Det ingen kunde föreställa sig…

Minns ni katastrofen i Fukushima? Kommer ni ihåg bilderna från nyhetsrapporteringarna? En bild som fastnade på min näthinna var den av ett hem där trasmattorna hängde på tork och svajade i vinden. Jag fick först en känsla av att ägaren snart skulle komma ut ur huset, att ägaren kanske satt vid sitt köksbord, drack en kopp te eller kaffe och bara väntade på att tvätten skulle torka. Men så var inte fallet. Huset, precis som resten av samhället, var tomt – alla hade flytt och det enda som vittnade om att det funnits människor där var de gapande tomma husen, affärerna, ja och tvätten förstås.

När jag skriver den här texten är det nästan exakt tre år sedan som kärnkraftshaveriet i Fukushima i Japan inträffade. När den första nyhetsrapporteringen nådde svenska medier kommer jag ihåg att jag satt i riksdagens kammare och debatterade energifrågor. Vilken ironi. Vi pratade om kärnkraften, vattenkraften och om förnybara energikällor. Är det verkligen möjligt att ersätta kärnkraften i Sverige? Nej, svarade vissa och andra talade sig varma om en ny framtid, en framtid utan kärnkraften, riskerna och avfallet.

Det här är frågor som ligger mig varm om hjärtat och jag kommer ofta i kontakt med dem genom mitt arbete i Näringsutskottet. Men det jag märker av debatten är att det visserligen talas mycket om kärnkraftens vara eller inte vara, men sällan om vad som händer om det skulle gå riktigt illa och sällan om att slutförvaret är ett problem som vi inte kan överblicka.

Att ersätta kärnkraften med förnybar energi är en av huvudfrågorna för Centerpartiet. Vi tror att det är både nödvändigt och möjligt. Det har i flera sammanhang visat sig att kärnkraften inte är hållbar – den är riskfylld både under tiden vi använder den men också sedan. Hur kan vi vara säkra på att inget händer? Hur kan vi vara säkra på vad som sker med avfallet då det tar 100 000 år att bryta ned den?

Idag är hälften av all energi i Sverige förnybar. Kärnkraftens andel minskar och vindkraften skjuter i höjden. Visste ni att kärnkraften nästan har tiodubblats sedan 2006? Det motsvarar lika mycket energi som två kärnkraftsreaktorer eller ett Barsebäck.

När jag tänker på Fukushima ser jag också bilden av en bonde som jag läste om i Dagens Nyheter för inte så länge sedan. Han vägrade att lämna sin gård trots att myndigheterna i Japan uppmanat honom att både flytta och avliva sina djur. Bonden älskade sitt hem och bestämde sig för att bo kvar. Han tog hand om kringströvande boskap, om katter och hundar som övergivits och som irrade runt på grannarnas gårdar. För vissa betraktas han säkert som en galning, men för mig är det en stark människa som ser till mer än sitt eget bästa.

Jag kommer i skrivande stund även att tänka på Tage Danielsson. Efter kärnkraftsolyckan i Harrisburg skrev han med ironi bland annat att ”det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt.” Än mer ironiskt blir det att vissa människor fortfarande avvänder sig av den argumentationen – fast seriöst. Det är så säkert med den nya kärnkraften att det inte finns någon risk för olyckor är ett vanligt argument. Men det som hände i Fukushima då?

Jag ser kärnkraften i Sverige som en parantes. Den kommer att finnas kvar under en tid, men bara till dess att den kan ersättas av förnyelsebara källor. Det är det enda rimliga och långsiktigt hållbara.

*Texten fick jag publicerad som en krönika i tidningen Västerbottningen förra veckan.