Kravaller, Husby och livet

Idag har Riksdagen debatterat kravallerna i Husby. En del ger enkla förklaringar till varför några få personer i området ägnar sig åt att bränna upp grannens bil eller tända eld på skolan man själv går i.

Vissa menar att det är regeringens fel. Vissa menar att det är invandrarnas fel. Vissa menar att det är polisens fel.

Utgångsläget för min del är att alla i vårt land har att rätta sig efter de lagar och regler som finns för att en demokrati ska fungera. Bränner jag avsiktligt upp en bil ska jag straffas för det oavsett motiv. Tänder jag eld på en skola ska jag straffas för det oavsett motiv. Kastar jag sten på polisen ska jag straffas för det. Begår jag egenmäktigt förfarande ska jag straffas för det. Därom råder inget tvivel.

I ett land som Sverige som har vägar öppna för alla att gratis kunna utbilda sig, att engagera sig, att uttrycka sina åsikter, att ha tillgång till gratis hjälp och stöd för att försöka förverkliga sina drömmar ska inte våld överhuvudtaget behöva användas. Det land i världen som kanske gjort mest för att hyvla ned trösklarna för alla oavsett bakgrund.

Att vi människor inte alltid har samma startpunkt på vår väg i livet, att vissa har en rakare väg än andra utgör inte skäl att begå brott och våldshandlingar. För så kommer det alltid att vara. Livet ser olika ut för oss alla och vi möter alla olika typer av prövningar.

Det egna ansvaret över de vägval man gör i livet finns alltid. Föräldrarnas ansvar för att styra, reagera, påverka, uppmuntra, ge kärlek och sätta gränser är också oerhört viktiga pusselbitar. Var finns föräldrarna till de ungdomar som begår dessa brott?

När det är sagt kvarstår frågan hur vi ytterligare kan medverka till att hoppet om en framtid för alla genomsyrar varje stadsdel, varje kommun, varje individ i vårt land? Eftersom strukturen finns där för alla som vill kliva på utbildningståget måste ju frågan ställas varför vissa ungdomar i ex Husby inte gör det? Varför en del ger upp på vägen? Varför en del väljer den enkla vägen att bara kliva av? Vilka strukturer bidrar till att en del kastar sten och tänder eld på andras egendom? Varför gör de flesta inte det?

Det finns ju otaligt fler exempel på de som kämpar och lyckas än exempel på det motsatta där utgångsläget varit detsamma. Vad är dina förslag för att få alla att ta den chans som uppenbarligen finns i vårt land Sverige?