Spikmattan har inte vågat mig på den än
Min vännina säger den är bra för ryggen
Tycker den ser farlig ut
Men är väl tvungen till slut
Att hyra ut den till mina koter
Å! Skulle ni råka se en yantramatta
vandra på Sorseles trottoar
Då vet ni att det är jag

Jag hade kunnat se erat underrede, om jag bara hade haft bättre kamera. Sabla piloter i bana. Behöver ni öva så nära bebyggelsens människoskara, det är en styggelse att göra så där, skrämma slag på gamla tanter, katter hundar barn, och jag. Med era fördömda reaplan, och sunt det var med ljudvallarnas outhärdliga läte. Övning okej! Men går det inte att göra det på högre höjder? En undran bara.
Huset och fönstren våra skaka, och sockerkakan i min ugn blev ingenting. Platt som en pannkaka, lag och ordning borde det vara.

JAAAAG VILL HA TILLBAKS MIN SOCKERKAKA!

Ni är skyldig mig den, ni som flög runt, runt på himmelen och retades. Skit samma vilka ni var, Nato och höga höns. NI FÖRSTÖRDE MIN SÖNDAGSKAKA.

Jaha…….. och när ska jag få sitta i den stolen?
Alldrig!!!!!!….

FÖRBJUDET ATT TILLTRÄDA! Säger han uppfinnar`n
Endast gubbar med bastukjol och öl i hand, får sitta på denna trall.

Lagomt är bäst säger jag, han har inte märkt getingbon`a. De surrar så förnämt under taknocken vår. Jag undrar som flundran hur det ska gå? Kommer inte att gå ut den dan, när getingarna tar`n. Då gäller det att ha plåster till hands, och tycka synd om den lilla uppfinnarn`n.
Ja det är väl så vi kvinnor ska göra för att de ska förstå, två stolar ska finnas på bastunivå.
Han med ölen i sin hand och jag plåster – låtsas – sköterskan

Rättvist tycker jag, för då kan vi kalla det vilstolar.

Genom mitt fönster såg jag regnet öste ner, och då fick jag se regnbågen. Så nära så stolt låg bågens alla färger framför min balkong. Vackert det var, och med kameran i hand lyckades jag någorlunda fånga den på strand.
Till alla som såg dess breda band, en dikt till er jag håller i min famn.

BÅGEN

Regnbågens skira mönster gömmer hemlighetens kärna, vill visa sitt innersta hjärta.
Fylld av lyckoskimmer finner vår himmel, gömmor av renaste guld. Skingrar bördor av dess slag, efter mörker kommer ljusare dag.
Bågens klara färger skimrar för dig, söker regnets droppar lämnar nyanser efter sig.

När havet stormar somnar glädjen, när regnet öser ner vattnas träden, där blommande grenar lenar, salighetens lukter. Fukten går åter till marknivå, låter häggens blomster få, näring de behöver.

Över himlens rosa täcke, sträcker solen ut sin kraft. Sin styrka och makt. Ljusets mästare lämnar ej häggens blomning, väcker den slumrande sommaren in. Frön strös med vinden finner mark till slut, gömmer stunden, för att åter blomma ut.

Ljusets dal häggens blad formar åter, nya andetag.