Detta med vårt minne är en sak för sig. Utan minne skulle vi leva i ett evigt nu; vi skulle vara irrbloss som varken hittade fram eller tillbaka. Nu ska jag i sanningens namn säga att det finns en hel hop med olika minnen. I mitt fall är det det arbetsminnet som jävlas – det korta minne som håller reda på vad som sker under några sekunder. Det är bra att ha när man ska flytta blicken mellan IKEA:s monteringsanvisningar och till handen där man håller skruvmejseln i ett krampaktigt grepp. Under den korta sekunden det tagit att lyfta blicken från anvisningarna till hyllplanen som ska skruvas ihop – så är dessa minnen raderats. Där är tomt. Ska man ha någon nytta av arbetsminnet så måste man vara koncentrerad – vilket vi med ADHD har svårt för.

Påmindes om detta när jag körde till Skellefteå i torsdags. Jag stannade på OK i Ånäset för att dricka en kopp, starkt kaffe och passa på att bläddra i min nyligen införskaffade bok om hjärnan. En bok om de senaste rönen. Började läsa ett kapitel som avhandlade ämnet ”Minnet”. Intressant. Läste, och läste. Kaffet tog slut, så jag bestämde mig att fortsätta färden till Skellefteå. Efter några mil slog det mig: Jag hade GLÖMT boken om minnet. Så trodde jag att det var, men dagen efter i Skellefteå fann jag boken på bilens tak, fastkilad under takräcket. Hade jag kört sju mil med minnesboken på biltaket?

Detta var i och för sig inget märkvärdigt. I 20-års åldern, när min ADHD var som mest aggressiv; 35 år före jag fick diagnosen och medicinering. Två gånger tappade jag bilen i Lycksele. Jag parkerade den, men kunde omöjligt komma ihåg var. Båda gångerna fick jag kontakta polisen, lika många gånger stod bilen snyggt parkerad i garaget under Konsum.

Nåt år senare gjorde jag praktik i Vilhelmina och hade på en ledig dag köpt en en hel hop med julklappar. Dessa lade jag på biltaket och åkte sedan runt i köpingen och spred ut klapparna runt hela bygden. Det var inte ens lönt att försöka hitta dem. Sedan har jag åkt omkring med min nya diabildprojektor på … just det, på biltaket. Mest pinsamt var när jag ställt ett vitt diskställ, på taket naturligtvis, och svängde in på OK. I stället stod tre ynkliga tallrikar och en kaffemugg. Det duggregnade. Det var då som en äldre man kommenterade mitt tilltag. ”Ja, det är ju också ett sätt att få disken ren. Om du kör runt i regnet nån timme, så kommer tallrikarna att vara skinande rena.”

Hela mitt liv har jag fått kämpa för att förstå mig på min ”underliga” hjärna, för tidigt förstod jag att det var något fel på mig och min hjärna. Jag var tvungen att plugga dubbelt så länge för att få det att fastna inför tentamen. Som om det inte vore nog med ett taskigt arbetsminne, en usel koncentrationsförmåga, dålig uthållighet – så led jag även av dyslexi. Dyslexi kan man kort sammanfatta som en störning i språkbehandlingen, vilket gör att man får svårt att ordens betydelse.

Fy tusan … Nog har jag tvingats simma motströms. Jag har fått slåss för mitt liv, där andra lugnt och stilla kunnat ligga på rygg och flyta medströms.

För övrigt är det 1 Maj i morgon. Åker mot Umeå. Planen är att på nåt sätt delta i firandet.