Hej, hej.

Sitter med en liter tranbärsdricka framför mig och våndas. Jag vill inte dricka mer. Har druckit flera liter juice sedan igår, och snart smakar väl mitt piss tropiskt och har fruktkött i sig. Ni kan kalla mig Josejuice. Var i alla fall duktig igår och ringde fina morsan som kom med goda råd och sedan ringde hela dagen för att kolla hur jag mådde. På eftermiddagen kunde jag hämta ut antibiotika på apoteket här i Lindesberg. Glory day.

Tidigare i sommar skrev jag om hur jag brukade slicka Robert i ansiktet för att klara mig levande ur våra brottningsmatcher. Då tyckte jag att det var roligt, men det tycker jag inte längre, för nu vet jag nämligen hur det känns att få sitt ansikte besudlat av världens största och slemmigaste tunga. Jag satt nyss i soffan och tittade på Discovery då jag helt plötsligt blir upplyft av en tvåmetersman endast iförd kalsonger och arbetsskjorta, och som sedan bär mig till sängen och kastar ner mig där. Sedan slickar han mig i ansiktet, på halsen och överallt där han kommer åt. Nu är jag blöt, och mitt ansikte kliar. Ska snart ställa mig i duschen och tvätta mig med stålull, men först ska jag nog ringa dagens halvtimmessamtal till Ylva.

Hörs, lovers.

Hej, hej.

Jag har varit vaken sedan Lars gick till jobbet för en och en halv timme sedan, och nu sitter jag här och kvider och tittar på Seventh Heaven. Jag är nästan hundra procent säker på att jag har urinvägsinfektion. Drygt är det, och ont gör det. Vad fan ska jag göra? Ska jag gå till Lindesbergs pysslingssjukhus med tillhörande lilleputtakutmottagning, sitta där ensam i några timmar och be om att få antibiotika utskrivet, eller ska jag bara försöka genomlida det här? Jag orkar inte ha urinvägsinfektion nu. Det passar sig inte. Jag orkar inte dricka fyrtio liter tranbärsjuice och jag orkar inte ha ont. Mamma, var är du när jag behöver dig som mest?

Ska försöka sova lite mer och sedan pallra mig iväg till Hemköp och inhandla allt som troligtvis kan göra mitt underliv lite lyckligare. Allt för min älskade vän och kamrat.

Hej, hej.

Lars har just varit hemma och ätit lunch, och nu sitter jag här och äter upp hans favoritkakor från Lidl, dricker upp hans Trocadero och dör lite inombords av tristess. Planerna för dagen är att kolla på Oprah (jag har längtat hela sommaren) och sedan gå till Lars jobb och spana in verkstaden, eller något. Vet inte riktigt vad jag ska dit och göra, men han ville att jag skulle komma i alla fall. Sedan ska vi ut i skogen igen så att han får leka av sig lite med sin cross. Det är skitfint väder, så det ska bli kul.

Saknar min lägenhet ibland. Lukten av sopor, berget av disk, att aldrig få kolla på teve på grund av att Bibi och hennes pojkvän ligger i min soffa med stängd dörr dygnet runt, att måsta vara tyst på morgonen innan jag ska till jobbet för att inte störa dem… Åh, mitt gryt!

Hej, hej.

Sitter i Bilmekanikerns lägenhet i Lindesberg och lyssnar på låten Bo ihop med Eskalator. Fan, vilket bra band. Passar på att lyssna på ska medan han är borta eftersom det verkar vara en musikstil som han inte riktigt klarar av. Allt annat jag lyssnar på går bra, tror jag.

Anlände i lördags klockan sex på morgonen efter sjuttio miljoner år på tåget och blev hämtad i Örebro av Lars som kom i sin älskade Chevrolet El Camino (tror att den heter så, men snälla, rätta mig om jag har fel, för jag kan ingenting om bilar). Sedan dess har jag hunnit sova en massa, käkat skräpmat, sett Simpsonsfilmen och prövat på Lindesbergs nattliv. Stadens krog var ungefär som en blandning av några av Umeås krogar. Samma storlek som Rött, samma musik och underåriga som på X3M och liknande drakar och överförfriskade män som på Lottas, typ. Igår var jag även ute mitt i skogen och kollade på när han körde cross, samt met the parents. Och ja, det är en raggare jag har träffat. Världens finaste raggare. Att han är så fin kanske beror på att hans farsa kommer från Glommersträsk, men det är bara en teori.

Nu ska jag kolla på skor medan jag väntar på att Lasse liten kommer hem från jobbet samt fylla på mobilen så att jag kan återfå kontakten med mitt älskade Umeå.

Hörs och störs.

Hej, hej.

Sitter inne på Budcentralen medan livet rusar förbi. Det är sista dagen på upplärningen, och sedan ska jag vara arbetslös i två veckor innan det är dags att komma tillbaka hit och ta på mig mina snygga vaktmästarbrallor igen. Fan vad mycket tråkigare det kommer bli utan festliga Samane. Ensamt. Men vad fan, det ordnar sig nog. Får väl underhålla mig själv på något sätt. Kanske ta på mig Kurre-dräkten (VK:s maskot, en ekorre) medan jag tömmer återvinningstunnor och får broccolikladd på benen. Som ett fredagsspex, kanske. Typ roliga timmen för alla anställda. "Fräcka Fredagen med Groundskeeper Gin", kan vi kanske kalla spektaklet.

Har varit sjuk sedan i tisdags och varit stressad och haft prestationsångest över dagens krönika. Var helt utan idéer, och hjärnan fungerade inte över huvud taget på grund av febern och tidspressen. Som tur var är alla som jobbar på den här tidningen världens snällaste, och jag fick lämna in krönikan en dag senare. Love ’em.

I eftermiddag sätter jag mig på en buss till Sundsvall, och sedan blir det tåg hela natten till Lindesberg för att umgås med bilmekanikern Lasse Liten (som inte är så jävla liten, utan snarare gigantisk). Riktigt trevligt ska det bli. Sedan blir det kanske Stockholm med Sofia under Boll och Bira Cup nästa helg. Tar med mig datorn ner till södern, så jag lovar er uppdateringar både från Gnällbältet och Fjollträsk.

Hörs och störs.

Hej, hej.

BRA:
Jag har ringt och fixat Internet. Duktigt, Josefjant! Var ju tvungen eftersom jag måste kunna skicka in min krönika, så jag ringde och efter en kvart var min uppkoppling igång.

Jag kommer aldrig mer behöva ta med mig handväskan till jobbet, för allt jag behöver ryms nämligen i mina nya brallor. Om jag bara rensar min plånbok på kvitton och meningslösa kort som jag aldrig använder, det vill säga. Lycklig är den som får ta över de där byxorna efter mig, det säger jag bara!

DÅLIGT:
Jag har feber. Eller har haft ikväll i alla fall, hur det är nu vet jag faktiskt inte. Vet bara att jag mår dåligt. Jag skämtar inte. Fy fan. Kom hem och kände mig helt frusen och konstig i huvudet, så jag la mig i sängen och försökte sova en stund, vilket inte gick för att jag frös så mycket. Fick en Alvedon av Bibi och somnade sedan för att vakna nyss i en pöl av svett. Nu har jag tvingat mig upp och tryckt i mig lite mat så att jag kanske ska bli piggare, för det finns inte en chans att jag inte går till jobbet i morgon. Ni kommer att se mig göra stan i mina working class pants. Ni kommer att se mig tömma pappersinsamlingar och slänga äckliga matrester om jag så ska dö på kuppen. Måste skriva min krönika också, och det är vad jag ska göra nu. Hoppas den blir bra så att jag slipper ha ångest över den resten av veckan.

G’night.

Hej, hej.

Sitter hemma hos morsan och tillber hennes Internetuppkoppling. Äter knäckebröd gör jag minsann också, samt masserar min onda rygg. Jag har fan ont överallt efter dagens slit. Jag och Samane har knappt haft några raster, utan har bara flängt runt sedan kvart i åtta i morse. I arbetsuppgifterna ingår nämligen dels att åka till VF två gånger om dagen, tömma brevlådan i MVG-gallerian (vem kom på det fruktansvärda namnet, förresten?), springa runt i VK-huset och tömma pappersinsamlingarna, dela ut tidningar till alla avdelningarna medan alla anfaller oss som gamar och sliter i tidningshögarna som vi så omsorgsfullt har räknat, tömma kökets sopor, frankera post, göra ärenden, köpa fem lådor frukt två gånger i veckan, springa runt med internpost, bära lådor och så vidare. Idag har vi även piskat och rengjort tre gigantiska saccosäckar så att jag har blåsor över hela högerhanden. Det har dock varit roligt trots allt, och jag har även fått åka till Jobline för att köpa mig ett par svarta, sjukt grymma, arbetsbyxor. Woah! Ni kan nu kalla mig Miss Janitor Bitch 2007.

Nu är jag mest bara trött och funderar på att cykla hem för att sova i några timmar så att jag orkar vara uppe i natt och skriva krönikan till på fredag. Vet inte riktigt vad den ska handla om, men jag tror att det kanske blir singelliv i Umeå. En nypa ångest, fyrahundra kilo assholes och en jävla massa lattjolajbans. Lite på en höft, sådär.

Hörs och störs, lovers.

Hej, hej.

Jag tänkte bara meddela världen att jag lever och har det bra. Saknar fortfarande Internet hemma och har inte tid att blogga på jobbet längre, eftersom jag är ute och springer i VK-huset och plockar upp killar i blåställ med VK-bilen mest hela dagarna tillsammans med min partner in crime Samane. Jag trivs i alla fall jättebra med de nya arbetsuppgifterna på Budcentralen, och det enda jag egentligen inte är överförtjust i är att man blir så sjukt svettig och illaluktande av det. Jag är verkligen inte rädd för lite skit under naglarna, men när jag igår först fick Coop Forum-kladd och sedan gårdagens lunch över mina byxor var jag fan inte helt lycklig. Det finns ju ingenting som gör mig så ledsen i ögat som broccoli, och att sedan gå runt och lukta som det är ingen höjdare. Jag är dessutom en kjoltjej som bara äger två par byxor, och kjol kan man inte ha i det här jobbet, så jag hoppas att jag och Samane ska lyckas hitta några heta arbetskläder någonstans i den här byggnaden. Annars kommer jag få tvätta jämt.

Var sjukt trött igår och låg på soffan och halvslumrade när Bibi plötsligt frågade om jag märkt min cykel med för- och efternamn. Nej, svarade jag, för varför skulle jag ha gjort det? Då berättar Bibi att det suttit en lapp på porten om att de slänger alla cyklar som inte är märkta. Jag kastade mig upp från soffan och kutade ut barfota i regnet utan BH och iförd mjukisbrallor med en liten lapp i ena handen och en bläckpenna i den andra. Tack och lov var cykeln kvar, för om någon tagit sig friheten att slänga min cykel hade jag fan bajsat i denne persons morgonkaffe. Jag älskar min cykel!

Spelningen i lördags gick hur bra som helst. I morgon har jag deadline på första nöjeskrönikan för hösten. På fredag åker jag med största sannolikhet söderut för att träffa Bilmekanikern. Nu ska vi ut och cruisa med Kurre – världens tjockaste bil. Typ så ligger det till.

Hörs och störs, lovers!

Hej, hej.

Det enda jag har gjort den här veckan är att jobba och sedan repa. Stått åtta personer i en trång replokal där fönstren inte går att öppna och där vi slagits om vem som ska få ha den dammiga bordsfläkten i famnen likt ett välkommet spädbarn. Känt gemenskapen över att vi spelar fin musik och svettats som jävla grisar tillsammans. I eftermiddag är det dags igen, eftersom spelningen är i morgon och vi knappt har repat något alls i sommar. Efteråt ska jag ta cykeln och trampa upp till Gimonäs där det vankas grillning hemma hos Sofia. Det blir nog en trevlig helg det här. Synd bara att jag fortfarande saknar Internet hemma, så tyvärr blir det nog inget skrivande förrän på måndag, men vi får väl se (sa den blinde och tog sin yxa och såg).

Peace.

Hej, hej.

Sitter vid disken för sista gången den här sommaren, vilket känns lite konstigt. Igår var det avslutningsfika för oss semestervikarier här på avdelningen, och vi fick även varsitt badlakan i present. Perfekt, med tanke på att jag råkade missfärga alla mina tre badlakan igår när jag tvättade. De är numera ljuvligt ljusblå, istället för vita, men det gör ingenting (fast min mor är väl av en annan åsikt, förstås).

I morgon är det dags för er alla att pallra er till Droskan och lyssna på när mitt band Bore kommer att göra ännu en, förhoppningsvis, bejublad spelning. Den sista någonsin. De gamla rockrävarna i Nasty Music och grabbhalvorna Industri Royal spelar också. Sjuttio spänn kostar det och vi, som spelar först, går på scenen 21.45, tror jag. Det har lovats fint väder, och då brukar Droskans uteservering vara riktigt lockande. Vi ses där.

För övrigt kanske det är dags att uppdatera informationen om mig i högerspalten. Det var ju ett tag sedan sist, vilket ni verkar ha lagt märke till, era retstickor.

Hörs och störs, lovers.