Har nyligen skrivit min första krönika i tidningen Västerbottningen. Alla riksdagsledamöter från länet får den möjligheten och det ett par tre gånger per år.
Den här gången skrev jag om lokalsamhället som finns överallt – inte bara på landsbygden, utan även i storstan. Antar att ni känner igen det. Sedan kunde jag inte heller låta bli att beröra den inofficiella "hackordningen" och annat smått och gott i riksdagshuset :o).
Allt gott!
/Helena
——————————————————————————————————-
Lokalsamhället i storstan!
Det finns en del oskrivna regler i riksdagen. I kammaren (där alla omröstningar sker) finns det en klädkod – män måste ha kavaj och kvinnor ska också vara propert klädda med varken för kort kjol eller bara ärmar. Sedan miljöpartiet kom in i riksdagen accepteras även kavajliknande kofta – säger i alla fall de som vet.
När man är ny blir man som oftast inte invald som ordinarie ledamot i utskotten och när det kommer till boende är hackordningen också given.
I många partier spelar ålder och antal år i riksdagen en stor roll för vilket tak över huvudet man får. Min första månad spenderade jag på en mängd olika hotell. Inte något ont i det, men det blev ganska tröttsamt att packa väskorna varje morgon.
Därefter kom jag upp mig ett snäpp och fick tillgång till övernattningsrum på riksdagen – på 6:e våningen och med en fin utsikt mot vattnet. Det kändes härligt att få sova på ett och samma ställe och ha ett eget litet köksbord med två stolar att äta middag vid.
Om någon hälsade på fick jag anmäla det nere i vakten, hämta främmandet och passerkortet när det var dags för påhälsning. Det kändes lite likt Fort Knox måste jag erkänna – men jag behövde ju inte vara rädd för inbrottstjuvar i alla fall.
Sedan kom det loss en liten lägenhet med sovalkov ett drygt halvår senare och jag var beredd – tog lägenheten osedd, då jag längtade efter ett litet kryp-in utanför huset.
Jag började med att ta ner gardinerna som var så dammiga att jag tror att de hade kunnat stå av sig själva. Mattan hade blekta fläckar av blåbärssaft (eller om jag ska vara riktigt ärlig – vin) och det var så mycket möbler att det knappt gick att röra sig, men jag var med lägenhet!
Det första jag investerade i var en ny matta som jag släpade ned med flyg till Stockholm (för det finns ju förmodligen inga att köpa på plats…) och inhandlade efter hand gardiner, kuddar och vaktmästaren hämtade en del av möblemanget. I min iver att fixa och dona, drog jag även med en slagborr hemifrån för att sätta upp en liten hylla i köksalkoven, men där gick jag bet. Det enda som hände var att jag lyckades pricka av armeringsjärnen i betongen och förfula väggen med fyra hål… I panik ringde jag en vaktmästare på riksdagen – René – som några dagar senare kom förbi med en borr som säkert var en halvmeter lång. ”Har du bara borrat i trä förut” flinade René när han såg min förtvivlade uppsyn (han hade rätt, men det sa jag förstås inte…).
Men trots alla kalldrag och oönskade silverfiskar älskar jag den lilla lyan som gett mig lite andrum i storstadsdjungeln och allt arbete.
Som oftast kommer jag hem vid niotiden och hinner precis in på Konsum för att inhandla den sedvanliga avocadon och riskakorna. Personalen nickar och ler igenkännande och frågar ibland hur man mår. Det känns så roligt och påminner lite om hur det är hemma i Gumbodahamn och Ånäset.
I tappuppgången finns den äldre grannfrun som någon gång om sänder uppenbarar sig i sin rosa fuskpäls och pratar om att tiderna var bättre förr och lånar ut proppar och glödlampor. Här finns även mannen med cockerspanielflickan som alltid frågar hur jag mår och vaktmästaren i huset som förfasas över allt hundbajs på gatan. Taxichauffören överraskade mig här om dagen då han sa att han hellre hejade på Skellefteå AIK än Solna AIK – Solna är INTE Stockholm sa han tydligt.
Älskade, hatade lokalsamhälle – jag har förstått att du inte bara finns på landet, utan överallt och det känns tryggt – i alla fall för mig.
Senaste kommentarerna