Var tog diskussionen om kärnkraftens avfall vägen?

Allt oftare dyker det upp högljudda röster som anser att det är nödvändigt för Sverige att bygga ny kärnkraft. I veckan var det exempelvis en grupp storföretagare som pläderade för mer kärnkraft i DI (tidningen Dagens Industri). Men sällan talas det i debatter om hur kärnavfallet ska hanteras eller betalas. Inte heller hör vi några röster från ägarna till befintliga kärnkraftverk berätta hur de ska uppfylla ansvaret för att riva, förvara och under mycket lång tid slutförvara resterna av de uttjänta kärnkraftverken.

Trots allt ligger det ett väldigt ansvar i att hantera kärnavfallet. För att det över huvud taget ska kunna hanteras i det man kallar slutförvaring (nedsänkning i kopparkapslar i berggrunden), krävs det 40-80 års mellanlagring för att kärnavfallet ska svalna till en hanterbar temperatur. Därefter är lagringstiden ungefär 100 000 år!
 
I veckan deltog jag och några centerkollegor från bl a näringsutskottet (Anders Ahlgren och Daniel Bäckström) i ett mycket intressant samtal med företrädare för Kärnavfallsrådet, som har till uppgift att ge regeringen råd i frågor om kärnavfall och rivning av kärntekniska anläggningar. Vi fick en mycket intressant och kunnig information om arbetet med att lösa frågan kring hanteringen av använt kärnbränsle.
 
Vi diskuterade även teknikutvecklingens betydelse för hanteringen av använt kärnbränsle, i synnerhet för- och nackdelar med att återvinna det använda bränslet. Är det bättre att mura in kärnavfallet långt ner i berggrunden i tron att det kan ligga där hela denna långa tid utan att det påverkas? Eller ska man ha en mer tillgänglig ”lagring” i tron på att teknikutvecklingen löser problemet (dvs att genom framtida teknik använda den energi som finns kvar i kärnbränslet och på det sättet förkorta lagringstiden väsentligt)? En del länder verkar välja det senare sättet att hantera avfallsfrågan. Väljs denna lösning uppkommer en annan allvarlig fråga, nämligen hur övervakningen av kärnavfallet skall ske, då delar av avfallet innehåller åtråvärda delar för tillverkning av kärnvapen.
 
Sedan – sist men inte minst. Det finns en etisk och moralisk aspekt av att lagra kärnkraftsavfallet. Är det rätt att vi ska lämpa över detta till kommande generationer att lösa? Och hur vet vi att det är säkert när vi pratar om lagringstider på 100 000 år?
 
 
 
Vill du veta mer om denna fråga så besök Kärnavfallsrådets hemsida: www.karnavfallsrådet.se.

3 kommentarer

  1. Marc Sellgren

    Man ska veta att kärnkraft inte bara kan genomföras på ett sätt. Precis som det finns många olika sätt att tillverka bilar, en del dåliga, andra bra.
    Med avfallet som fokus skulle jag vilja peka på en typ av reaktor som funnits i nästan 50 år. Liquid Flouride Thorium Reactor, LFTR. Jag ska försöka fatta mig kort.

    - Jämfört med avfallet från dagens reaktorer är halveringstiden för avfallet från LFTR några hundra år. Den kan dessutom förbruka dagens avfall.

    - Reaktorer som vi använder idag utvinner

  2. Marc Sellgren

    Man ska veta att kärnkraft inte bara kan genomföras på ett sätt. Precis som det finns många olika sätt att tillverka bilar, en del dåliga, andra bra.
    Med avfallet som fokus skulle jag vilja peka på en typ av reaktor som funnits i nästan 50 år, som dessvärre aldrig togs i bruk. Liquid Flouride Thorium Reactor, LFTR.

    - Jämfört med avfallet från dagens reaktorer är halveringstiden för avfallet från LFTR några hundra år. Den kan dessutom förbruka dagens avfall.

    - Reaktorer som vi använder idag utvinner

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>