Åkerinäringen

Idag ska jag och några Riksdagskollegor besöka Åkerinäringen i Västerbotten. Man kan lungt konstatera att åkerinäringen är samhällets blodådror. Utan lastbilen och transporter skulle Sverige stanna av tämligen omedelbart. Färskvaror i våra livsmedelsbutiker skulle snabbt ta slut, ”just in time”-leveranserna till våra industrier skulle upphöra och viktiga mediciner skulle inte gå att få tag i.

Dagens samhälle är uppbyggt på att alla delar fungerar i stort sett klanderfritt. En sammanhållande länk i detta är lastbilarna. Det finns en hel del att göra för att konkurrensen mellan åkeriföretagen sker på lika villkor. Inte minst när det gäller åkare som kommer från andra länder och inte följer internationella och svenska regler.

Samtidigt får vi inte glömma av hur många svenska politiker ondgörs över lastbilen som transportmedel. Det ska krånglas till och det ska beskattas in i absurdum. Bor man innanför tullarna i Stockholm och tror att tunnelbanan är det allenarådande transportmedelt förstår jag hur man resonerar. Allt utanför tullarna ska beskattas och det hårt. Är man något mer vidsynt i sitt seende och inser vikten av ett fungerande blodomlopp i hela Sverige kommer man att se annorlunda på frågan. Betydligt annorlunda.