Ett par tre gånger per termin har vi plenifria veckor vilket betyder att det inte är några aktiviteter i kammaren. Då har vi möjlighet att jobba mer på hemmaplan och att göra en del besök runt om i länet.
För någon vecka sedan var det dags igen och jag åkte runt som en tätting, besökte företag, organisationer och träffade en mängd spännande människor. Men det starkaste intrycket fick jag på ett boende för ensamkommande flyktingbarn.
När jag kommer in i allrummet ser jag tre unga pojkar, i 15-årsåldern, sitta i en stor soffa framför en tv. Det doftar mat i lokalen, kryddig mat och en förnimmelse om att det strax är middag. En av pojkarna sitter nära en av de anställda, lutar sitt huvud mot hennes axel samtidigt som han blundar och hon mjukt stryker hans hår. Jag blir alldeles tagen av ögonblicket och det var så mycket värme, omtanke och trygghet i just den gesten.
Jag och mina kollegor sätter oss i soffan och för ett samtal med de tre pojkarna och strax kommer fler av ungdomarna och personalen dit. Vi blir bjuda på kaffe och möts av leenden och nyfikna blickar. Pojkarna eller kanske hellre de unga männen, kommer från olika länder – några från Afghanistan och Somalia. Vissa har varit där några månader och trevar sig fram på svenska, men med gott mod. Andra har varit där i åtta-nio månader och behärskar språket imponerande bra.
Vi pratar om drömmar, skola, fritid och kompisar – men inte om dåtid. Inte om det som varit och som gjort att de slutligen hamnat just här. Vi får veta att två av pojkarna i soffan kommer från samma stad i Afghanistan, men att de inte kände varandra innan de kom till boendet. Inte undra på det – staden de kommer ifrån har fem miljoner invånare och det är sannerligen en kontrast till det lilla samhälle där de nu bor.
En av dem berättar stilla, men leende, att han trivs bra med skolan och att han älskar att spela fotboll. Då får han lära känna fler och sedan tillägger han att han trivs med att bo här och att det är bra att ha så nära till skolan. En annan ung man, som kommer från Somalia, skiner upp som en solstråle när han samtalar med oss. Han berättar att han vill gå gymnasiet, barn- och fritidsprogrammet, och jobba med barn och ungdomar. Han skojar och har glimten i ögat och skrattet är aldrig långt borta.
Ytterligare en ung man sitter i soffan. Han tittar mest ned i sin famn och när jag frågar om han går i skolan säger han att han slutat med både studierna och fotbollen sedan en månad tillbaka. Det är så tungt just nu säger han kort och blinkar bort en tår som uppenbarar sig i ögonvrån. Jag funderar tyst om vad han kan ha varit med om – vad som gjort att han och de andra kommit hit. Vad är deras historia? En av hans vänner, som uppenbarar sig bakom soffan, viskar tyst till mig att den unge mannen ifråga inte fått något beslut om uppehållstillstånd ännu.
Oavsett tårarna, skratten eller leendena – så har alla lämnat sitt hemland, sin familj och har ett öde som är obestämt. Mina tankar vandrar helt plötsligt till min egen mormor och mamma och deras upplevelser av krigets och kommunismens Polen. Jag slås av hur tur jag haft som fått så många möjligheter i Sverige. Och jag är också stolt över Sveriges roll som fristad för människor som flyr från länder och kulturer, som av olika anledningar inte är lika tillåtande.
Plötsligt vankas det middag och det är dags för mig att bryta upp och säga hej då. När jag går ut genom dörren känner jag så starkt att det här är en historia jag vill berätta, en historia som behövs som en reaktion på de alldeles för enkla sanningar som presenteras i olika sammanhang.
* Det här är en av mina krönikor som idag finns publicerad i tidningen Västerbottningen
Senaste kommentarerna