I torsdags gick jag och Maria Lundqvist-Brömster (FP) upp i Trafikutskottets debatt och yrkade bifall till våra motioner om Norrbotniabanan. Idag behandlades de i riksdagens kammare och det blev tyvärr avslag. Men vi gjorde så gott vi kunde. Det kändes i varje fall rätt att markera banans betydelse och vi kände att symboliken var viktig. Nu fortsätter arbetet och banan ska banne mig bli verklighet!

Nedan kan ni se det tal jag höll i debatten och vad jag yrkade bifall till.

"En mycket viktig satsning för Sverige, skogs- och gruvnäringen är att slutföra byggnationen av den Botniska korridoren – ett infrastrukturstråk som, efter en ansökan från regeringen, med Maud Olofsson och Åsa Torstensson i spetsen, också nu prioriteras som ett viktigt stråk för Europa och det av EU-kommissionen. Idag fattas 26 mil järnväg innan den Botniska korridoren är hopbyggd – sträckan mellan Umeå och Luleå – den så kallade Norrbotniabanan.

Beslutet från EU-kommissionen att ge TEN-T-status till Botniska korridoren innebär att Norrbotniabanan kan få en medfinansiering. Detta är en extremt viktig faktor och framgång vad gäller tillskott av medel.

Med tanke på de resurser som redan nu satsats i form av pengar och arbete är det av största vikt att arbetet inte stannar av. Jag är väl medveten om att den infrastruktursatsning som regeringen nu gör är mycket stor och jag tycker inte heller att man ska ställa ett objekt mot ett annat. Däremot behövs mer pengar till infrastrukturpåsen.

En möjlig finansieringslösning för Norrbotniabanan och andra viktiga infrastruktursatsningar så som t ex Inlandsbanan är att intäkterna från försäljningar av statliga företag skulle kunna satsas på infrastruktur. I stället för att skriva ned statsskulden kan man ge tillbaka en del av pengarna till skattebetalarna genom att just bygga t ex mer järnvägar.

Idag får industrierna i norra Norrland förlita sig på stambanan som är byggd på 1800-talet. Stambanan har tvära kurvor och branta lutningar, vilket gör att hastigheten är låg och enkelspåret gör att risken för störningar är stor. Stambanan har dessutom nått kapacitetstaket och duger inte som ett effektivt och långsiktigt hållbart alternativ för godstransporterna i norra Norrland.

Norrbotniabanan skulle också halvera restiderna efter norrlandskusten med betydande regionförstoring som följd. För exempelvis Skellefteås del skulle arbetsmarknadsområdet växa från dagens ca 80 000 personer till över 300 000 personer.

Därför är det viktigt att regeringen inleder diskussioner med berörda regioner och intressenter så som Norrbotniabanan AB, för att skyndsamt hitta finansieringslösningar för Norrbotniabanans förverkligande. Som läget är just nu saknar Norrbotniabanan en motpart att diskutera med, vilket är olyckligt. Särskilt när viljan att hitta en lösning från den regionala sidan är stark och det finns en stor öppenhet att överväga många olika typer av finansieringslösningar.

Av den anledningen vill jag yrka bifall till min motion – där jag vill att regeringen utser en förhandlingsperson för Norrbotniabanan samt ser över möjligheterna att hitta finansiering till infrastrukturobjekt som t ex Norrbotniabanan och Inlandsbanan via försäljning av redan utpekade statliga bolag."

Läste just på Lennart Holmlunds blogg att han dissar förslaget om investeraravdrag och kritiserar Inlandsinnovation. Det jag tycker är tråkigt är att Holmlund bara gör tummen ned för satsningarna utan att ens ha satt sig in i vad de har för betydelse för till exempel norra Sverige. Här är det – i framför allt i inlandet – svårare att hitta kapital för just investeringar i företag. Det borde Lennart Holmlund veta.

Investeraravdrag är enkelt sagt en slags "folkhemskapital" där enskilda personer kan välja att investera i ett företag (upp till 1,3 miljoner) och sedan göra ett direkt avdrag på 15 % i deklarationen. Orsaken till att investeraravdraget kommit till, är att många mindre företag har haft svårt att låna pengar på bankerna som blivit mer restriktiva med sin utlåning.

Jag tycker, precis som många företag, att det är en bra idé att hitta mer riskvilligt kapital som kan hjälpa de mindre företagen.

Sedan har förslaget fått kritik från olika remissinstanser och det har att göra med att man vill ha ett enklare system – dvs att det riskerar att bli krångligt. De synpunkter som kommit fram är kloka – självklart ska det vara enklare. Det kommer regeringen att ta till sig, men satsningen är alldeles för viktig för att kastas i papperskorgen.

När det gäller inlandsinnovation är Holmlund även här snabb att dra slutsatsen att det inte bidrar till några jobb. Inlandsinnovation är en statlig organisation som bidrar med riskkapital till Norrlands inland – närmare bestämt 2 miljarder!

Aldrig tidigare har det satsats så mycket kapital på inlandet och det här är en satsning vi ska vara rädda om. Satsningarna går framför allt till nya innovationer och man har hållit på med sin verksamhet i ett år. Jag har själv träffat VD:n i Inlandsinnovation och investeringarna går bra. Däremot är det viktigt att man får mer än ett år på sig innan det delas ut domedagsprofetsior. Det gagnar inte Norrlands inland!

Min fråga till Lennart Holmlund är därför: Är du beredd att ta bort dessa två miljarder från Norrlands inland? Och vad har du för idéer när det gäller riskkapital för Norra Sverige – både för små och stora företag?