Mitt i livet träffade jag någon. Denne någon blev en del av mig och en del av mitt liv och inget skulle någonsin vara som förut.

Tror ni nu att detta inlägg ska handla om min nya sambo? Då tror ni fel. Inte helt fel dock, det kommer att handla om något som är kopplat till henne. Nämligen hennes pappa, en välkänd arkitekt i Stockholm. Jag känner att det är relevant att nämna det faktum att han är arkitekt i Stockholm direkt. Detta har nämligen en stark koppling till varför jag överhuvudtaget skriver om detta ämne. Jag drar det från början:

Vi gick längs uppfarten som kändes större än någon jag någonsin gått på tidigare. Man förstod att en av Stockholms främsta arkitekter bodde i huset. Det tornade nämligen upp sig i tre alldeles fantastiska våningar. Stilen på fastigheten var som att den funnits i alperna. Detta var min första känsla. Som om huset legat i en dal i Schweiz eller något. Det var oerhört vackert – huset som ritats av arkitekten från Stockholm.

Vi kom fram till dörren. Eller ja, det var snarare en port. Ni vet, med en sån där ögla som man knackar på en metallplatta. Det riktigt smäller om det. Förmodligen för att det ska höras i precis hela fastigheten. Då måste den ge ifrån sig ett högt ljud. Dörren öppnades och där stod han: Stockholms bästa arkitekt. Jag sträckte fram handen och förvånades över att han bara tittade på den. Sedan log han och omfamnade mig i en kram som var en av de varmaste jag någonsin känt. Han var inte bara bäst arkitekt i Stockholm. Han skulle visa sig att även vara bästa kramaren i staden.

Den näst bäste kom sedan. Frun i huset, svärmor, kom fram till mig och gav mig en stor kram. Fadern, den arkitekt som ritat detta vackra hus i Stockholms vackraste område, stod bakom och log det där leendet fortsatt.

• ”Varmt, varmt välkomna! Åh, vad roligt att ni är här” sa svärmor och tog med min sambo in i köket där det skulle serveras mat.

Jag blev kvar med svärfar som tittade på mig medan jag såg tillbaka på honom. ”Stockholms bästa arkitekt förmodar jag?” sa jag och gav ifrån mig en gest med handen för att visa att jag syftade på huset vi befann oss i. Han skrattade till och dunkade mig i ryggen, nickandes. ”Det är frun i huset som är Stockholms bästa arkitekt. Jag är rörmokare”

Jag måste lära mig att lyssna bättre.