter. Det kommer att bli en bra föreställning och om du har tur har du biljetter eller det är möjligt du fortfarande kan hitta biljetter.

Men det finns givetvis nackdelar med att inte vara bra på muntlig kommunikation. I dagens värld är följande ett lyxproblem*, men låt mig skriva en grej. Till min utbildning behöver jag en så kallad LIA-plats, Lärande i arbete. Utbildningen har lagt ansvaret på att hitta dessa platser på oss, vilket kan vara ett problem. Själv satsade jag på att skriva till arbetsplatser, inklusive fem e-post-meddelanden till personer på SLU i staden – den enda för mig lokala arbetsplatsen utbildningen rekommenderade. I de flesta fallen fick jag inte svar. Sedan fick jag höra att det ”verkar oseriöst” att skriva istället för att ringa. Jag visste faktiskt inte att vi lever i en så muntligt kultur. Att jag i detta fallet skulle vara handikappad av att vara sämre på muntlig kommunikation än skriftlig.

Okej om min skrivartalang. Jag ska inte överdriva, jag tror inte jag är lika duktig skribent som t.ex. Donna Tartt – just nu läser jag om hennes Steglitsan och den är absolut den mest välskrivna romanen om ond bråd död och en konstälskande, kedjerökande knarkare i opiatepidemins USA**, som någons skrivits. Men jag är faktiskt en publicerad skribent som lade ner så mycket ork som jag hade på att skriva dessa personliga brev och CVs. Det är lite synd om det inte räcker, för att telefonsamtal är viktigare.

* Det är klart vi kan shoehorn in att samhället kanske hade varit starkare om vi hade låtit alla, även de mindre verbalt begåvade, komma till sin rätt.
** Jag har säkert helt fel, men jag gillar att tänka att cigaretter och piller är laster för de “primitiva” delarna av vår hjärna, medan konst är en last för de mer utvecklade delarna. 

Anledningen till att jag är medelålders och fortfarande en student/elev är egentligen något Paula Tilli har skrivit bra om, nämligen att dagens undervisningsform inte passar alla. Som elev/stunden dränks du i grupparbeten och egna arbeten. Folk med makt över skolan har glömt, eller bryr sig inte om, att det alltid finns och har alltid har funnits elever som gammal hederlig katederundervisning skulle passa bättre för. Elever som inte kan nå sin fulla potential under deras system. Jepp, det är också min erfarenhet. Denna utbildning jag går nu är naturligtvis inget undantag. Men nu är jag mycket äldre, det är faktiskt möjligt att jag nu är mer mogen de uppgifterna än jag var när jag var sjutton år.

Okej, en av uppgifterna vi har dränkts med får mig att fundera på om jag kan skriva om decellularization och recellularization. Under en föreläsning nämndes fisken mal. Min pappa är smålänning, jag vet att smålänningarna protesterade när det föreslogs att mört skulle bli Smålands landskapsfisk. De ville ha – och fick också – mal eftersom flera mal-vatten finns i Småland. Detta påminde mig inte bara om att Västerbottens landskapsfisk är nejonöga, utan också om att landskapets landskapsäpple är transparente blanche. Just äpplen påminde mig i sin tur om de kanadensiska forskarna som skar till ett äpple i from av ett öra. Varpå de tog bort alla levande celler från det snidade örat – de-cellularizing – och ersatte de med människoceller – re-cellularizing (varning, bilder på vad jag just beskrev).

Coolt. Jag kunna föreslå fiskfoder-tillverkning med samma metod. Skär ut pellets ut ett äpple (inte nödvändigtvis transparente blanche), avlägsna växtcellerna och ersätt dem med andra celler. Dessa andra celler skulle kunna vara fiskceller, för foder till rovfiskar (rovfiskar som t.ex. flodnejonöga), men det skulle antagligen vara enklare att odla svampceller, vilket många fiskar kan äta.

Åt andra sidan är jag nästan 100% säker på att detta är en dålig ide. Fast saken är ändå den att jag inte kan vara säker på vilka av mina idéer som är bra. Alternativt kan jag påstå det hela är ett konstverk. Just det djurceller odlas, vad jag kan förstå, i fetal bovine serum – exactly what it says on the tin.

Komihåg jag skrev jag att det hela säkerligen inte är en bra ide. Möjligtvis kan det beskrivas som ett konstprojekt för att öka kunskapen om bioteknik för allmänheten. Det samma gäller denna blogg, specifikt detta inlägg, jag vet inte om det är en bra ide att posta här. Svårt att veta om någon är intresserad.