Ofrivillig barnlöshet

Av Daniel Nyström, 5 september 2013 kl 18:49, 2 kommentarer

Nu sitter jag på Norrtåg med destination Luleå. Det gungar och skumpar och har sig i största allmänhet. Det är en bra början på färden. Personalen är trevlig och kvällssolen lägger ett skönt ljus i kupén. Jag kan ändå inte låta bli att känna mig förgrymmad inombords.

Idag har jag diskuterat frågan om rätten till insemination med en kompis. Vi var inte alls överens. Inte på något plan. Inte ens lite.

Den ofrivilliga barnlösheten är min verklighet. De alternativ som finns för mig är adoption och surrogatmödraskap. För lesbiska är ekvationen något enklare. Det är dock ingen självklarhet att två kvinnor som lever tillsammans ska ha rätten till insemination. Enligt min kompis ska insemination endast finnas tillgängligt för de par som av någon genetisk eller annan ”medicinsk” anledning inte kan få barn med varandra. Samtidigt förklarade han att det utesluter människor som på grund av sociala val inte kan få barn, exempelvis lesbiska.

Det finns ett djupt problem här. Åsikten bygger på vad han anser är normalt, rätt och riktigt. Han insåg nog aldrig hur föraktfull eller kränkande han var. Den lesbiska relationens barnlöshet avfärdade han som en social fråga, medan det heterosexuella parets (som inte är kompatibla genetiskt och därför inte kan få barn) är en fråga för medicinen/vården. Problemet för de lesbiska menade han löses enkelt genom att de skaffar sig en man. Väljer man att inte göra detta är barnlösheten inte ofrivillig (infertila är inte kvinnorna, men deras val av relation stoppar en graviditet, enligt hans sätt att se saken). Anmärkningsvärt var att han aldrig närmade sig tanken på att kräva partnerbyte för det heterosexuella paret.

Betydelsen av sättet han resonerade var att han rakt ut sa att homosexuella relationer är ytliga och endast sociala, medan den heterosexuella relationen är äkta och normal. Det enda som kan förklara hans syn är en moralkonservativ uppfattning om vad som är ett äkta och erkänt samliv och vad som inte är det. I mina ögon finns det däremot ingen skillnad i relationerna. I båda fallen handlar det om kärleksfulla individer som av en eller annan anledning inte kan få barn med varandra.

Homosexualitet är inget socialt val och den ofrivilliga barnlösheten är lika smärtsam för oss som för alla andra. Jag hoppas att jag sådde ett frö i hans sinne. Han är annars en bra person och insåg nog inte hur det han sa uppfattades, men detta berörde mig mycket illa.

Var är NEJ-(s)ägarna?

Av Daniel Nyström, 4 september 2013 kl 18:18, 4 kommentarer

Det här känns som en av de mest märkliga valkampanjer jag varit en del av. Var är alla NEJ-sägare? Överallt var det finns information är det endast JA-material som väljarna kan tillgå. Jag ser detta som ett otroligt demokratiskt problem.

Jag samtalade med en socialdemokrat idag som har inflytande över dessa frågor. Svaret var till sitt innehåll ”Vi ville inte ha den här folkomröstningen och därför deltar vi inte i den politiska kampanjen”. Det är en principinställning till demokratiska institutioner som kan liknas vid den som Kommunistiska partiet (KP) brukar förfäktar inför EU-valen. KP-strategin är att uppmana väljarna att bojkotta EU-valen för att undergräva dess legitimitet (ju färre som röstar, desto lägre trovärdighet och legitimitet får EU, ju bättre är det, enligt partiets filosofi). Att konsekvensen blir högerns framgång i Europa verkar vara ett mindre problem. Jag ser förvisso helst att Sverige lämnar EU, men så länge vi är med anser jag att man ska vara konstruktiva och förbättra eländet.

När det kommer till principiella demokratifrågor har socialdemokraterna historiskt varit ett parti att räkna med. Bland annat bröt partiet marken för demokratins införande i Sverige. Det var den svenska demokratiska revolutionen. Något vi alla med stolthet kan titta tillbaka på. Men på grund av socialdemokraternas nuvarande inställning (att inte arbeta för ett högt valdeltagande) i folkomröstningen, sjunker deras förtroende till samma bottennapp som det av Kommunistiska partiet.

Socialdemokraten jag samtalade med är en person jag gillar och tycker bra om, även politiskt. Det är en klok person. Ideologisk och pragmatisk på samma gång. Jag kan också förstå att man inte vill ha en folkomröstning om detta, men när politiken inte lyssnat eller sett enskilda människors rädsla och ilska över att samhället steg för steg dragit sig tillbaka, har den representativa demokratin delvis misslyckats. När det går prestige i beslut som på marginalen kan undvikas finns det anledning att fälla en tår.

I sak handlar folkomröstningen om ”en” väldigt specifik budgetpost som motsvara en summa så försvinnande liten att den utan vidare kan liknas vid ”felräkningspengar”. Det är något som hade kunnat lösas inom parlamentet, men man misslyckades med att se människorna. Frågan som vi nu också ställs inför är inte enkel. Helhetsperspektivet saknas och egentligen borde nog budgeten som helhet stå under lupp (som allmän principinställning åt vilket håll vi västerbottningar vill att vår sjukvård ska utvecklas).

Politikens misslyckande har resulterat i krav på en folkomröstning, något många i Västerbotten önskat sig. Det ska man respektera! Jag har därför mycket svårt för att ett parti dikterar krav för folkomröstningens giltighet (att minst 50 procent ska delta), för att sedan inte själv delta i kampanjerna för att främja ett högt valdeltagande. Istället väljer man en motsatt strategi med förhoppningen att demokratin ska misslyckas: Att så få väljare som möjligt skall delta.

Är demokrati något som endast är viktigt när det gynnar den egna saken?

PS. Du som inte redan röstat, glöm inte att rösta JA på söndag! DS.

Att bo på 5 kvm

Av Daniel Nyström, 3 september 2013 kl 21:08, 2 kommentarer

De två senaste dagarna har jag arbetat med inskrivningar på universitetet. Köerna ringlar långa av studenter som vill bli medlemmar i Umeå studentkår. I all stress finns endast möjlighet för korta samtal om det nya livet i Umeå, innan nästa person ska få hjälp att bli medlem i kåren. Studenter ser med tillförsikt på framtiden, men ett gemensamt problem verkar mer eller mindre alla ha: bostadsfrågan.

Det var tre studenter som samtidigt kom fram för att skriva in sig. De verkade vara vänner. Vi pratade lite om utbildningen de skulle gå och jag frågade hur det gått med att hitta en bostad. Jag fick till min förskräckelse höra att dessa tre delade på ett studentrum. Men inte nog med det, i dagarna skulle ytterligare en till flytta in i detta studentrum på mindre än 20 kvm. I dessa 20 kvm finns en mindre hall och toa med dusch. Varje individ bor alltså en yta som är mindre än 5 kvm (i realiteten mindre med tanke på hallen och toan, som utgör ungefär 1/3 av den totala ytan på 20 kvm).

I flera av de många berättelser jag fick ta del av, framstod den ena efter den andra endast som en alternativ version av samma elände. Många bodde i friggebodar, tillfälligt inneboende eller på andrahandskontrakt (i vissa fall kortare än en månad). Många studenter ville hålla modet uppe men gav uttryck för ”Ja, vi ser ju hur det går. Jag kanske måste avbryta mina studier”. För de tre studenterna som var fram idag fanns inget hem, enligt dem själva. De hade en sovyta. Något privatliv eller annat fanns det inte utrymme för. De vittnade om att deras situation inte var unik, vilket också bekräftas genom många andra studenters berättelser. Att bo två i ett studentrum på runt 20 kvm var ingen ovanlighet. Jämfört med flera framstod detta till och med som ett boende i ”lyx”.

Enligt min mening behövs det byggas fler bostäder och det redan igår! Hur vi ska göra detta har jag inga patentlösningar på. Däremot har jag lite tankar och idéer om hur jag skulle vilja se att bostadsmarknaden fungerar:

För det första vill jag att bostäder ska ses som en rättighet. En bostad är en människas trygga punkt i tillvaron och utan en fungerande boendesituation har vi svårt att fungera bra som människor. En dålig boendesituation skulle för de absolut flesta av oss innebära en försämrad hälsa och att vi skulle prestera sämre i det mesta vi företar oss. För det andra behöver produktionskostnaderna för nybyggda bostäder tillåtas slås ut över de gamla bestånden, för att på så sätt hålla nere hyresnivåerna för våra nyproducerade hem (och i förlängningen alla våra bostäder, nya som gamla). För det tredje vill jag se att samhället tar ett större ansvar för bostadsbyggandet. Vi behöver helt enkelt en bostadspolitik som ser oss vanliga människor och våra behov. Den ska våga satsa och det ska få kosta miljarder (som det tilläts göra när vi tidigare byggde bort bostadsbristen).

Allt för länge har bostadspolitiken sprungit helt andra intressen än dina och mina. Det finns nämligen de som tjänar på bostadsbristen, men den frågan kan vi ta en annan gång.

”Din historia är även min historia”

Av Daniel Nyström, 3 september 2013 kl 09:05, Bli först att kommentera

För 2-3 veckor sedan publicerades min debattartikel Ett liv bland osynliga murar – besegra hat och fördomar i Västerbottens-kuriren. Jag minns att jag kände mig orolig och smårädd inför publiceringen. Vad kunde konsekvensen bli? Men reaktionerna på debattartikeln var över all förväntan! Så mycket positiv feedback som jag fick hade jag aldrig förväntat mig och det gjorde mig mycket glad när person efter person gav uttryck för ”Din historia är även min historia”. Artikeln delades också 145 gånger på Facebook och twittrades om. Till och med människor i Stockholm och Västra Götaland hörde av sig och berättade att de läst den och delat den bland sina vänner.

I samband med VK:s publicering visade även Studenttidningen Vertex intresse för denna debattartikel. Inför septembernumret publicerades i Vertex min artikel under rubriken: Heteronormen skapar rädsla, ångest och hat.

Reaktionerna överraskade inte bara. Det känns också inombords, en värmande känsla, att mina tankar och mina erfarenheter, i mitt lilla hörn av världen, kan ge andra något. Det finns exempel på människor som vågade ta steget och komma ut. Att sätta stopp för det som ramar in deras liv. Deras början på frigörelse.

Stackars överklassen

Av Daniel Nyström, 1 september 2013 kl 15:03, 10 kommentarer

Nu har det gått några dagar. Chocken har lagt sig och komiken i alla kommentarer har hunnit sjunka in. Nu kanske man kan göra en något sånär sansad reflektion.

Det var torsdag och jag slog upp ögonen. Jag möttes av nyheten att Skolinspektionen fått råg i ryggen och att svensk lag till sist även omfattar den svenska överklassen. I SVT Aktuellt går en frilandsjournalist och tidigare lundsbergare ut i media, påtagligt påverkad av att skolan stängts ner. Hon framför meningen att det var klasshatet stängde Lundsberg. Vi fick också veta att det enligt sociologer inte skulle finnas några klassklyftor i Sverige idag. Det framstår som att lundsbergaren Ebba Wallmén fått en gedigen utbildning vid Lundsberg. Jag tror hon behöver lite fakta om klassamhället.

Den ena snyfthistorian efter den andra rullas ut i media. Det är verkligen synd om dessa överklassens barn. Tänka sig, de kan tvingas gå i en offentlig finansierad skola, typ en kommunalt driven skola! Sug på den. Det var stundtals svårt att skilja mellan satir eller ironi å ena sidan och allvar å den andra. De var superkränkta över att pennalistskolan Lundsberg till slut tvangs stänga.

Vad som ändå tar priset bland kommentarerna måste vara komikern Jan Rippes utspel i Expressen. Jag utgår ifrån att han inte var i sitt yrke för stunden. Karln hade inga hämningar. Detta var Sovjetunionen i Sverige. Detta var den totalitära staten uttryck. Han menar att Skolinspektionens beslut är ”den största kränkningen som en myndighet har gjort fram tills i dag”.

Jan Rippe kanske har rätt. För nog låter en stängning av just denna skola som något av de största övergreppen en svensk myndighet gjort fram tills idag. Det kan nog utan omsvängning jämföras med tvångssteriliseringar av de som ansågs annorlunda eller biologiskt samhällsodugliga, bortföringen och assimileringen av samers och romers barn, interneringen av människor utifrån politiska preferenser (se Storsien med flera interneringsläger), försäkringskassans framfart i modern tid (där exempelvis cancersjuka, döende människor tvingas ut ur försäkringen för att söka jobb), neddragningarna i skola, vård och äldreomsorg och så vidare. Listan kan göras lång. Enligt Rippe är stängningen av Lundsberg ”den största kränkning en myndighet gjort”. OK!

Vem vet. Han kanske bara övar sig inför något revyframträdande med Galenskaparna. För nog låter väl detta galet om något? Det är nog lätt att förlora perspektiven när man lever som en egen enklav i ett samhälle. Man har egna regler, traditioner och normer.

***

Bara medieuppmärksamheten kring stängningen av överklassens pennalistskola visar att det finns ett systemfel i vårt samhälle. Var är media när andra skolor tvingas stänga ner? Var är spaltmetrarna av snyfthistorier? Dessa finns i regel inte. Om dessa finns är det ur helt andra perspektiv.

Om jag ska vara ärlig. Jag gladdes över beskedet. Visst förstår jag sorgen hos de barn som tvingas lämna en skola de tycker om. Men som jag anfört tidigare: Lundsberg är en skola som tvingas stängas ner efter upprepade problem och att de inte följer svensk lag. På skolan har sexövergrepp begåtts, tuff mobbning kunnat ske utan åtgärder, misshandel är frekvent och mycket annat otyg. Kamratuppfostran är den lundbergska andan.

Nu tvingas kanske överklassbarnen gå i en kommunal skola. Gud bevare den svenska överklassen. Hur ska de överleva?

Skolstängningen är bra på flera sätt. På Lundsberg finns osunda kulturer av pennalism och mobbning som är intimt förknippad med överklassens traditioner, syn på världen och människan. (Hög konkurrens mellan människor och naturligt att de svaga slås ut). Sådant tycker jag inte samhället ska uppmuntra. Det är orättvist mot barnen som dels blir verklighetsfrånvända, men också i viss mån socialt handikappade.

***

Jag kan sluta mig till att jag totalt misslyckats med min ambition. Det går inte att vara sansad om detta. Överklassen må tro att det var klasshat som stängde deras skola, men faktum är att det var överklassens människosyn och syn på världen som stängde den.

Det är Lundsbergarna och deras föräldrar som bär ett klasshat och ett klassförakt. De föraktar oss i det vanliga samhället och de föraktar varandra; de som inte tar sig igenom den socialdarwinistiska tävlan. Något annat kan inte förklara dessa vidriga avarter.

Den svenska överklassen behöver en lektion i vad ”människors lika värde” innebär.

Ofrivillig barnlöshet

Var är NEJ-(s)ägarna?

Att bo på 5 kvm

”Din historia är även min historia”

Stackars överklassen

Presentation

Senaste inläggen

Sorterade artiklar

Arkiv

Senaste kommentarerna

Sök

Nytt från vk.se