Igår, den 27 januari, var det 70 år sedan fångarna i koncentrationslägret Auschwitz befriades. Den här dagen är också den officiella minnesdagen över Förintelsens offer och uppmärksammas över hela världen med ceremonier, tal och manifestationer.

Även i riksdagen arrangerades en ceremoni där bland annat Tobias Rawet, överlevande från koncentrationslägret Ravensbrück norr om Berlin, Vice Talman Tobias Billström och ex-statsministern Göran Persson deltog.

Riksdagens Bankhall var full av åhörare och jag lyckades till slut hitta ett litet utrymme nära scenen. Jag kunde först inte slita blicken från bilden på dataskärmen – bilden av järnvägsspåret inne i Auschwitz där en ros lagts ned på den rostiga rälsen. Här mördades över en miljon judar, men även romer och andra som nazisterna inte tyckte hade något värde. Jag kände en klump i magen och tårarna brände i ögonvrån. Tänkte på mormor som för 70 år sedan stod på just den platsen.

Till tonerna av sångerskan Anne Kalmerings vackra sånger på Jiddisch vandrade blicken till en blombukett med vita och blå blommor som omgavs av tända ljus. Jag tänkte på hur många judar som i en strid ström flyttar till Israel för att de inte känner sig säkra i Europa. Jag tänkte på de 7000 judar som lämnade Frankrike förra året och jag tänkte på judarna i Malmö som inte törs gå ut med kippa eller Davidsstjärna runt halsen.

Detta lyfte även Göran Persson i sitt tal och sa att antisemitismen, judehatet, växer i alla länder i Europa. Han sa också att råheten ökat, inte minst på internet, och hänvisade till Willy Silberstein, på Svenska kommittén mot antisemitism, som sagt att man på nätet inte längre förnekar att Förintelsen ägt rum. Istället förs det fram att den tyvärr inte fullföljdes.

Människosynen, att alla inte har samma värde och rättigheter, växer sig starkare och inte minst ser vi detta i hur judar, muslimer och romer behandlas.

Antalet överlevande blir allt färre och det är därför viktigt att vi fortsätter att föra berättelserna vidare. Eller som Göran Persson sa: ”Den dagen vi inte minns Förintelsen, har mördarna triumferat”.

Regeringen har en budget att förhålla sig till, en budget som beslutats av Sveriges Riksdag. Men vissa åtgärder verkar regeringen göra allt för att försena. Ett sådant exempel är sänkta kostnader för att anställa unga. S och MP (tillsammans med bundsförvanten V) är egentligen inte intresserade av detta och skyller på att det tar tid att arbeta fram ett förslag. Men det finns redan ett – nämligen det som de tidigare regeringspartierna tog fram. Egentligen är det bara att sjösätta – om man vill.

I söndagens Agenda så sa arbetsmarknadsminister Ylva Johansson att avgiften för att anställa unga ska sänkas – för att senare höjas… Pengarna ska användas klokare förklarade hon. Min undran är då om det är smartare att tvinga in alla som är arbetslösa och under 26 år in i så kallade traineejobb inom vård, fritids och omsorg? Är det verkligen så att alla arbetslösa ungdomar vill jobba inom dessa områden och är alla verkligen lämpade? Dessutom, har personalen på dessa arbetsplatser tid med att vara handledare – med tanke på att de många gånger har det tufft som det är? Är det rätt mot brukarna och barnen? För mig känns det som ännu ett socialistiskt experiment. Ungdomar har det svårt nog på arbetsmarknaden – varför inte göra det enklare för fler branscher att öppna sina dörrar och varför inte uppmuntra företagen att anställa unga genom just sänkta avgifter istället?

I förrgår hade Näringsutskottet riksdagsdebatt om statliga företag. Jag passade då på att ställa frågan till MP om hur de nu kommer att ställa sig till de brunkolsinvesteringar som Vattenfall tänker göra i Östtyskland. Vattenfall har fem gruvor i östtyska Lausitz och för att säkerställa driften fram till 2050 ska nya dagbrott tas i drift eller befintliga byggas ut. Betyder det att miljöminister Åsa Romson och näringsminister Mikael Damberg tillsammans med regeringen nu kommer att trycka på startknappen för detta?

S och ansvarig minister Damberg ligger lågt i frågan och Miljöpartiet och Åsa Romson undviker den. Innan valet hade de miljöpartistiska språkrören en hög svansföring kring detta och med det i åtanke känns det som om man kan ana ugglor i mossen. Visserligen kan S tycka att man borde vänta med försäljning tills priserna på kol blivit bättre, men det var inget som MP brydde sig om under valet. I var och varannan debatt visade både Fridolin och Romson upp den berömda kolbiten. Nu skulle det inte bli några fler brunkolsinvesteringar för Vattenfall och skulle de komma i regeringsställning så skulle detta stoppas. Nu sitter de i regeringen och det är tyst kring frågan. Och lika så var det i förrgår. Jag fick inget svar. Det var tyst.

Istället roar sig MP med att frysa byggnationen av Förbifart Stockholm som kostade skattebetalarna över 300 miljoner kronor innan den öppnades igen, utreda en stängning av Bromma 2022 (som skulle få stora negativa följder för regiontrafiken i Sverige om nedläggningen blir verklighet) och vill tillsammans med S införa en kilometerskatt på avstånd som skulle drabba speciellt landsbygden och norra Sverige då det är här de långa avstånden finns.

Med tanke på hur högljudda MP var i valet kring Vattenfall och brunkolet förvånar det mig hur låg profil de nu mera har i frågan och hur de likt en gammgädda gömmer sig i vassen.