Etikett: sårbarhet

Sårbarheten gör oss modiga

Av , , Bli först att kommentera 3

Det ser ut att bli en fin och solig dag. Mest blått däruppe och en morgontrött sol som försöker måla guldkanter på ett av de tunna molnen.

Vi är alla mer eller mindre sårbara. I mitt fall föddes jag med ökad sårbarhet, en känslighet, som ofta skrämde mig. Jag fick även en ökad sårbarhet för att i övre tonåren utveckla en bipolär sjukdom, vilket hände när jag var nitton år och gjorde lumpen. Då kantrade min värld och till slut blev döden den enda utvägen. Men jag överlevde. Med åren har jag förstått att sårbarhet inte har så mycket att göra med svaghet. Med hjälp av modet har jag kunnat använda sårbarheten till att öppna mig och visa vem jag egentligen är. Visserligen finns det risker med att visa sig sårbar, då man kan bli attackerad eller att man helt sonika står inför ett misslyckande. Men med hjälp av min sårbarhet och mina kreativa sidor har jag vågat berätta hur det känns, jag har vågat be om hjälp, vilket gjort mig levande.

20160315_163208

Hösten 2010 balanserade jag på den vassa egen. Efter år smärta och förtvivlan, efter miljoner lögner vågade jag till slut berätta hur det låg till. Jag bad om hjälp och blev räddad. För första gången vågade jag berätta sanningen om mitt liv, vilket lärde mig att förlåta och att åter börja älska mig själv. Jag överlevde igen. Jag började redan då att skissa på boken om mig själv, som publicerades 2016, sex år senare och som fick titeln ”Spring Kent, spring!”

Även om det gjorde ont ville jag ta kommandot över min egen livsberättelse – ville inte ge bort makten till någon annan att skriva den. Skrivandet hjälpte mig att fokusera och sortera mina upplevelser, det hjälpte mig att konfrontera mina rädslor och att bli av med min bitterhet. Skrivandet, kreativiteten, hjälpte mig att bita huvudet av skammen. Skammen kan verkligen bryta ner en människa, eftersom den riktar sig mot vilka vi är. ”Jag har misslyckats! Jag är en sämre människa!” Genom att berätta om min sårbarhet för några av mina medkännande vänner och genom att själv skriva om skammen, så dog den sakta bort.

För övrigt tror jag att de allra flesta av oss gör så gott vi kan.

 

Mitt knasiga liv

Av , , 1 kommentar 2

Morgon i AIK-land. Sovit oroligt. Dagens plan: besöka en secondhandbutik i hopp om att göra ett och annat fynd. Sen blir det väl att glo på tremilsloppet och lite lamt heja på Kalla.

Jag föddes med en ”motor” i huvudet som gjorde det svårt att fokusera och jag hade stora svårigheter att koncentrera mig. Det brann i musklerna, vilket tvingade mig att ständigt springa. Planlöst. Det gick förstås ut över skolarbetet, särskilt när jag skulle läsa och skriva. Inte heller kunde jag begripa mig på siffrorna – krumelurerna som flöt omkring på boksidorna.

skam

Jag föddes med en ökad sårbarhet och hade svårt att hantera de stora känslorna. Antingen skrattade jag eller så sprang jag omkring i rena ilskan. Jag var en rädd människa. Det behövdes inte mycket för att skrämma skiten ur mig – och min hjärna hann aldrig bearbeta hoten, utan jag blev på en röd sekund en grottman, slåss eller fly. Och så har det fortsatt under mitt vuxna liv. Känslorna har fått styra mig.

Det hade kunnat gå åt helvete redan i 16-års åldern när jag första gången kom i kontakt med alkohol. Det blev bröllop direkt mellan mig och de ljumna ölen jag svepte i mig. Det blev lugnt i mitt huvudet, springet i benet stannade upp, oron och ångesten pyste ut. Jag trodde mig ha funnit lösningen på mina problem. Men något fick mig kliva av öl-tåget och istället satsa på skolarbetet. Jag kom att plugga lika intensivt som jag hällt i mig öl. Redan då förstod jag att alkohol på kort tid skulle ha kunna göra mig till alkoholist.

masker

Jag har alltid varit en ojämn människa. Å ena sidan var jag rädd, oslög, klumpig, slarvig och glömsk, å andra sidan gjorde jag karriär, utbildade mig till sjuksköterska, journalist, jag pluggade filosofi, idéhistoria, kommunikationsvetenskap. Jag klarade inte av att fungera i grupper, förstod inte deras sociala koder – så jag höll mig ofta för mig själv, medan jag samtidigt inte haft några problem att stå ensam på en scen och hålla låda. Ojämn. Jag har dyslexi, men har skrivit fyra romaner och en självbiografi. Jag fick ångest av att gå en sväng nere på stan, men har rest jorden runt, bland annat köpte jag en enkelbiljett till Kina och reste runt i detta jätteland under ett halvårs tid och väl hemma fick jag ångest och panik att åka hem till föräldrarna i Bäckmyran utanför Lycksele.

Jag har under hela mitt vuxna liv förstått att det varit något allvarligt fel på mig, men aldrig kunnat säga vad. Det gjorde inte heller sjukvården eller psykiatrin – inte förrän jag jag kommit i femtioårs åldern och blivit tvångsinlagd när jag börjat tänka på självmord. Då utreddes jag ordentligt och fick diagnosen bipolär sjukdom typ 1. Fick medicin och blev fet. Under en lång rad år hade jag självmedicinera med vodka och starköl – men det sa jag förstås inte till läkarna. 2010 vaknade jag på IVA efter ett suicidförsök – då hade jag nått min botten och bad om hjälp.

Jag har skrivit om mitt knasiga och smärtsamma liv i min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Det har gått drygt sju år sedan jag påbörjade jag min resa tillbaka. Jag åker runt och föreläser om mitt liv, om psykisk ohälsa, försöker förklara vad ADHD, bipolär sjukdom, paniksyndrom och alkoholism är för något, hur de fungerar och hur dessa sjukdomar ofta hänger ihop.

För övrigt växer sorgen efter Stefan Back som dog i mitten av veckan. Han fick aldrig en chans att kämpa mot cancern, utan det var kört i samma ögonblick som röntgenbilderna var framkallade. Knappt tre veckor senare var han död.

Modet att vara sårbar

Av , , Bli först att kommentera 2

Vaknat ofta. Klev upp vid tre, åt en macka fastän jag inte borde, tog en halv sömntablett och somnade till slut om och vaknade strax efter sex. Jag har skrivit otaliga gånger på min blogg om mina sömnproblem, något som jag burit med mig sedan barndomen. Det handlar om min oförmåga att varva ner och att tömma huvudet på tusentals tankar som likt kometer korsar min inre himmel. Har lidit av en kroppslig rastlöshet, då armar och ben ofrivilligt hoppar till under täcket och väcker mig titt som tätt. Sova, sova, brukar jag tänka vilket gör mig ännu mer spänd, orolig och tillslut kommer paniken. Då är det bara att kliva upp, trots att det är mitt i natten. En av de mest typiska symtomen på ADHD är oförmågan att varva ner. Det blir till ett ekorrhjul – ADHD gör det svårt att somna och för lite sömn förvärrar min ADHD. Jag har under årens lopp fått chansen att pröva på olika avslappningsövning där många gått ut på att ”fånga dagen”, men har misslyckats varje gång. Jag har skippat kvällskaffet då koffeinet kan sitta i upp till 12 timmar, har undvikit socker – ibland – skrivit dröm/sömndagbok, försökt släcka alla lampor. Jag har sett på usla deckare, läst böcker, allt för att avleda min oro och trötta ut mig. Men inget har hjälpt. Men trots att jag sover som en kratta, periodvis bara 3 timmar per natt, är jag som mest produktiv och kreativ under förmiddagen. Det är då jag bloggar, skriver mina böcker, städar min lägenhet – för att sedan krokna mitt på dagen. Det är då jag ska försöka vila/sova en timme för läka min ”stresshjärna” som är ett resultat av den stroke jag drabbades av för 1 1/2 år sedan. Gissa om jag lyckas sova mitt på dagen? Precis – det är dömt att misslyckas, Jag ligger mest och tänker, även om jag på något sätt vilar i min säng. Ofta slutar det tjuta i min skalle då min hjärna varit på väg att koka.

prata

Vi stöter på dem lite då och då, ”pratmonstren” (alt. pratakusa). Ni vet de där som inte ger dig någon chans att få en syl i väder, eftersom deras prat är en lång räcka med sammansatta meningar, där inte en enda inskjutande bisats får plats. Försöker man skjuta in en fråga, himlar de bara med ögonen, ler lite kort och överinseende, höjer rösten och fortsätter och fortsätter. Får man mot all förmodan chansen att säga något har man glömt bort vad man ville säga då pratmonstret hållit låda i en halvtimme. Nåväl, när det blir min tur att prata så blir jag genast avbruten och tillrättavisad, eftersom det jag försöker säga är helt fel. De vet ju allt, eftersom de jämför allt och alla med sig själva. De är alltings mått. Jag kan rekommendera hudfärgade öronproppar.

20160315_163208

Sårbarheten kan verkligen vara livets stora vågspel, för i sårbarheten finns alla känslors kärna. Att blotta sin sårbarhet är onekligen ett risktagande eftersom resultatet kan vara ovisst. Hur ska andra tolka det? Blir jag slukad av vargarna som är ute på jakt? I grund och botten handlar det om en känslomässig nakenhet. Så gick mina tankar under skrivandet av min självbiografi ”Spring Kent, spring!” och i än högre grad då jag ställde mig scenen och berättade om mitt liv. Bara detta att visa sin text (en konstnär visar sin målning, en skådis tolkar Hamlet) var i sig att blotta min sårbarhet, vilket jag gjort tidigare då mina fyra romaner publicerats. Men med denna bok handlar det ju om mig – sårbar och naken. Jag har delat känslor, hemligheter, upplevelser med människor jag inte känner, vilket gjort det svårt att dela sårbarhet med dem – vilket var den största risken. Det gjorde mig mer sårbar. Men jag har struntat i det och vid femton tillfället varit ute i länet och talar om min bok och om psykisk ohälsa. Jag har inte hört ett enda ont ord, inte känt en enda gång att där funnits någon som velat attackera min sårbarhet. Jag har mest mött gott och fått massor med frågor. Att känna är att vara sårbar och ur detta föds modet, glädjen, kärleken och kreativiteten. Med tiden kommer hoppet, empatin och äktheten. Men den största vinsten med att våga visa sig sårbar, är att man kan bita huvudet av skammen.

För övrigt tycks somliga gräma sig mer över en förlust, än över att känna glädje över en vinst.

Modiga vardagshjältar

Av , , Bli först att kommentera 1

Min kropps sov- och vakenklocka ringde denna morgon vid sexsnåret, men jag känner mig ändå rätt så utsövd efter cirka sex timmars sömn. Hade svårt att somna på grund av att jag var så uppskruvad efter framträdandet i Hjukensjön utanför Åmsele. Om man ska åka runt och vara berättare/författare i detta stora län, får man lära sig att tillbringa merparten av tiden i bil, buss eller tåg. Avstånden är stora. Ändå var det bara tolv mil till Hjukensnjön och Lena körde bilen en bit av hemresan, då jag var rätt så tom i bollen. Blir sådan efter urladdningen på en scen – och värre har det blivit efter stroken. Det påminner om ett neurologiskt åskoväder inne i min skalle – det mullrar och blixtrar.

20160813_182124_resized 20160813_182138_resized IMG_20160813_182318_resized

 

Regnet och kylan bidrog till att det inte kom särskilt många besökare (hälften mot i fjol). Skulle tippa att det var femtio personer som lyssnade på min berättelse om Vedtjuven. Dessutom dök det upp ett tiotal tyska kanotister som under fyra dagar paddlat längs den vackra Åman och nu gjort ett strandhugg  i Hjukensjön för att ta sig en pilsner och käka hamburgare. Under söndagen går de i mål i Åmsele för återfärd med buss och flyg till Tyskland. Stackarna kan inte ha förstått ett enda ord av det av det jag sa, men satt ändå snällt kvar och applåderade livligt och glatt när jag tackade för mig. En eloge till bröderna Brändström, Rolf och Ulf, för deras idoga arbete att från noll bygga en vacker pub med pizzaugn i en loge och att för femte gången arrangera denna festival. Det är mycket jobb som hamnar på en arrangörs axlar. Ett extra plus var att de i år fixat en bubbelmaskin som mycket effektfullt skapade magi på scenen.

hjältar

Kaffe, en stor mugg med svart, starkt kaffe och genast piggnar jag till. Tankarna får vingar och snart sitter jag här och funderar lite kring de hjältar vi har kring oss i vardagen. Alltså – inga hjältar i blå trikåer eller riddarrustning, utan våra vardagshjältar som uträttar stordåd i det tysta. Jag talar om de människor som vågar stå upp, stå ensam, som vågar säga ifrån, kliva fram, vara närvarande och som just därför få ta emot en hel del skit och fördömande från de människor som blir ”störda” i sitt värv att i någon form idka mobbing, prata skit och döma folk som de anser vara svaga och nalta eljest. I grund och botten är det modet som skapar vardagshjälten och för att vara modig krävs rädsla. Rädslan gör oss vaksamma och därför slår den ofta följe med hjälten. I och med att hjälten är sådan person som vågar säga ifrån, så får han/hon vara beredd på att periodvis bli övergiven. Vi blir starka genom att våga visa vår sårbarhet, att släppa fram våra svagheter, för genom denna ärlighet blir vi både respekterade och oantastliga. Men om vi därmed blir hjältar? Nja, till det krävs även mod. Personligen är jag ingen hjältetyp, även om jag försöker säga ifrån när käften börjar gå varm på stollarna och när de ska berätta vad sanningen är. Klart är att vi lever i en tid då vi har ett stort behov av hjältar. Vi lever i en tid då gamla, begravda lögner grävs upp och dammas av för att förminska och fördöma det som är annorlunda.

För övrigt är det veckans tvättardag. En hel del sommarkläder ska vaskas och tumlas, sedan nogsamt strykas, vikas ihop och in i garderoben i väntan på nästa sommar. Måste försöka tappa några kilon till sommaren 2017, eftersom flertalet skjortor och t-shirts till denna sommar verkar ha krympt en aning,

 

Mötesplats för eliten

Av , , Bli först att kommentera 3

Vi ska inte vara så oroliga över att ibland känna oss svaga och sårbara, inte heller för att visa denna svaghet utåt. Att gå omkring å ständigt vara karut å kavat, att tro att styrka i längden ska skydda oss mot allt ont och farligt kommer en dag att göra denne riktigt förvånad. Så låt oss vara lite svaga emellanåt, det gör oss bara mer ödmjuka och sanna. Framför allt hela. Och en aning starkare. Det är kombinationen av svaghet och styrka som gör oss till de ödmjuka människor vi innerst inne vill vara. Människor som vågar erkänna sina brister, som vågar be om hjälp och som har krafter över att hjälpa andra som behöver hjälp.

kärlek vid hus

Har då och då sett reklamen för kontaktsajten ”Elitsinglar” flimra förbi. Varje gång har jag blivit förbannad. Nu dräller det av olika sajter där människor kan mötas, och det ska inte förringas då man komma i kontakt med det motsatta könet. Kanske, tänker man. Jag träffade min Lena på Norrlandskontakten, en sajt som är gratis och inte lika tekniskt avancerad som de mötessajter som tar ca 300 kr/månader för ett medlemskap och som med hjälp av en databas parar ihop folk. Så i stort har jag inget emot att vi kan träffas via nätet, det är nog ganska vanligt numera.

golfspelare

 

Men jag rycker som sagt  till när jag ser reklamen för ”Elitsinglar” och undrar vilka som räknas till denna elit? På sin webb skriver de att av medlemmarna är 54 procent kvinnor och 46 procent är män – och av alla dessa är 68 procent akademiker. Alltså, det gäller att vara välutbildad och då har man (eller får) förmodligen ett bra jobb och tjänar relativt bra. Ja, det är kanske en definition av en elitsingel. För en testperiod på tre månader kostar det 600 kr/månaden, vilket låter rysligt dyrt. Vilka har råd att lägga ut så mycket pengar för att en databas ska para ihop dig med en annan elitman/kvinna? Man lovar även att kontrollera alla profiler manuellt och det är väl bra om man får bort alla med falsk ID, men vad kollar man mer? Att uppgiven inkomst stämmer, taxeringsvärdet på ens bostad är korrekt, att man verkligen har fast anställning. ”Elitsinglar är online dejting för kvalitetsmedvetna”. Så skriver de själva. Genom att skräddarsy din dejting så ökar chansen att du träffar en likasinnad. Det finns alltså människor som menar att de tillhör en elit och onekligen ansluter sig till en dejtingsajt som vänder sig till eliten.

elitgrodor

Elit kan beskrivas som en liten, utvald grupp, som anser sig vara särskild och överlägsen en större grupp. Eliten kan exempel hävda att de är mer intelligenta, smartare eller bättre ekonomiskt bemedlade än ”resten av oss andra” – vi som tillhör pöblen. Synonymer till elit är: utvald skara, de bästa, kärntrupp, nobless, överklass. Men i stort så handlar det om godtycke, ja vilka som nu anser sig tillhöra eliten eller inte. Men nu finns det alltså mötessajter som vänder sig till eliten, som måste bygga på att man ser på vårt samhälle genom elitistiska glasögon, att det finns bättre och sämre slag av oss medborgare, medan de själva anser sig vara ”finare” eftersom de söker sig till platser där andra ”fina människor” håller till. Då ökar möjligheten att möta en annan elitmänniska som står på ungefär samma värdegrund. Så efter ha jämfört sina ekonomiska värden, kan de bygga ett stor hus och på sikt skaffa elitungar.

Jo, det är klart att jag raljerar och överdriver en aning, men jag blir så förbannad när man på det här sättet gallrar ut folk som inte tillhör eliten. Man vänder sig helt klart till etablissemanget som är en synlig social minoritet av välklädda, nyklippta och som bara dricker dyra viner ur höga glas, går på gym fyra gånger i veckan, äter ”rätt” och kör omkring nya, dyra bilar och tycker att skattetrycket är åt helvetet för högt. Oj, nu raljerade och generaliserade jag ännu mer. Ber om ursäkt.

För övrigt kommer dottern Hanna på middag. Hon har gjort sitt allra första arbetspass som sommarjobbare. Under tre veckor ska hon vara hjälpreda åt simlärarna i Ersboda badhus då de ska lära åttaåringar att simma. Mitt första sommarjobb var att efter sjuan sätta plantor på ett stekhett kalhygge. Gjorde det tre somrar i rad. Det var väl inte så mycket pengar jag tjänade på det, men det var en stor känsla att få sina första eget förtjänade pengar i handen. Det första jag gjorde var att köpa en rullbandspelare. tänk sådana var en gång det hippaste man kunde äga – en rullbandspelare.

Blotta sårbarheten

Av , , Bli först att kommentera 3

Var på vernissage igår, på galleri Alva uppe på NUS och kikade på Ylva Westerhults utställning ”la vie continue”. Hon har gått på konsthögskolan här i Umeå, men sedan några år stått på ”egna ben” och haft en rad utställningar. Nu har hon bosatt sig i Malmö; detta efter att ha tillbringat en tid i Paris. Men nu är hon tillfälligt här i Umeå för att berätta sin historia. Utställningen är en mycket personligt och naket berättad historia som rör sig över tid, från en period i mörker och plåga på sjukhuset. Sjukhustiden har hon frusit med stillbilder. Avskalat, enkelt men med stark närvaro. Med en liten kompakt digitalkamera som hon ställt på bord, stolar, där det passat, har hon sedan tagit plats framför objektivet. Vi ser en plågad, ledsen Ylva, en förbannad, frustrerad Ylva. Anletsdragen är skarpa, munnen sammanbiten, blicken stålgrå, vass. Lite av ett jagat djur.

Sedan står jag framför henne i galleriet, livs levande.Det är några år sedan vi träffades. Hon har förändrats. Nu har ansiktet fått mjuka konturer, ögonen badar i värme, leendet fyller ut läpparna. Jo, hon gick hel ur det där som hände på sjukhuset. Det är tydligt. Kanske dansade hon sig frisk och stark, för längre in i galleriet hänger en rad porträtt av henne där hon dansar naken, endast skyld med en tunn, nästan genomskinlig slöja. Hon ville inte berätta så mycket om de bilderna, men de raka motsatsen till de bilder som hänger på väggen mitt emot: de som skriker av sorg och smärta.

Jag blev berörd av utställning. Det krävs mod att berätta sin historia, särskilt då man måste blotta sin sårbarhet. Men som tur är så har sårbarhet ingenting med svaghet att göra. Tvärtom. Det är genom vår sårbarhet, vår vetskap om den, som vi växer och blir starkare.

Ylvas utställning

En ensam människa kan inte göra en stig. Ja, det kanske går men då blir det ett himla springande och rännande fram och tillbaka. Dessutom blir det en stig som man bara själv känner till.

Om ett par timmar kommer Linda Marklund. Vi ska träna på vår föreställning en sista gång. Om en vecka smäller det. Men det ska nog gå bra. Känner mig trygg med Linda, vi kompar bra ihop, och när jag hängt med huvudet efter min stroke och trott att vi måste ställa in, så har hon uppmuntrat mig. Vänta och se, Kent, har hon sagt. Låt tiden läka ihop dig.

För övrigt är det livsfarligt att äta. Av bacon och rött kött får man cancer, det finns arsenik i riset, se upp med alla mjölkprodukter, socker kan likställas med narkotika, kanel ger leverskador, linfrön innehåller vätecyanid. Vad blir kvar? Dessutom kan det vara direkt hälsovådligt att äta grus.Ur detta har det vuxit olika ”matsekter” som hävdar att just deras metod är den enda rätta: ät bara fett, ätt bara fem dar i veckan, ät som stenåldersfolket. Allt kring maten och kroppsfixeringen håller på att bli till ett vi och dom. Kanske är det en form av fiberfascism som vi ser växa fram.

 

 

Alltings mått

Av , , Bli först att kommentera 0

Sovit gott. Lite kantstött kropp, molvärk i benen – men inget farligt. Känner att jag lever efter att under gårdagen har promenerat i två timmar, 13 000 steg. Men så gick jag till och från M som bjöd på fika på sin balkong. Trevligt samtal om gemensamma upplevelser. Ska visst få våfflor nästa gång, men då måste jag kanske gå ytterligare en timme.

20150628_092659
En vandring i solen.

Trakasserierna och hoten mot de romska tiggarna ökar. Knivattacker mot läger, tält som fattar eld. Hot. Vi ser en obehaglig rörelse som färdas mot ett brunt politiskt landskap. I dess svans ser vi de som vill lösa alla problem med våld. Strindberg skrev något i stil med: Där hjärnan tar slut tar nävarna vid. Det håller på att bli acceptabelt att vara rasist, inne att slänga ur sig precis vilken dynga som helst. Och i Stockholms tunnelbana har Sd kört sin annonskampanj där man ber turister om ursäkt för tiggeriet på våra gator och torg. Jo, någon måste visa vägen.

Det finns människor som utvecklat en otäck skicklighet i att ständigt pricka rätt i andra människors sårbarhet. Det är som om de kan lukta sig till var ett enda ord, eller ett par, kan skada som allra mest. Men så har de också gått i en livslång skola som började på skolgården, fortsatte i idrottslaget, passerade tonårsfesterna, in på arbetsplatsernas fikarum och de relationer de påbörjar och ständigt avslutar. Till slut går det av bara farten och det är knappt de märker de offer de skördar i sin strävan att ständigt säga sanningen. Sin sanning då de anser sig vara alltings mått. Men jag har en känsla av att de här människorna i slutänden blir rysligt ensamma.

För övrigt smakade kaffet särskilt gott idag.

Om att vara sårbar

Av , , Bli först att kommentera 0

Något hände. Jag skickade in en idiotsäker lottorad till Svenska spel i lördags, men fick som svar att jag bara hade tre rätt. 80 miljoner gick till någon annan. Förresten, vad skulle hända med en ifall man vann just 80 miljoner? Ja, med ens personlighet. Jag vill nog hävda att det skulle ske en hel del med ens sätt att tänka och känna – inte minst på grund av omgivningens förväntningar.Tänk så många ”vänner” det skulle dyka upp. För ett tjugotal år sedan hörde jag talas om en ung man som vann cirka 20 miljoner, och som över en natt förvandlades från ”fattighjon” till ”onödigt rik”. Han köpte sig ett hus, som snart fylldes av ”mycket nära vänner”, som kom för att äta och dricka gratis. Något hände. Gårdsplanen fylldes med ett flertal lyxbilar, skotrar, fyrhjulingar. Även vännerna fick nya bilar. Festerna avlöste varandra. Efter ett par år var pengarna slut. Kvar var bara skulder. Hyenorna försvann. Mannen var nu mer fattig och ensam än någonsin. Lika bra att jag inte vann de där 80 miljonerna.

Att skriva en text, en bok, är ju ett sätt att släppa fram sin kreativitet, men att sedan låta texten bli läst av nära och kära, av okända, är ett risktagande då man i viss mån gör sig känslomässigt naken – i grund och botten är/blir man sårbar. Låt oss slå fast: Sårbarhet är inte detsamma som att vara svag. Sårbarhet är att våga bli granskad, kritiserad – att kunna känna tillit. Det är som med kärleken själv, där vi verkligen tar stora risker – inte minst då vi blottar våra känslor med risk att bli rejält sårade. Men det handlar om att ge och ta, för i det djupa samspelet med en annan människa måste vi våga vara sårbara. Annars kommer aldrig tilliten och respekten att kunna gro och växa.

När vi gör oss sårbara skapas förutsättningar för att kunna bygga något som håller över tid. Det är då som vi delar med oss av våra hemligheter. Vi gör det i delat förtroende, i ett förbund med endast två medlemmar. Du och jag. Det blir vår heliga kunskap, det där riktigt hemliga som vi vet om varandras sårbarhet. I dessa känsliga (hemliga) punkter får vi aldrig någonsin utdela några knivhugg. Att missbruka och svika detta förtroende, för egen vinning, går aldrig någonsin att laga, utan är för evigt trasigt. För det är ju så: I slutänden måste vi alla ta ansvar för det vi säger och gör.

I bakgrunden hörs ljud från min TV. Några talar om krisen i Grekland. Tuff situation detta vänliga folk vid Medelhavet. De kämpar för att få några obeskrivligt stora lån – för att kunna betala igen andra lån. Men för att få låna pengarna, så kräver långivarna att grekerna  ska skära i välfärden. Moment 22.

Läsa, skriva och promenera – så torde min dag se ut om jag använder stora penseldrag.

För övrigt läste jag att en ”liten istid” är på gång – redan om 15 år. Under tio år kommer solaktiviteten att sjunka med 60 procent. Detta kommer att ske mellan år 2030 och 2040 – vilket kommer att visa som riktigt kalla och långa vintrar.