Det är glädjande att se hur Nordmalings norra kommundel nu fått ta del av infrastrukturpengar från Trafikverket. Idag när vi åkte genvägen till Umeå över Hörnsjö och Gräsmyr fick vi plötsligt uppleva att Svevia precis avslutat det största projektet i kommunen sedan bygget av Botniabanan – vid södra infarten till Hörnsjö. Äntligen har statsmakterna vaknat! Halleluja!
”Elever med problem är förlorarna när byskolorna i Nordmaling blir kvar…” säger barn- och utbildningsnämndens ordförande som ett svar till den folkopinionen i Nordmaling som strävar efter att försöka bevara kommunens livskraft. Är det verkligen så illa att ingen i denna nämnd kan ta bladet från munnen och anmäla en avvikande mening? Det kan väl knappast vara så att Tomas Johanssons hotelser är en sammanfattning av hela nämndens uppfattning – isåfall är det en katastrof för det demokratiska klimatet i kommunen.
Han Som Bestämmer?
33 km från hundratiomiljonersfönstret vid Umeälven pågår det utdragna avfolkandet av byarna i Nordmalings kommun. De sista byaskolorna i kommunen ligger i stöpsleven och på sikt är det nog kört för all verksamhet som bedrivs utanför själva Vallen. I en bättre värld hade det räckt med att umeborna fått nöja sig med lite färre fönsterrutor för att skolbarn och deras föräldrar i Nordmalings kommun kunnat leva kvar i den vackra bygd de en gång valt att bosätta sig i. Men icke så! Snart går flyttlassen – förmodligen med adress Umeå…
Gomorron!
Nordmalingssossarna försöker nu hyfsa till förslaget till skolnedläggningar i Nordmaling. Bra att de visar omsorg om nyckelbyarna Lögdeå och Gräsmyr! Nu sedan döda händer kvävt de forna nyckelorterna Norrfors och Nyåker hade det varit förödande för kommunen om samma öde hade drabbat dessa byar. Hur det blir i Håknäs framgår inte av notisen på Folkbladet.nu.
Gonatt!
"Barn- och utbildningsnämnden är en av dem som måste spara mest".
Har ni hört den förut? Återigen ligger byaskolor och/eller förskolor ute i byarna i centrum när kommunerna ska spara pengar. Dagens "nyhet" att Nordmalings kommun ännu en gång ger sig på barnen ger syn för sägen i spåren av vad som debatteras i Vännäs där Bråns och Pengsjös skolor ligger i stöpsleven. Varför är det så ofta barn och utbildning som får stryk samtidigt som stridsropen från politiker i alla läger lyder: "Vi satsar på vård, skola och omsorg"? Vad är det som är så viktigt att bevara i kommunerna att det just är barnens väl och ve som måste offras i besparingstider?
Gomorron!
En retrospektiv tanke efter Nobelfesten på TV som kanske förbryllar en och annan endimensionell gräsmyrsbo: Jag har både fått rysa av välbehag och fällt glädjetårar över den kreativitet och perfektionism som visats upp under denna TV-kväll, samtidigt som har jag hatar festens symboliska överklassinramning. Men eftersom jag saknar en politisk agenda har jag inga problem med denna motsägelse. Jag anser mig nämligen ha rätt att enbart vara människa.
Gonatt!
Skulle inte ha haft så bråttom "ned till kusten". Nu blev jag själv en "Svarte Petter". Eftersom Botniabanan ännu inte riktigt klarar av sin uppgift att befrakta folk till jobbet i tid skulle jag i lugn och ro genat och tagit bilen vägen via Gräsmyr in till stan. Avgången 05.59 har ännu inte effektuerats och nu har de inte ens vinterkyla att skylla på. Vad är egentligen problemet???
Ordet pendling har fått en ny innebörd för mig den senaste tiden. Känslorna för Botniabanan har nämligen svallat mellan ett djupt missnöje och ren och pur eufori. Nu är dock måttet rågat – att sitta och bresa med Iphonelurarna över huvet på resan till jobbet varje morgon är dock en fantastisk upplevelse. Men – att stå och gunga mellan eftermiddagssvettiga kontorister och studenter en halvtimme varje eftermiddag förtar med råge denna eufori. Detta även om man jämför med att sitta med krampande fötter på pedalerna mellan små dammar, långsmala och ibland gräsbevuxna sprickor på vägen mellan Brattsbacka och Gräsmyr.
*AC358 – De tusen dammarnas väg
Gomorron!
"Ja’ gatt tjör knölme’la dära Mörningsbärjä" sade en gång mannen som hade tvingats kryssa mellan vägbulorna på Långvattsvägen. Och igår när jag för första gången på några veckor åkte sträckan Nyåker-Gräsmyr sprang denne mans ord upp till mitt minne. Vägbanans yta ändras kontinuerligt den här årstiden och dagligen dyker nya strukturer upp framför bilen. Är jag ensam kan det gå hyfsat bra, men har jag passagerare tappar jag det fokus som förhindrar att bilen hoppar som en vinterhare mellan tjälskadorna. Hastighetsbegränsningen är satt till 70 men den hastigheten förvandlas snarare till ett hastighetsmål än en hastighetsbegränsning…
Gomorron!
Nu har Sessan haft sin sista kull. Idag bar det av till veterinären för sterilisering. De första tecknen på friartag var på gång och det var nog i sista sekunden vi kom oss för. Den frustration hon kände av att bli inlåst i fraktburen var iofs jobbig, men hon hade naturligtvis ingen aning om vad som väntade vid resans slut. Det gjorde däremot jag, och jag tror faktiskt att jag hade det jobbigast. Det började redan igår kväll med att vi ställde undan matskålarna. I morse satt hon pirande vid ytterdörren och ville uuut. Sedan blev hon med milt våld bli intryckt i plastburen (vilket är något hon aldrig tidigare varit med om). En stund senare var Sessan placerad i vår bil som hon visserligen älskar att höra ljudet ifrån men aldrig har varit inne i sedan hon tillsammans med sin bror hämtades i 12-veckorsåldern. Och så till sist den skumpiga färden till Vännäs via Hörnsjö, Gräsmyr och Hjåggsjö. Under hela denna tid har de superlätta fjärilarna i min mage långsamt förstenats. Jag blir nog inte lugn förrän jag hämtat henne "in one piece" och vi båda ligger på våra favoritplatser hemma i Brattsbacka.
Gomorron!
Senaste kommentarerna