Det är ett tag sedan jag bloggade om kvinnojouren. Nu tänkte jag det är dax igen.
I min hand har jag ett häfte, den fick jag av kvinnojouren i Lycksele för några år sedan,och den har förresten ett vackert lila omslag, och i mitt tycke är skriften lättläst.
Häftet är skrivet at Stina Jeffner som fick i uppdrag av folkhälsoinstitutet att skriva och forska om våld mot kvinnor. Visserligen skrevs boken 1994, men jag tror som Stina Jeffner, att dessa ord som sägs i häftet är lika aktuell nu som då, och har blivit ett ännu större folkhälsoproblem här i Sverige.
I mitten och slutet av 70-talet började våldet mot kvinnor att synliggöras, och då på grund av små kvinnogrupper som växte fram successivt där förtroende till varandra kunde öppna dörrar för hur de hade det i sina hem eller i arbetet och ute i samhället. Här kommer en berättelse hur den gruppen uppstod.
Citat: En kvinna berättade för någon som hon litade på,en annan kvinna sa att hon kände igen sig, att hon hade varit med om samma sak. En tredje kvinna började gråta och sa hon inte orkade höra mer, att det påminde henne om något hon inte orkade minnas. Den första kvinnan hade på så vis fått bekräftelse på det lilla hon berättade av sin historia, en bekräftelse som innebär att de som lyssnade trodde på henne, men som också kände igen och företog smärtan. Den bekräftelsen gjorde att hon vågade berätta mer, att hon vågade minnas mer och när hon gjorde det vågade också andra kvinnor att minnas, känna efter och berätta. Citat slut.
Det här skulle vara starten till en kunskapsgrund för kvinnor att få hjälp och stöd och att våga ta första steget ut ur ett destruktivt förhållande. De vågade börja bearbeta det de hade varit med om, utan att lägga all skuld på sig själva. Men Stina Jeffner skriver också ”samhällets hjälpande instanser bjöd upp till motstånd”.
Det är nog som hon skriver, och det får mig att tänka på den i dagsläget manliga utbildade socialarbetare som uttryckte sig som om kvinnojouren var ” ingenting”. Kvinnan ringde alltså socialarbetaren och bad om hjälp och stöd för att försöka upprätta en kvinnojour i hennes kommun, svaret hon fick av denna utbildade man var med orden ” det finns så mycket annat som är viktigare”. För mig är det att se rakt av kvinnojourer som icke intressant i vårt samhälle, ett samhälle som fortfarande då som nu”bjuder på motstånd” jo… Men visst! Det finns mycket som är viktigt här i världen, men dessa ord som psykisk och fysisk misshandel är också en del i vårt folkhem och världshem.
Något som jag också fastnade för i häftet, och som hos mig säger väldigt mycket är Nea Mellbergs beskrivning av som hon kallar ” livsrummet” Stina Jeffner tar upp Nea Mellbergs beskrivningen. Här kommer skissen som är lättförståeligt för oss alla om vi bara vill se det.
Jag citerar Stina jeffners. ” Sakta men säkert har kvinnans livsrum begränsats den har krymp mer och mer, utrymmet blir snävare både för de yttre aktiviteter som inre självkänsla. En kvinna behöver inte vara inlåst och fången i sitt eget hem. Rädslan för den fysiska och psykiska utmattningen gör att hon inte orkar ta steget fullt ut. Citat slut. Hon menar att Verkligheten verkar vara sådan att när den första psykiska och fysiska misshandeln kommer är det långt gånget, och då läser jag också mellan raderna, att det är en kontrollerande svårbemästrad, näst intill osynlig makt som successivt förstör den själsliga och fysiska livsgnistan.
Enligt häftet som jag har här framför mig så står det skrivet. Att mannen/ männen som utför sina psykiska och fysiska våldshandlingar har tolkningsföreträde i samhällets instanser. Det vill säga de har då all makt att förneka, förminska det som hänt, bortförklara, försöka skylla på alla andra. De tar inget ansvar i det som var eller är, de kan kränka så mycket de vill och det kallas med ett ord för de yttre konsekvenserna i våldshandlingarna och blir då hans verklighet som gäller.
Emedan då skulden faller tungt på kvinnan/kvinnorna, och med följder som skamkänsla, för med mannens/männens yttre tolkningsföreträden i samhället görs kvinnan delaktig av deras handlingar. Rädslan blir då för stor för kvinnorna att ingen skall tro på vad de säger, eller att bli utpekad för att vara den skyldige, så även en rädsla för att betraktas som besvärlig. Den värsta biten av all denna inre konsekvens är nog att kvinnorna tappar tron och tilliten till den som utför handlingen, också till omvärlden som inte stöttar eller inte griper in. Därmed förloras också tilliten till sig själv.
Det kan tänkas nu att jag trampar på många mäns tår när jag skriver om psykisk och psykisk misshandel som just män utför, men för mig är det oförståeligt att de män som säger att de äskar/har älskat sin kvinna kan slå och misshandla psykiskt i den mån att kvinnan tappar sin livsglädje. Ett negativt flöde som inte hjälper någon vare sig det är mannen som misshandlar eller för kvinnan som blir misshandlad. Livet förstörs för båda, skulle jag vilja påstå. Om ändock kvinnan inte är passande i mannens liv behövs då fysiska slag eller det psykologiska våldet såsom ord och subtilt kroppsspråk användas för att eliminera det motsatta könet.
Jag såg en film häromdagen och jag tror den hette ”kvinnans hämnd” den visades i kanal åtta. Jag brukar inte tycka om att se filmer där barn medverkar i våld och oreda, men den här gången tittade jag. Jag säger bara! måste kvinnan släppa sin rädsla och gå emot mannen för att män skall förstå att vi också har krafter inom oss som inte de ser och som vi kan ta fram när det krisar. Är det det enda sättet att prata till män.
Häftet tar också upp ”världsrummet” likt livsrummet, och för mig är det detsamma som att gå tillbaka och titta på vilka som hade/ har makten och kontrollen i världen. Män och åter män har det varit i århundraden, och att då se hur kvinnor vill hjälpa till i världsproblemen vill bli ett problem i sig hos männen. Där krymper världsrummet för kvinnor också, likväl som det blir ett personligt relations problem i ”livsrummet” för män som inte vill släppa på den kontrollerande makten.
I livsrummet och världsrummet” så innefattar det så mycket. Familjebanden, mobbing i skolor, krig förödelse och död, och där livs/världsrummet krymper för oss alla, om vi inte börjar förstå att med våldshandlingar vinner vi inget på.
Ja det är mycket som florerar i tanken vad det gäller misshandel och våldsdåd det är enbart ondska som förgör oss alla I olika sammanhang om vi inte börjar se vårt livsrum och världsrum i en gemenskap där alla har sina lika värden.. För varken du eller jag är mer värd än den andra, vare sig vi är högt utbildad eller inte. Vare sig vi är kvinna eller man.
Vi lägger alla våra handlingar och gärningar i vår livsryggsäck, och den ryggsäcken får vi vare sig vi vill det eller inte bära till den dagen, och efter vi lämnar denna värld. Ingen av oss är odödlig, den dagen kommer sakta men säkert även för de som har verkat i elakt makt och kontroll spel, misshandel och så vidare, och som min gamla mormor brukade säga. Citat ” Annevi! Den dagen vi dör tar vi inget med oss, varken pengar eller materiella ting, enbart det vi har gjort mot andra, och i regel så brukar vi få ångra våra gärningar just innan vi dör, men då är det också försent.
I Västerbottens län
Kvinnojouren i Storuman 070-5676799
Lycksele kvinnojour. 0950-37211
Tjejjour Umeå. 090-778181
Kvinnojour öppen gemenskap Umeå. 070-8315053
Kvinnojouren Umeå. 090-779700
Du hittar kontaktuppgifter och kartor över hela Sveriges avlånga land beroende på var du bor på www.unizon.se där finnes alla kvinnor,tjej,ungdomsjourer, uppräknade med telefonnummer och mail.
Mansjouren i Västerbotten hittar du på www.mansjouren.ac.se
Telefonnummer 090-178050 eller 070-2574313
Nu nalkas sommaren vad allt det innebär, ta hand om er i semesterstressens atmosfär. Låt sommarljuset verka för frid och ro, och låt sommarvisor finnas i ditt hjärtas bo, som exempel allas vår älskade Astrid Lindgrens fina visa
Du ska inte tro det blir sommar
i fall inte nån sätter fart
på sommarn som gör lite somrigt
då kommer blommorna snart.
Jag gör så att blommorna blommar,
jag gör hela kohagen grön,
och nu så har sommaren kommit,
för jag har just tagit bort snön…
Jag gör mycket vatten i bäcken
sådär så det hoppar och far
jag gör fullt med svalor som flyger
och myggorna som svalorna tar
jag gör löven nya på träden
och små fågelbon här och där
jag gör himlen vacker om kvällen…
Till er alla ett 
@annevi Linder
Senaste kommentarerna