Fuck Alzheimers!

När jag träffar M så kramar jag om honom, stryker honom på kinden och frågar hur han mår. Ofta lyfter han blicken och ser på mig med sina bruna snälla ögon som under mina uppväxtår ofta hade en busig glimt då han gillade att skoja. Glimten är borta idag och emellanåt vet jag inte ens om han känner igen mig.

För bara fyra år sedan körde M bil och njöt av sitt liv som hyfsat nybliven pensionär. Visst var han ibland glömsk, men jag tror att vi alla ville ignorera det då det var jobbigt att inse att något inte stod rätt till. Men det gick snabbt och M kan idag inte ta hand om sig själv och vårdas hemma av älskade I, som inte vill att M ska vara på ett demensboende. Det är tungt att ensam vårda någon dygnet runt och det leder även till att den som vårdar inte orkar annat än att just vårda. Det egna livet får stå tillbaka och även om det är en kärlekshandling från I:s sida, är hon ständigt trött och slut.

Jag och min familj har precis som många andra en närstående som drabbats av demenssjukdom. Drygt 180 000 människor har Alzhemiers- eller andra demenssjukdomar och varje år upptäcks tusentals nya fall. När det gäller anhöriga är de ännu fler och man räknar med att cirka en halv miljon människor är närstående till någon som drabbats av demens.

Igår såg jag på nyheterna att demenssjuka upptar två tredjedelar av platserna på våra äldreboenden. Antalet platser på särskilda demensboenden räcker helt enkelt inte till. Trots att demenssjuka kräver mer personal och ett annat bemötande, vårdas ändå 33 000 demenssjuka på helt vanliga äldreboenden som inte klarar att leva upp till de här kraven. Dessutom har antalet anhöriga som vårdar sina nära och kära i hemmet ökat, vilket i sin tur gör att många anhöriga blir utbrända och sjuka. Det här är varken värdigt eller rimligt och det måste vi som rikspolitiker göra något åt.