I december kommer EU att ta beslut om hur ursprungsmärkning på kött från gris, fågel, får och get ska se ut. Sedan tidigare finns en regel kring hur nötkött ska vara ursprungsmärkt.

Kampen kommer att stå mellan de som vill att konsumenterna ska få veta mer (t ex konsumentorganisationer och den svenska regeringen) och de som vill att konsumenterna inte ska få veta lika mycket (bl a livsmedelsföretagen som vill ha låga produktionskostnader).

Jag tycker att det är viktigt att vi får en ursprungsmärkning som konsumenterna förstår för att ge dem en möjlighet att fatta aktiva val i butiken. Sveriges regering, med Eskil Erlandsson och Centerpartiet i spetsen, driver frågan om att ursprungsmärkningen ska ange var djuret är fött, uppfött och slaktat, vilket är samma regler som nu gäller för nötkött.

Men jag är orolig för beslutet i EU och hoppas verkligen att den svenska regeringen får igenom sitt förslag och att inte livsmedelslobbyn vinner gehör med en betydligt sämre och mer vilseledande märkning. Det är framför allt illa för djuren som kan komma att forslas fram och tillbaka och långa sträckor samtidigt som konsumenterna tror något annat.

Läs mer här:

http://www.atl.nu/lantbruk/krav-p-enhetlig-k-ttm-rkning

På bilden till vänster: Jag och Mattias Larsson och på bilden till höger: Peter Fahlen (sportansvarig på Umåker), Mattias Larsson samt Henrik Bäckström (travbanechef på Umåker).

Igår besökte jag och Mattias Larsson (gruppledare för C i Umeå och distriktsordförande) Umåker för att prata med ledningen om den kniviga ekonomiska situation som hästsporten är utsatt för i landet.

Problemet är att regelverket för ATG (ett spelbolag som ägs av trav- och galoppsporten i Sverige) och utländska spelbolag (som är registrerade i andra länder) ser olika ut. I Sverige måste ATG betala både skatt och en avgift till hästnäringen. Det sistnämnda gör ju att näringen kan utvecklas och att många arbetstillfällen skapas och kan bibehållas. De utlandsregistrerade bolagen betalar inga av dessa avgifter och kan därför hålla vinster och priser på helt andra nivåer fast man rör sig på samma marknad, vilket påverkar ATG och i förlängningen den svenska hästnäringen.

Hästnäringen är en viktig näring för landsbygden som bidrar med omkring 30 000 arbetstillfällen i landet, vilket är betydelsefullt!  Förutom att hästnäringen skapar jobb så bidrar verksamheten också till fritidsaktiviteter för barn- och ungdomar och håller markerna och landskapen öppna. Häst-Sveriges ekonomiska ryggrad utgörs av travspelet via ATG, som tar stort ansvar för barn- och ungdomsaktiviteter, utbildning och anläggningar på landsbygden. En del av vinsten går till att främja just detta vilket gör att näringen kan utvecklas. Det innebär många arbetstillfällen runt om i landet och på Umåker är t ex 150-200 personer beroende av de arbetstillfällen som skapas där.

För Centerpartiet är det viktigt att värna hästnäringen. Vi måste därför säkra långsiktigt hållbara villkor för travet. Därför vill Centerpartiet hämta in mer information om vad som krävs för att ATG ska kunna fortsätta ta samma stora ansvar för hela hästnäringen. Det måste finnas möjligheter att förbättra avtalen och göra dem mer likvärdiga för alla spelbolag. För i förlängningen handlar det om så mycket mer än bara spel och elittrav – det handlar om barn och ungdomars fritid, lokala ridklubbar och anläggningar och företag som jobbar mot hästbranschen.

Läs även:

http://www.hastmagazinet.com/newsItem.aspx?id=68737

http://www.travronden.se/…/sport/centern-besokte-umaker

Förra veckan var jag inbjuden till debatt om gruvorna och rennäringen och det i Studio Ett. Meddebattör var Jonas Eriksson från MP som för övrigt också är min kollega i Näringsutskottet.

Lyssna gärna här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5682899

Vi pratade om gruvnäringen kontra rennäringen och om detta är förenligt. Självklart ska inte gruvor tillåtas överallt och inte till vilket pris som helst, men jag anser också att intressena, i det fall det etableras en gruva, måste kunna samsas då det är många som är beroende av båda verksamheterna. Renägare ska kunna fortsätta att leva på sin näring samtidigt som övrig lokalbefolkning i norra Sveriges inland behöver de jobb som skapas. Dessutom är det också många samer som jobbar i gruvorna och ser att dessa arbeten också bidrar till en möjlighet att bo kvar och utveckla området.

En annan viktig aspekt är miljön och ser man på Västerbotten finns det två olyckliga fall som orsakat stora miljöproblem, vilket inte är acceptabelt! Av den anledningen gjordes miljöbalken om och miljöreglerna blev mycket hårdare. Idag måste den som prospekterar och bryter malm och mineraler fondera pengar innan det ens ges tillåtelse att göra detta. Vi har i Sverige idag en av världens hårdaste miljölagar och det är jag stolt över.

En del påstår att vinsterna från gruvorna åker utomlands, men det är felaktigt. I Sverige måste alla gruvbolag registrera sitt bolag i landet och därmed också betala bolagsskatt här. Dessutom får människor arbete och betalar skatt, vilket gör att kommuner får in intäkter så att man kan utveckla sitt samhälle.

Jag blir ledsen när jag hör den nationalistiska ådran från en del människor när de säger pratar nedsättande om utländska bolag. Ja, det finns många företag i Sverige från andra länder som ger människor jobb. Dessutom bidrar även svenska företag till utvecklingen globalt genom att etablera sin verksamhet i andra länder. Mig stör det inte var företagen kommer ifrån, så länge som man följer våra miljöregler, vår arbetsrätt, ger människor arbete och bidrar till utveckling av Sverige och Norrlands inland.

Dessutom undrar jag om det är bättre att metaller och mineraler bryts någon annanstans? Så länge vi inte behöver se det? Inte på min bakgård? Är det bättre att det bryts i länder där miljölagstiftningen är obefintlig och där mänskliga rättigheter inte respekteras och där lönerna är under all kritik?

I norra Sveriges inland har vi inte lyxen att ha allt för många arbetsmöjligheter att välja mellan – vi behöver jobben och därför är det viktigt att hitta samförstånd mellan gruvetablerigar och rennäring.

Jag vill gärna hitta möjligheter för att förbättra samtalen mellan gruvnäringen och rennäringen och det pågår en del sådan verksamhet just nu, men jag är gärna öppen för att ta emot fler tankar och idéer. Hör av er i så fall.

Sitter på trappsteget på bron, värmer mina kylslagna händer runt den varma kaffekoppen. Egentligen borde jag jobba, läsa mejl och skriva någon klok debattartikel. Men den fina utsikten över den gula åkern och den gröna barrskogen fångar min uppmärksamhet och tankarna kretsar kring min goda vän L – som gick bort förra året. Alldeles för tidigt.

Sista gången vi sågs var just här, för drygt ett år sedan. Vi stod på min altan och skrattade så vi kiknade och beundrade utsikten.

Kanske kommer tankarna på dem som är borta och saknade oftare nu då det snart är Allhelgonahelg – då många pratar om dem som man förlorat, man minns och tänder ett ljus för bortgångna vänner och släktingar.

Men jag tänker ofta på dig L och kommer på mig själv med att undra vad du tycker om det ena eller det andra. Ofta får jag svaret då jag nästan kan höra din frispråkiga och glada röst och dina tydliga åsikter. Ibland inbillar jag mig att du bara bosatt dig längre bort och precis som jag jobbar mycket. Det är därför vi inte hörs lika ofta. Det är en tröst för stunden för att det inte ska göra lika ont.

Andra gånger tänker jag att vissa människor bara finns till låns en kortare tid – för att lära oss något som vi behöver. Kanske är det också en slags tröst, men eftertanken får i alla fall mig att fundera på vikten av det jag gör och inte gör, vad jag väljer att göra eller inte göra. Så debattartikeln får vänta ett tag – jag ska ringa en god vän och höra hur hon mår istället.

Idag kom det tragiska och otroligt sorgliga beskedet från Volvo Lastvagnars ledning om att monteringen på fabriken i Umeå ska flytta till Göteborg.

Jag har fått flera sms från människor som drabbas av den kommande nedskärningen och det skär i hjärtat när jag tänker på alla anställda på monteringen – på gamla klasskamrater och kompisar och deras arbetskamrater som jobbar just här. Det här är ett fruktansvärt besked för alla dem som kommer att förlora sina arbeten, men också för deras familjer. Sedan kommer det även att drabba olika lokala företag som är beroende av entreprenadjobb åt just Volvo i Umeå.

Jag vet att vi är många som jobbat hårt för att detta inte skulle inträffa – politiska partier, enskilda och facken. Alla har gjort ett enastående jobb. Trots detta räckte det inte hela vägen – Volvo Lastvagnar är en stor världskoncern och det beslut de tagit har, enligt de själva, att göra med att de vill effektivisera hela sin verksamhet för att möte konkurrensen från omvärlden. Tyvärr drabbar det fabriken i Umeå allra hårdast. Jag kan inte låta bli att tänka tanken varför inte hela monteringslinan kunde placeras i Umeå? Jag undrar också hur mycket pengar man sparar på flytt med tanke på att verksamheten i Umeå har så många duktiga medarbetare med lång och gedigen erfarenhet. Dessutom – vad händer med alla tomma lokaler? Men mest av allt tänker jag på alla människor som snart inte har ett jobb att gå till. Volvo Lastvagnar och deras anställda i Umeå förtjänar ett bättre öde.

Nu förväntar jag mig att Volvoledningen tar sitt ansvar – det är 500 personer som blir arbetslösa. Det kan inte företaget förbise. Upp till bevis nu Volvo!

Jag har visserligen skrivit om detta förut, men frågan är så viktig för Norra Sverige att man inte kan undgå att vara orolig för utgången.

EU-kommissionen vill ju förbjuda offentligt stöd till flygplatser. Det har egentligen mest att göra med att detta missbrukas på olika håll i Europa där avstånden är kortare och där det finns flera olika trafikslag som konkurrerar. När vissa får offentligt stöd och andra inte – blir det en obalans när det gäller konkurrensen.

Men de här förhållandena gäller ju inte i Sverige. Vi är ett avlångt land med långa avstånd och där vissa områden är glest befolkade. Här är det oerhört viktigt att det finns flygplatser. Det är centralt för både tillväxt och jobb!

Jag gör allt jag kan för att driva på för att regeringen ska få EU-kommissionen att förstå det. Sverige och framför allt norra Sverige kan inte omfattas av samma regler som många andra länder där förutsättningarna är annorlunda.

EU kommer att ta beslut om detta i början av 2014 och som det ser ut nu kommer det att finnas ett generellt förslag där offentliga medel måste fasas ut inom 10 år. Sedan har man även ett förslag om undantag – om passagerarantalet understiger 200 000 tillåts offentligt stöd. Men om det överstiger den här gränsen måste en speciell ansökan om undantag göras till EU-kommissionen (med oviss utgång). En sådan ansökan skulle drabba Skellefteå och Sundsvall.

Denna ”magiska” gräns på 200 000 passagerare skulle även lägga en våt filt över tillväxten i ett område. Flygplatser skulle vara livrädda för att överskrida denna gräns och vad händer då med tillväxten?

Därför känns det bra att Näringsdepartementet och infrastrukturministern är av samma uppfattning om de regionala flygplatsernas stora betydelse. Igår förde infrastrukturministern fram regeringens officiella synpunkter.

– Regeringen tycker att det är viktigt att EU-kommissionen tar hänsyn till de omständigheter som är specifika för Sverige med stora avstånd, gles befolkning och ibland brist på alternativa kommunikationer, säger infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd .

Om inte EU-kommissionen lyssnar på dessa argument är många av de regionala flygplatserna i fara. För att Sverige ska kunna leva och utvecklas är dessa flygplatser en förutsättning och därför finns det bara ett alternativ – att Sverige får behålla offentligt stöd till regionala flygplatser!

Förra veckan skrev det socialdemokratiska kommunalrådet Lennart Holmlund att han tyckte att C kör med dubbla budskap när det gäller Norrbotniabanan.

Det är sant att C inte fick med en satsning på banan i den långsiktiga infrastrukturbudgeten som lagts. Vi vann inte gehör den här gången, men det Lennart bör ha med sig är att det i en flerpartiregering inte alltid går som man vill. På samma sätt kommer det att bli i en eventuell ny regeringskonstellation mellan de röd-gröna. Enpartiregeringarnas tid är förbi och S kommer inte själva att kunna styra regeringsrodret, utan kommer vid en eventuell regeringsombildning i framtiden att vara tvugna att förhandla. Det betyder i sin tur kompromisser, vinster i vissa frågor och nederlag i andra.

Men som jag ser det kan man inte lägga sig platt ned och ge upp en fråga bara för att man inte lyckats den här gången. Om det verkligen handlar om något man tror på så fortsätter arbetet. Jag och mina partikollegor i Norr- och Västerbotten har kämpat för att få upp Norrbotniabanan på agendan och självklart ser jag det som ett steg framåt att vår stämma beslutar att Norrbotniabanan ska byggas i sin helhet. Jag tror inte att det finns ett liknande beslut i så många partier.

Jag ger inte upp utan kommer att fortsätta driva frågan ända tills vi är i mål. Det är ju det politik handlar om – att slåss för det man tror på och det kan ibland innebära att det tar längre tid än man hoppats på.

Däremot funderar jag på vad S som helhet vill med just Norrbotniabanan? Vill verkligen Stefan Löfven satsa 25 miljarder på att färdigställa Botniska korridoren? Det vi hittills sett är en satsning på ett par hundra miljoner i skuggbudgeten på ett nio km långt sidospår från Umeå till Dåva industriområde. Det är visserligen bättre än ingenting – men med tanke på den höga svansföring som S haft i frågan är det märkligt att det inte blev mer än en tummetott av allt detta. Med den takten kommer det att ta över 200 år innan S har byggt någon Norrbotniabana. Lite snabbare än så hoppas jag allt att det ska gå.