Idag är det torsdag.
Igår var det onsdag. Det var en bra onsdag på så många sätt.
1) Jag fixade tandläkartider åt kidz.
2) N lagade sin tand.
3) jag fick de mysigaste kramarna av mina ungar (vilket jag får varje dag och gör varje dag till en bra dag)
4) Jag sa saker jag inte tordats säga.
5) Jag gjorde en ”kickass” köttfärssås.
6) jag ramlade inte och bröt alla ben i kroppen.

Just nummer 3 och 6 är saker jag tycker är väldans bra. 3 för jag avgudar mina barn och 6 för man ska försöka se någonting positivt med varje dag.

Idag torsdag blir nog en regnig dag, då jag är väldans ”bright” så förstår jag det av de där dropparna som faller från skyn. Det liknar regn. Det är nog regn.

Jag har just kommit hem från jobbet och svamlar galet mycket. Jag ber om ursäkt!

Sovgott!

I ett patetiskt anfall av ”huslighet” fick jag idag för mig att jag;

1) ska plantera fröer. Ni som läst denna blogg nåt år vet med er att jag får dessa anfall ungefär en gång per år.
Jag ser framför mig hur vardagsrummets och kökets fönsterbräda skall fyllas med egenodlade små späda gröna växter för att senare planteras ut och in i större krukor.
Dessa krukor skall naturligtvis pryda balkongen och göra den sådär fantastiskt prunkande som bara gröna växter kan.
I mina drömmar är balkongen som en oas där jag sitter och sippar en iskall (öl) läsk medan mina ljuvliga små juveler leker ute på gården. Då och då nyper jag av lite toppar av allt det där gröna för att det skall bli än mer prunkande. örter, blommor, chili…allt skall jag odla.
Om sanningen skall fram (vilket den mina kära vänner ALLTID gör, ibland har den bara lite längre tid på sig) så är jag inte av den typen.
I våras fick jag färdiga plantor av bästa Jonas. Chili, squash. Jag köpte färdig basilika och agerade dessutom växtvakt till Pernillas fina växter.

För, det är inte så att jag dödar de växter jag har. Jag får liksom bara inte ro nog i kroppen att odla.
Nå, denna gång KANSKE det går vägen. Ty idag, (å håll i hatten nu) idag köpte jag jord. Jajamensan. Nu ska jag bara hitta nåt att odla allt i. Det kanske jag köper nästa år? 🙂

2) Jag fick dessutom (i samma anfall av huslighet och i sann pysselanda) för mig att jag skall tapetsera en fin kartonglåda. Jag har superfina tapeter som inte på långa vägar täcker till mer än en eller två våder på en vägg så…tja? Varför inte?!

Frågan är bara vad jag skall ha i lådan? Kärleksbrev? Räkningar? Mössor? Jag tänker kärleksbrev så sätt igång och skriv nu. Jag vill ju gärna fylla lådan. Det går bra med vilken sorts brev som helst nu när jag tänker efter. Jag kanske måste hitta mig en brevkompis? En sån som skriver på ”riktigt”?
Helst kärleksbrev dock…

Tralala, nattliga funderingar när de är som bäst.

Tills vi ses igen, ha det bäst!
Kärlek!

 jobba natt är att dygnsrytmen blir helt skruvad.

En vanlig ledig dag kan jag somna vid 23, vakna 01 och vara pigg för att somna om vid 08 på morgonen. Det känns inte som att det är normalt någonstans.

Det stör mig inte så himla mycket förutom om jag har något viktigt inplanerat under dagen, vilket jag sällan eller aldrig har. De flesta av mina vänner har sådana där "normala" jobb. Dvs, de jobbar på dagen och sover på natten. Jag har hört att de flesta gör så. Konstigt.

Varför berättar jag detta för er just nu? Jo, jag sitter vaken 03:20. Jag kan inte skylla på att jag varit ute och rumlat runt, jag har inte barnen, jag jobbar inte. Jag är bara vaken.

Jag har läst. Sett film, messat med kompisar tills de hade det dåliga omdömet att somna (vilket jag finner väldigt dåligt, de borde agera goda vänner och vara vaken samtidigt som mig, ).

Mitt X säger att hans allergitabletter fungerar som sömnmedicin så jag funderar på om jag skall ta en liten sådan. Vilket känns ändå sjukare.

Ska inte en människa kunna sova utan att ta tabletter för det?

Kroppens naturliga klocka borde ju vara inställd på att man skall sova på natten och vara vaken på dagen.

Antagligen så har jag bara ett extremt lågt behov av sömn, vilket kan förklara en hel del om varför jag gillar att jobba natt. Det är irriterande ändå.

Enough med the fakking whining nu.

Roliga saker:

1) Jag har haft en bra påsk. Mycket god mat, fina, älskade vänner och hela min familj.

2) Jag får fortsätta jobba ända till 31/8. Den största stenen föll från min mage och landade lååååångt borta.

3) Det är söndag idag. Jag får läsa mina älskade bilagor i sängen.

4) Jag rider fortfarande på en våg, det skall jag vara tacksam för.

Lyssna på denna och njut lite.

Ha en fortsatt bra påskledighet.

HEJ!

Åååhhh!

jag vet inte vad jag skall skriva om. Jag vill, jag vill skriva om så mycket men jag tänker inte göra det. Istället så skriver jag om att jag vill flytta. Jag är grymt avis på H som fått tag i finaste lägenheten. Dessutom alles nära mig (moahahahahaha…han kanske vill byta? Gulliga H, byt lägenhet med mig).

Istället så skriver jag om att min minsta prins sover som en stock i sin alles egna säng numera. Ja, jag skall erkänna, klart som tusan att jag saknar hans små kärleksfulla sparkar mot min kropp, jag kan sakna alla blåmärken som jag stoltserade med där ett tag. Min säng känns som ett gigantiskt hav när jag ligger där ensam. men, jag tror att han kommer att tacka mig när han blir äldre. Det var liksom läge att klippa den delen av navelsträngen.

Vi delar dock rum numera. På riktigt denna gång. Compact living när det är som bäst. Mellan hans del och min del har jag spänt en vajer och satt upp vita, skira gardiner. Det blev ljuvligt romantiskt.

Istället så kan jag skriva om att jag jobbar, sover, äter och skiter. Jag läser. Min gud vad jag läser. Nästan uteslutande chiclit just nu dock. Jag slukar dom. Jag måste införskaffa en till bokhylla. Finns det någon därute som har en vit Billybokhylla att sälja till mig för en billig penning så hojta.

Jag rider på en våg just nu. Det känns bra.

Ni får ha den allra bästa av lördagar.

Oj, dessutom så glömde jag nämna att fina systerdottern Emelia fyller 14 år idag. Puss på lillnäsan på dig. Grattis från moster.

 Jag och sonen satt vid en lokal pizzeria och han berättade lite om sitt skriftliga prov i engelska som han skall göra. Jag, som gjort det där en gång redan blev så exalterad och kom på en massa olika ideer till sonen. Då kläcker han den smarta ideen att: "Mamma, jag kan ge dig en skriftlig uppgift om du vill. Jag kommer på ett ämne du skall skriva om sen måste du argumentera för dina åsikter på ett sakligt och logiskt sätt. Det skall skrivas i Time New Roman, 12p och 1,5 radavstånd. När du är klar så ger jag dig ett skriftligt omdöme, du får inte skriva om andra länder, du får inte fuska. Det skall vara dina egna tankar".

Iihhh! Har jag inte världens roligaste son så säg?

Ämnet han kom på för denna vecka var: Argumentera och beskriv på ett sakligt sätt varför du är för invandringen i Sverige.

Ok, Here goes:

Min kära älskade son.

Jag är för invandring i Sverige därför att jag är för mångfald och oliktänkande. Jag uppmuntrar och älskar när det framförs egna åsikter och när alla får vara den man vill vara, oavsett hudfärg, religion eller kultur. Jag blir pillimariskt glad när olika kulturer, religioner och olika sätt att tänka blandas och jag får träffa nya människor. Men, det är egentligen bara "common sense" Eljest vore jag ju diktatorsmaterial. Sist jag kollade var jag inte det. Även om jag förstår att du, mina kära son, stundvis anser att jag har de tendenserna i mig. DET kära du, det kallas föräldraskap.

Jag förstår ärligt talat inte hur man INTE kan vara för invandring i Sverige. Hur kan man med gott samvete tycka att vi som det I-land vi faktiskt är inte skall ta emot människor från länder som lider av svår fattigdom, förtryck eller andra inhumana företeelser. Hur kan man klappa sig på bröstet och säga: "Näe, men jag är inte rasist men…jag tycker att vi tagit emot tillräckligt med invandrare nu. Nu får dom sluta komma, det är ju inte som att dom tillfört något till detta landet, de bara kommer och tar våra jobb och gör ingenting alls" Detta samtidigt som de trycker i sig en kebab eller pizza eller, varför inte en hamburgare och tror på fullaste allvar att denna mat kommer från Lasse i Inre Bondkräkbyn. Att det är hans mammas recept. (Ok, nu generaliserar jag lite, men allvarligt, idioti skall behandlas med idioti, inskränkta människor förtjänar inte mer).

Hur kan man på fullaste allvar tycka att det är humant av oss att skicka Zaide 90 år tillbaka till sitt hemland när hon inte har något kvar där att leva för? varför? Jo, hon har inga egentliga skäl att bo här, inga egentliga skäl? Förutom att hela hennes familj bor här, att hennes barn, barnbarn lever här. Det enda hon har i sitt gamla hemland är den påsen med kläder hon bär på. Hur kan man tycka att det är humant att skicka bort föräldralösa barn som upplevt krig, fattigdom, svält på nära håll med ett gott samvete? Hur är det möjligt?

Du förstår min älskade son, det är en viss skillnad på att vara humanist och rasist. Jag är fortfarande för att alla skall få tycka och tänka som dom vill. Jag behöver inte tycka som alla andra. Alla andra behöver inte tycka som jag. Men, när man som person inte ser till människan som en enad och gemensam skapelse av gud, (nä, jag är inte troende men någonting tror jag väl på?)  utan särskiljer den på grund av deras hudfärg eller deras religion eller deras kultur? Då blir jag irriterad. Främst så blir jag ledsen. Hur kan man då ens gilla sig själv? Är inte alla människor skapade likadana? Det trodde då jag.

Jag trodde vi var skapade anatomiskt likadana. Att vi andades samma syre, att blodomloppet var likadant. Att vi fortplantade oss och födde barn på samma sätt. Att näsan, munnen, ögonen satt på samma ställe och fungerade likadant. Jag lovar, vi skiter till och med på samma sätt. Bajset ser dessutom likadant ut.

Så, åter till den egentliga frågan min son (ni vet om att han betygsätter mig sedan va?) Jag är för invandring i Sverige av humanitära, etiskt korrekta och för min egen nyfikenhets skull. jag vill att alla människor skall kunna ta del av och leva i Sverige. Mångfald berikar. Den största delen av all kultur kommer dessutom från andra länder än Sverige.

Sen skall du veta, att i livets start (dvs födseln) och i livets slutskede är det inte mycket som skiljer oss åt, vi behöver alla blöjor och vi blir alla matade.

Ja, jag vet att vi diskuterat detta många gånger min son. Jag är glad att du valde just detta, om än kontroversiella ämnet. Jag är ledsen att jag inte har så mycket att komma med förutom min egen tro på mänskligheten.

Bara för skojs skull så bifogar jag detta Youtube klipp, det liksom säger allt.

Noteras bör att varken Lasse i Inre Bondkräkbyn eller Zaide är verkliga personer utan är helt och hållet ett påhitt av min lilla skalle. Inre Bondkräkbyn existerar inte ens. Bara så du vet.

…gått på det nya året kan jag bara kallt konstatera att – detta BLIR ett bra år.

Jag känner det ända ut i fingerspetsarna. Det pirrar sådär bra i dom ni vet. Sådär att om något ändå inte går som jag vill så gör det det av en anledning.

Kidzen är friska, de är vackra, fina och fantastiska. Vilket bara det i sig gör mina dagar värda att kliva upp varje morgon och ta hand om dagen. Ja, jag vet. jag låter ta mig tusan nyreligiös. Det, mina kära vänner, det är jag inte.

Jag bara är.

Jag har fått fortsatt nattvikariat som superhjälte vilket är fantastiskt. Jag traskar runt hela nätterna med att klappa kinder, viska tröstande ord och flyga genom korridorer. Bara det att få betalt för att få ta hand om andra människor är ju en gåva.

Hjälp vad supersliskig och fakkingpeachypeach jag låter nu. Sorry. Det är övergående, jag lovar.

Denan vecka är min barnfria vecka, det är trist, tomt och tråkigt men…? Jag lovar, med fantastiska vänner runt omkring sig så går det bra ändå. Jag är välsignad med de bästa runtomkring mig.

Imorgon, fredag kommer mina bäjbs hem till mig, vi skall äta middag ihop. Denna gång blir det soppa.

På lördag gifter sig min lillebror. Harreminskapare?  Min lillalillebror skall knyta hymnens band med sin Rebecca. Är inte han bara en bebis? Knappt myndig? I mina ögon iallafall. Nu skall han gifta sig, i maj föds deras första barn och jag, jag skall bli faster.

Jag kan inte nog berätta hur mycket jag längtar efter lillbebisen. Oj vad jag skall pussa och mysa och gosa. Och sen när bebisen skriker eller bajsar skall jag genast lämna tillbaka hen. Ni vet – det är en fasters priviligium.

På söndag skall jag hedra vilodagen och slappa i soffan med massvis med godis och en riktigt bra sliskigt romantisk film.

Så ni ser, det händer bara bra grejer detta år.

Vi lyssnar på denna och hedrar Etta lite va?

Nu blev det nästan lite nyreligiöst igen…men det är en bra låt och man blir glad av den.

Veckan före jul och jag har inte handlat en enda klapp än. Jag vet inte riktigt när jag skall hinna heller, jag nattjobbar, dagjobbar, sover, äter och skiter. Däremellan skall jag försöka hinna med något barn som pockar på lite uppmärksamhet och lite vänner och..? ja, listan kan göras superlång.

Att jag dessutom tänkte till och födde två barn i december, en tre dagar före jul och en fyra dagar efter jul? Ja, det tyder väl på att jag gillar det här med framförhållning och ingen stress?

Sen? Det här med att köpa julklappar och födelsedagspresenter? Vad ger man? Jag kan ju inte liksom ge dem mindre eller sämre presenter bara för att de råkar fylla år i årets absolut värsta månad. Jag kan inte heller säga: Nä, ni får ingen tårta, mamma hinner inte. Nä, ni får inga besök, mamma hinner inte, nä, ni får inte ha något kalas, mamma hinner (orkar) inte.

Vad vore jag för sorts mamma då?

Min lilla pappa har fyllt år. Japp, i december. Min lilla lillebror har fyllt år, japp, december. Min lilla mamma fyller år, jajamensan, ni gissade rätt – deceeeember!

Detta är i särklass den absolut värsta månaden av alla årets 12. Det sjuka är att jag vet ju om den, den kommer ju varje år. Jag borde vara mer förberedd. Lik förbannat så kommer den som en total jävla överraskning varje förbannade år.

Sen, när den första chocken lagt sig över att det faktiskt är jul snart kommer nästa stressmoment. Vad i hela helvetet skall man köpa till dom? Det är ju inte så att dom nöjer sig med lite papper och en penna eller bara kärlek? Nej då. Är det jul/födelsedag så ska dom banne mig ha finfina klappar. Önskelistorna toppas av ”en egen gamedator”, eller ”eget rum” eller? Nä, det är nog bara det dom önskar sig. Främst en egen dator.

Så, jag tror jag tar lönen jag får från mitt 57% vikariat och köper dom varsin en sploinkans ny fin dator. Så klart jag gör det.

NEEEJ! Det tänker jag inte göra, i år tror jag att jag skall plocka lite kottar, köpa en tändsticksask och säga: Var kreativa för fan, skapa! Dessutom får dom dela på det (skall jag vara ärlig så kommer jag inte att göra så, jag kommer att köpa dom fina klappar och presenter men det låter ju lite häftigt när jag skriver så, eller hur? Som att jag inte alls curlar mina barn. De får dock ingen dator, sorry kidz).

Just nu lyssnar jag på denna, det tycker jag att ni skall göra ni med:

Hej!

För exakt 30 år sedan denna dag föddes min lillebror Andreas. I mina ögon den tjockaste bebisen i hela världen. Även om han naturligtvis var rätt söt med sina runda kinder och sitt lilla hårfluff.

Han har gjort saker. Han har spolat ned sin fars väldigt dyra, fina miniräknare (för er som inte vet så var en miniräknare den tidens datorer, det visar lite på hur synd det var om oss, eller om det är tvärtom? jag vet inte). Han har ritat penisar i mina fina seriebokssamlaralbum. Han har slitit isär en tv bara för att kunna se hur den såg ut inuti.

Varje gång han gjort något busigt hemma så tittade han med sina glittrande blå oskyldiga ögon och sade till mamma: Nä, det var inte jag…det måste ha varit Linnéa. Åsså fick jag skäll.

Men, det är lugnt. Det går bra. Han visade faktiskt sig växa upp till en alldeles ypperligt fin ung man men flickvän (fästmö till och med då de gifter sig snart) och ett otroligt empatiskt sätt att vara som person.

Jag hade tänkt skriva mycket, mycket mer. Jag hade tänkt skriva mycket, mycket bättre.

Men, du får nöja dig med detta fina lillebror.

Grattis på D I N dag.

Jag och min lillebror pussas. Det om något är väl kärlek?

 En väldigt klok person sa till mig en gång för rätt länge sedan om sitt liv som ensamstående: "jag försöker att göra det mesta själv. Försöker jag inte det, utan tar till hjälp hela tiden så är jag inte ensamstående, utan bara ensam"

Jag försöker att leva efter hans devis. Ibland, stundvis är det jobbigt. Vissa saker kan jag inte. Vissa saker har jag aldrig gjort. Exempelvis som när jag skulle byta däck på min bil för första gången.

Mitt ex hade tjatat på mig i evigheter att jag skulle komma över till honom så skulle han lära mig. Jag visste att han skulle försöka få mig att göra det själv. Jag skall erkänna, jag var inte ett dugg sugen på att lära mig sådana dumma saker. Herregud, i vissa avseenden är jag tydligen så lite feminist så det skriker om det. Jag vill INTE byta däck på en bil. Det är skitigt, smutsigt, tungt och säkerligen förbannat tråkigt.

Nå, jag tog mig i kragen och stod där, iklädd min fina kjol, mina snygga strumpbyxor och fumlade lite tafatt på den där grejen man använder för att lossa bultarna (feel free att gärna informera mig vad det heter) så säger han till mig: – Kom igen nu, jag kan hjälpa dig att lossa de första bultarna så kan du göra resten själv.

Smarta jag tänkte genast att "hallå, jag har varit gift med honom i en herrans massa år, jag vet hur han fungerar. Jag petar lite tafatt och gnäller så tar han över också går det hela fort och smidigt. Jag får vinterdäck och han får känna sig duktig"

Jag underskattade honom helt. Han har vuxit under detta år.

När jag kör min vanliga standardrutin med : Ååhh, nej…jag kan inte, det är så svårt. Jag är inte lika stark som du. (Japp, jag är inte stolt över att erkänna det, men jag körde den grejen, slå mig inte). Då tittar min 6 -årige son på mig och säger "men mamma, jag kan hjälpa dig. Jag gör det åt dig mamma "och så snurrar pojken upp bultarna lika lätt som han slickar glass en varm sommardag. Samtidigt som mitt ex skrattar åt mig och säger "Nädu Linnéa, detta får du fixa själv…"

HJÄLP

Vad ger jag honom för bild av en kvinna? Vad ger jag honom för bild av det kön hans mor har? Att vi inte klarar av samma saker som en man kan? Att vi faktiskt Ä R det svagare könet? I alla avseenden? Jag som kämpat och klappat mig lite för bröstet och tänkt att jag minsann uppfostrar mina barn till den bilden att mamma och pappa är lika bra på samma saker.

Smack, rakt i ansiktet fick jag det serverat. Jag lär mina barn att en kvinna kan komma undan med det mesta om hon spelar svag och leker hjälplös. Där föll alla mina avsikter att slippa undan den extremt tråkiga uppgiften att byta däck.

Jag bytte däcken. Jag blev skitig. Jag tror dessutom att jag fick en reva i mina strumpbyxor. Men det var så värt det. Jag var faktiskt stolt över mig själv när jag var klar.

Nå, det jag egentligen ville komma till var vad min kompis sa, han den där kloka människan.

Jag försöker leva så, jag vill inte uppfattas som ensam. Jag är ensamstående med fyra fantastiska killar. Som jag tänker lära att mamma lika gärna kan använda tvättmaskinen som att laga ett par trasiga jeans, laga mat, trösta ledsna pojkhjärtan, till att byta däck på en skruttig liten bil. Jag kan det mesta själv.

 Personligen så lyssnar jag på denna numera. 

Nu var det länge sedan jag skrev något. Jag har varit så osynlig till och med för mina vänner att jag inte ens synts på FB. När frökenfräken inte ens loggar in på FB? Ja…då skall man kanske börja undra. Jag som varit statusuppdateringarnas okrönta drottning.

Allt är dock väl.

Jag har haft en skum dygnsrytm och sovit bort den mesta av min vakna, lediga tid dock. När jag inte sovit har jag antingen: a) Jobbat arslet av mig som superhjälte, eller b) tagit hand om mina små underbara osnutna barn.

Sanningen att säga har jag varit lite less på FB. Törs jag skriva det utan att jag blir halshuggen av mig själv nu? Jag tror att varje människa kanske behöver en paus från det där med att vara konstant upploggad och inloggad. Det är inget fel med att vara det, absolut inte. Men jag vaknade en morgon och bara kräktes…inte bokstavligen utan bara bildligt.

Jag kräktes på att komma på uppdateringar. Jag kräktes på att alltid kunna bli nådd. Jag kräktes på att alla visste vad jag gjorde varje sekund av mitt liv. Jag vet, det är ett val man själv gör men samtidigt… Är man inloggad så mycket som jag faktiskt var så var jag alltid nåbar.

Jag ville inte det. Pressen på att alla alltid kunde få tag på mig eller prata med mig direkt var skitjobbig. Svarade jag inte direkt på chatten så var det alltid någon som blev irriterad och undrade om jag "dissade" dom. Det gjorde/gör jag inte. Men jag har ett liv oxå…

Jag saknade det där från när jag var ung (jeesus vad gammal jag lät där). När man inte alltid visste vad alla kompisar gjorde, när man var tvungen att rent fysiskt ge sig ut med cykeln för att leta rätt på någon att leka med. Så… Den där morgonen när jag vaknade så loggade jag ut från de flesta av de sociala medier jag använder mig av. Främst då Facebook.

Jag var inte inne på flera dagar och när jag till slut loggade in möttes jag av ilskna mail, oroliga mail, frågor om vart jag var. Om det hänt något och hur jag egentligen mådde.

Att mitt liv är/var så styrt av Facebook hade jag nog ingen aning om. Det hade blivit en naturlig del i mitt liv. Jag startade varje morgon med att kolla in vad som hänt. Jag skrev en relativt trist uppdatering om att jag var kaffesugen. Vilket jag fortfarande är varje morgon. Jag hoppas verkligen att alla förstår det även om jag inte skriver det i min status. Kaffe är den mest gudomliga drycken som finns på denna jord och när jag dör och de obducerar mig kommer de inte att finna en enda droppe blod i mina ådror. Där rinner det kaffe med mjölk istället.

Jag delade en (jaja, säkerligen miljoner låtar) via spåttifaj och så fortsatte det. Dag ut och dag in. Jag kommenterade mångas inlägg och "gillade" de flestas.

Detta samtidigt som jag faktiskt kunde sköta ett jobb. Ett liv och mina barn. Jag (och säkerligen många, många fler med mig) gav ordet multitasking en helt ny mening.

Jag är fortfarande sällan inloggad. Jag går in en, kanske två gånger/dag (om jag inte får mail) och bara kollar läget. Jag håller på att "avfacebookifiera" mig själv…och vet ni vad? Det går faktiskt riktigt, riktigt  bra.

Nu är jag dock inloggad på FB men nästan aldrig online. Det orkar jag inte. Jag vill inte alltid vara tillgänglig.

Jag får se hur länge detta håller i sig…