För några veckor sedan åkte regeringen ned till Bryssel för att förhandla om EU:s klimatmål för åren 2020-2030. Gissa om jag blev besviken när jag fick veta att S och MP sänkt klimatambitionerna. Hur då undrar ni kanske? Ja, dels accepterade man 40 % utsläppsminskningar istället för Alliansens högre mål, men även att Polen skulle få gratis utsläppsrätter i tio år, vilket innebär att Polen nu fått lov till att gratis skita ned miljön de kommande tio åren. Dessutom sa man även OK till att EU kan sänka sina ambitioner ytterligare beroende på hur det går i de internationella klimatförhandlingarna som hålls nästa år.

Idag hade Annie Lööf en interpellationsdebatt med miljöminister Åsa Romson och lyfte fram flera punkter där Miljöpartiet sänkt sina klimatambitioner. Inte minst vittnar resultatet i EU om det här. I opposition lovade MP vitt och brett. När man nu sitter i regeringsställning sänker man uppenbarligen ambitionsnivåerna.

*Fakta om Polens utsläppsrätter:
EU:s överenskommelse för klimatmålen 2030 väntas innebära att Polen och ett antal stater till tilldelats ca 550 miljoner utsläppsrätter, vilka värderas till mellan 11 till 16.5 miljarder Euro vid ett pris på mellan 20 till 30 Euro per ton utsläpp för åren 2020-2030.

I lördags besökte jag Umeås nya kulturhus ”Väven” för första gången. Det var invigningshelg och det fanns mycket att ta del av – allt ifrån att prova mat från olika länder, träffa författaren Theodor Kallifatides och titta på utställningen på det kvinnohistoriska muséet. Sedan fanns det även möjlighet för allmänheten att diskutera politik i riksdagshörnan, vilket var jätteroligt. Vi hade spännande diskussioner och jag måste säga att det var en av de mest roliga riksdagshörnor jag varit på. Sedan bidrog väl även den härliga omgivningen till energi och inspiration gissar jag:o).

När jag träffar M så kramar jag om honom, stryker honom på kinden och frågar hur han mår. Ofta lyfter han blicken och ser på mig med sina bruna snälla ögon som under mina uppväxtår ofta hade en busig glimt då han gillade att skoja. Glimten är borta idag och emellanåt vet jag inte ens om han känner igen mig.

För bara fyra år sedan körde M bil och njöt av sitt liv som hyfsat nybliven pensionär. Visst var han ibland glömsk, men jag tror att vi alla ville ignorera det då det var jobbigt att inse att något inte stod rätt till. Men det gick snabbt och M kan idag inte ta hand om sig själv och vårdas hemma av älskade I, som inte vill att M ska vara på ett demensboende. Det är tungt att ensam vårda någon dygnet runt och det leder även till att den som vårdar inte orkar annat än att just vårda. Det egna livet får stå tillbaka och även om det är en kärlekshandling från I:s sida, är hon ständigt trött och slut.

Jag och min familj har precis som många andra en närstående som drabbats av demenssjukdom. Drygt 180 000 människor har Alzhemiers- eller andra demenssjukdomar och varje år upptäcks tusentals nya fall. När det gäller anhöriga är de ännu fler och man räknar med att cirka en halv miljon människor är närstående till någon som drabbats av demens.

Igår såg jag på nyheterna att demenssjuka upptar två tredjedelar av platserna på våra äldreboenden. Antalet platser på särskilda demensboenden räcker helt enkelt inte till. Trots att demenssjuka kräver mer personal och ett annat bemötande, vårdas ändå 33 000 demenssjuka på helt vanliga äldreboenden som inte klarar att leva upp till de här kraven. Dessutom har antalet anhöriga som vårdar sina nära och kära i hemmet ökat, vilket i sin tur gör att många anhöriga blir utbrända och sjuka. Det här är varken värdigt eller rimligt och det måste vi som rikspolitiker göra något åt.

Centerpartiets partistyrelse har nu utsett partiets politiska talespersoner för de kommande fyra åren och sammanlagt finns det 23 namn. Talespersonernas uppdrag är att föra partiets talan på sina respektive områden och vara aktiva i opinionsbildandet kring dessa frågor.

Själv har jag fått uppdraget att vara talesperson för näringsfrågor, vilket känns både spännande och hedrande.

Nedan ser ni hela listan på talespersonerna:

Arbetsmarknad och jämställdhet – Annika Qarlsson

Bostadspolitik – Ola Johansson

Konstitutionella frågor – Per Ingvar Jonsson

Socialpolitik – Anders W Jonsson

Landsbygdspolitik – Eskil Erlandsson

Miljö/Klimat – Lena Ek

Rättspolitik – Johan Hedin

Utbildningspolitik – Ulrika Carlsson

Socialförsäkring – Solveig Zander

Utrikespolitik – Kerstin Lundgren

Migration och integration – Johanna Jönsson

Försvarspolitik – Daniel Bäckström

Ekonomisk politik – Emil Källström

Transportinfrastruktur inklusive IT – Anders Åkesson

Skattepolitik – Per Åsling

Näringspolitik – Helena Lindahl

Kultur – Per Lodenius

Energipolitik – Rickard Nordin

Ungas jobb – Fredrik Christensson

Regional tillväxt – Anders Ahlgren

Högre utbildning/ forskning – Kristina Yngwe

EU-parlamentsfrågor – Fredrick Federley

Kommunfrågor – Mari-Louise Wernersson

I slutet av förra veckan deltog jag i en interpellationsdebatt om Norrbotniabanan. Jonas Sjöstedt hade ställt frågor till infrastrukturminister Johansson där han bland annat ville veta när Norrbotniabanebygget skulle påbörjas och avslutas och undrade även om finansieringen. Egentligen bra och relevanta frågeställningar, men lite brydd blev jag ändå eftersom Sjöstedt ett par veckor tidigare gått ut i både lokal, regional och nationell media och talat om att det var tack vare Vänsterpartiet som Norrbotniabanan nu skulle byggas. Dessutom sa han under presskonferensen att hans parti varit framgångsrika i förhandlingarna om banan och känslan man fick var att det inte var långt till första spadtaget. Om V och Sjöstedt nu fått igenom allt detta, så kan man ju undra varför han två veckor senare måste ställa frågor om det hela till ansvarig minister och detta i riksdagens kammare? Det får mig att undra över vad de egentligen kommit överens om.

Jag är övertygad om att banan kommer att byggas – den behövs och är nödvändig för Norrland, Sverige och Europa. Men jag ska också vara ärlig och säga att den borde ha påbörjats för länge sedan. Därför blev jag också så glad då Centerpartiet och de övriga Allianspartierna i somras tillsatte två förhandlingspersoner för att titta på infrastruktursatsningar i norra Sverige. Jag hoppas också att de får fortsätta sitt arbete även med den sittande regeringen.

Men lika viktigt är vi från norra Sverige fortsätter att driva på satsningen och att Socialdemokraterna jobbar för en investering som är större än den de gick ut med under valet – nämligen den nio kilometer långa sträckan från Umeå till Dåvamyrans industriområde. En satsning på Norrbotniabanan är mer än så.

Är det viktigt för dig att veta var maten du äter kommer ifrån? Kollar du var varorna är producerade innan du lägger dem i kundvagnen?

I Sverige importerar vi mer än hälften av all den mat vi äter och vi är ett av de länder i Europa som importerar mest. Men de senaste åren har intresset för närproducerad och svensk mat ökat – många vill inte att maten ska forslas allt för långa vägar för miljöns skull men också för djurens välmående. I Sverige har vi helt andra djur- och miljöskyddsregler och det tycker jag att vi ska måna om. Men även om konsumenten vill göra ett aktivt val så är det inte så lätt alla gånger, eftersom ursprungsmärkningen av matvarorna inte alltid är den bästa.

Ibland händer det att kunder ser en svensk flagga på exempelvis en korvförpackning och tror att ursprunget är svenskt. Men vid en närmare granskning kan det visa sig att korven är tillverkad i Sverige, men att råvaran kommer från något annat land. Det förvirrar och vilseleder kunden.

Idag finns det ett obligatoriskt krav på ursprungsmärkning av frukt och grönt, nötkött, ägg och honung. Inom kort kommer också ett nytt EU-beslut att träda i kraft vilket innebär att även kött från gris, fågel, lamm och get kommer att behöva ursprungsmärkas. Men tyvärr gäller inte samma regler för de här köttprodukterna som för nötkött där det i ursprungsmärkningen måste stå var djuret är fött, uppfött och slaktat. För de andra köttsorterna omfattar ursprungsmärkningen enbart var djuret är uppfött och slaktat. Det gör att djuren kan födas i ett land och transporteras långa vägar till andra länder utan att det här medvetandegörs. Orsaken till det här är att EU lyssnat allt för mycket på livsmedelsindustrin i Europa som vill hålla nere priserna.

För att vi som konsumenter ska kunna göra ett medvetet val och för att värna djurhållning och miljö är det viktigt att Sverige trycker på i EU så att samma regler som finns för ursprungsmärkning av nötkött även ska gälla de andra köttprodukterna. Men ett obligatoriskt krav skulle behöva omfatta fler produkter. Därför borde Sverige även verka för ursprungsmärkning av chark- och mejerivaror men också av färdig mat.

I lördagens VK kunde man läsa en längre intervju med den nye landsbygdsministern Sven-Erik Bucht. Så, medan jag drack det goda morgonkaffet läste jag texten med stort intresse.

Han säger bland annat att Sverige behöver öka inhemsk produktion av livsmedel och jag kan inte annat än att hålla med. Vi är idag ett av de länder i Europa som importerar mest mat – faktiskt mer än varannan tugga som vi äter. Det gör oss sårbara, det är inte bra för miljön eller för djuren då djurhållningen i många andra länder är under all kritik. Därför välkomnar jag att Sverige nu ska ta fram en livsmedelsstrategi, en strategi som den förre landsbygdsministern Eskil Erlandsson tog beslut om att införa.

Men det jag reagerar på är framför allt två saker. Det ena är att Bucht och regeringen vill få det att framstå som om att man ökar anslagen till bland annat service och bredband på landsbygden med 400 miljoner. Det är inte sant. Det han och S har tvingats göra, för att inte framstå som att de försummar landsbygden, är att från och med nästa år satsa lika mycket pengar som Alliansen gjort. När de säger att satsningen på service och bredband på landsbygden ökar utgår de från sin egen och tidigare budget. Därför känns det ohederligt att man vill få människor att tro att de nu storsatsar på landsbygden när det bara handlar om ett nollsummespel.

Sedan, det här med kilometerskatt på lastbil. Bucht trixar och säger inte hela sanningen när han förklarar att den införs på grund av att den svenska åkerinäringen inte ska konkurreras ut av ”utländska åkare som kommer in och kör här utan att betala avgifter och skatter”. Det Sven-Erik Bucht inte talar om är att utländska åkare idag redan betalar en avgift genom ett annat EU-system som kallas Eurovinjett. EU kommer inte att tillåta två olika skattesystem och införs km-skatt tas den andra skatten ur bruk – en skatt som idag inte drabbar svensk åkerinäring. Med km-skatt kommer många inhemska åkeriföretag att drabbas hårt och dessutom kommer även skogsnäringen och t ex Volvo Lastvagnar i Umeå att påverkas negativt. I norra Sverige finns de stora avstånden och att inte Bucht och regeringen tar med detta i beräkningen är helt obegripligt

Just nu förhandlar EU och USA om ett avtal som kan skapa en av världen största frihandelsområden. Avtalet kallas Ttip och är en förkortning för Transatlantiskt partnerskap för handel och investeringar. Det är i mångt och mycket positivt men det finns en del orosmoln som man måste uppmärksamma.

En oro som lyfts upp från flera håll är att skyddet av miljön, maten och hälsan riskerar att än mer försämras som en effekt av avtalet. USA och EU har till exempel olika kemikalielagstiftningar och det finns stora skillnader när det gäller reglerna för antibiotikaanvändning.

I USA används hormonpreparat och antibiotika för att snabba på och stimulera tillväxt hos djur. I många fall behövs inte ens veterinärintyg. I USA används 80 % av den totala mängden av antibiotika till friska djur och i Sverige används 16 % men då till sjuka djur.

Antibiotika används tyvärr ofta som ett sätt att få undernärda och stressade djur att växa fortare och det kan aldrig vara acceptabelt att kompensera dålig djurhållning med just antibiotika. Även om det inte är tillåtet att göra så här inom EU har det visat sig att överanvändandet av antibiotika ändå görs och argumentet är att det är nödvändigt då ekonomin kräver det.

En överanvändning av antibiotika är skadlig för hälsan och gör att konsumenterna får i sig alldeles för stora mängder, vilket i sin tur leder till att antibiotikan inte blir lika effektfull i framtiden då resistens mot antibiotika riskerar att utvecklas. Det gör att många sjukdomar kommer att vara svåra att behandla eller i värsta fall inte alls kunna botas.

För att vi ska bibehålla en sund och säker mat, god miljö och djuretik är det viktigt att den överanvändning av hormoner och antibiotika som finns i USA inte försvagar eller luckrar upp reglerna inom EU. Det är något som regeringen måste föra fram och som måste uppmärksammas i förhandlingarna.