Etikett: perspektiv

En dräng förblir en dräng även om…

Av , , Bli först att kommentera 14

Jag kanske ska börja med att förklara att det som följer är en rent sociologisk iakttagelse och definitivt ingen klagosång.
En arbetargrabb blir aldrig mer än en dräng, även om han äger av ett aldrig så stort hemman. Det har jag blivit varse under de tjugotal år jag ägt denna gård. Gårdens "Mor" finns nämligen fortfarande kvar i huset och hon kommenderar mig på samma sätt som hon alltid gjort. Om så apan klär sig i siden fortsätter den att vara apa. Beteendet påminner även om ett annat ålderdomligt fenomen som jag iakttagit sedan jag flyttade till byn. En bybos talan är inte större än storleken på hens gård. Det inflytande som ägarna till stamhemman utövar ligger naturligtvis i topp och sedan kommer resten i fallande skala ned till de nyinflyttade. Så i de sammanhangen ligger jag hyfsat bra till och i rollen som hemmansägare blir jag även respekterad här hemma. Men i min vardagliga roll som ingift i huset är respekten för min integritet klart bristfällig.
Min lycka är att jag numera skaffat mig perspektiv på rollerna och det har tillfört ytterligare dimensioner till en redan flerdimensionell och fullödig tillvaro. Jag är således till slut en lyckans ost.
Gonatt!

Vänd på P…P…perspektiven!

Av , , Bli först att kommentera 7

Man skulle även kunna ha följande perspektiv på PersonalPartners insatser för Umeå kommun: Anta att anställda som varit ärliga och i sina svar visat personlig integritet har blivit omplacerade/utköpta istället för den grå massa som svarat protokollenligt. Chefer är ju också människor som föredrar att vistas i en miljö där de inte ifrågasätts. Självständigt tänkande medarbetare får oftast vackert stå utanför den kommunala mötessfären, trots att en del katastrofala beslut skulle kunna undvikas om personer med dokumenterad integritet inbjudits att delta i beslutsprocessen.

Tänk om!

Av , , Bli först att kommentera 1

Ibland händer det att artiklar på opinion/debattsidor träffar mitt i prick. Så var det i morse när jag omsorgsfullt och av personligt intresse läste docenten Lars Dahlströms debattinlägg i VK. I slutet av den allmänt utbildningskritiska artikeln närmar han sig nämligen pudelns kärna. Vad det hela handlar om är nämligen universitetens roll som samhällsutvecklingens primus motor. När utbildningen fjättras av kommersiella intressen uppstår en risk för att den kreativa och i sanning nytänkande forskningen försvinner i hanteringen.
I all anspråkslöshet har jag i mitt tidigare arbete som typograf uppmärksammat att det skett en förskjutning av tyngden i de avhandlingar jag kommit i kontakt med. Kappan som tidigare kunde vara väl så voluminös består (åtminstone i vissa ämnen) numera av en relativt sparsmakad sammanfattning av tidigare publicerade artiklar. Om då dessa artiklar nått den status som krävs för publicering via primärt ekonomiskt betingade beslut på kommersiella tidskriftsredaktioner (läs vetenskapliga tidskrifter) och sekundärt på strikt vetenskapliga grunder (reviewers ska ju också leva) kan man naturligtvis misstänka att dagsaktuella och hypade ämnen ges företräde.
Var hamnar då de universella perspektiv som är tänkta att utveckla vårt samhälle bortom den tid vi kan överblicka? Trots allt kallas dessa lärosäten fortfarande universitet och det ordet förpliktar!

A French Connection?

Av , , Bli först att kommentera 10

Hade beställarna av tågen som trafikerar Botniabanan haft lite perspektiv på tillverkare av fordon hade kanske inte det franska företaget Alstom varit huvudleverantör. Finishen inuti tågen har verkligen en hel del övrigt att önska (skrammel i inredningen). Och de dåligt fungerande hjulen är inte så förvånande. Har man någon gång i livet ägt ett fransktillverkat fordon som t.ex. en Peugeot, Renault eller Citroen frambringar varje litet oljud i tågets underrede en lätt rysning längs ryggraden. En del av det katastrofala tillståndet hos Botniabanan kan tillskrivas denna bristfälliga teknisk kvalitet kombinerat med en helt oprövad signalteknik.
Huvva!

 

Lite perspektiv på enformighet

Av , , Bli först att kommentera 4

fick jag i morse när jag inventerade veckans djurspår längs de småvägar som genomkorsar våra marker (jag gör en sväng varje fredagsmorgon nuförtiden). I ett litet grustag fick jag plötsligt syn på uppgrävd sand i snön. Nyfikenheten fick mig att tillfälligt lämna värmen i bilen för att se vad som förorsakat grävningen. Som jag redan hade misstänkt var det en räv som hittat en matbit under den täckande snön och sanden (infälld bild). Lukten från nedgrävda älgben hade fått en hungrig räv – som förmodligen blivit hjärtligt trött på sorkdieten – att krafsa sig igenom det tunna tjällagret för att få lite variation i matsedeln.
I detta perspektiv är det inte så farligt att åka de tre milen till Pizzeria Michelangelo i Bjurholm och hämta en Antonio-pizza. Variation i maten vitaliserar sinnena för oss alla…