Då var jag tillbaka igen. De som tänkte att jag skulle skriva om något annat än det jag lät berätta sist kommer bli besviken. Eftersom jag inte riktigt hann klart så tänkte jag ägna ännu ett inlägg att berätta om mässingsskyltar. Eller ja, berätta om mitt jobb inom mässingsskyltar är väl snarare det jag kommer att göra.

Om det är några som missade förra inlägget kommer en snabb genomgång här:

Jag berättade att jag fick jobb inom mässingsskyltar i Stockholm när jag hade gått arbetslös en tid. Det var i grevens tid för jag kände verkligen att jag var på väg nedåt. Finare tider väntade då jag äntligen hittade en anledning att flytta från min hemstad. Mässingsskyltar var min biljett ut och det var inte något jag hade räknat med. Jag fick jobbet efter att ha sprungit in i en gammal klasskompis. Han frågade vad jag gjorde. Jag svarade naket att jag inte gjorde något särskilt och han erbjöd mig att komma till huvudstaden och haka på honom. Mässingsskyltar, garanterade han mig, var framtiden. Det visade sig att han hade rätt. Det var i alla fall min framtid.

Så, jag flyttade upp och visste absolut ingenting. Jag skaffade ett boende efter att ha bott på hostel i en vecka. Så spontant blev det. Det enda jag visste var att jag skulle jobba med mässingsskyltar. Det, och att jag skulle infinna mig på arbetet kl 08:30 dagen efter då flyttlasset gått. Mycket spännande.

Jag klev in på kontoret och fick omedelbart en bra känsla. Chefen kom fram till mig och presenterade sig och hon hade ett bra handslag. Jag gillade henne omedelbart. Jag presenterades för hela teamet som alla såg ut att vara runt 25, precis som jag var då. Mässingsskyltar hängde på väggarna. De var fina och deskriptiva. Olika storlekar och utföranden. Jag hade aldrig tänkt på mässingsskyltar tidigare. Nu gjorde jag det intensivt. Det var alltså denna produkt jag skulle komma att arbeta med, tänkte jag. Jag visste förstås inte hur länge jag skulle jobba med mässingsskyltar men jag utgick ifrån att det nog kunde bli några månader i alla fall.

Det blev lite längre än så. Mässingsskyltar blev min profession under så lång tid som 6 år. Efter ett par år fick jag en chefsposition och den behöll jag sedan till det var dags att röra sig vidare. Det var fina tider. Fina år. Mässingsskyltarna sitter nu runt om i hela Sverige och de har, åtminstone till viss del, mig att tacka för det!

När jag bodde i Stockholm hade jag ingen trädgård, så jag behövde inte fundera på det där med hur det funkar med trädgårdsskötsel i Stockholm. Är det verkligen samma sak som överallt annars? Eller är det någott speciellt med kombinationen trädgårdsskötsel och Stockholm. Det skulle kunna vara så att atmosfären är annorlunda, med smog och ligister och så, och därför är trädgården här extra krävande. Att trädgårdsskötsel i Stockholm kräver att du kan sanera klotter och filtrera luft. Lugn och tystnad får växterna helt enkelt bara glömma, om man inte ska bygga ett ljudisolerat växthus åt dem. Brukar växthus vara ljudisolerade? Det låter suspekt, till och med med tanke på trädgårdsskötsel i Stockholm.

Om inte atmosfären gör att just Stockholms trädgårdsskötsel är annorlunda så kanske det är människorna. Inte de tidigare nämnda ligisterna utan de som har trädgårdarna. Huvudstadens invånare har ju onekligen ett visst rykte i resten av landet, men hittills har jag inte hört det sägas att det påverkar deras trädgårdar. Men låt oss säga att det är så, och att skötsel av trädgårdar i Stockholm, specifikt, därför har helt andra förutsättningar. Beror det då på att växter växer sämre, eller bättre, beroende på om du själv är stressad, glad, vänlig, ovänlig eller så? Det låter kanske långsökt, men det finns säkert forskning på det. Eller har trädgårdsinnehavare i storstaden en orealistisk syn på hur trädgården ska vara? Det skulle onekligen kunna ge upphov till unika utmaningar om till exempel designen orsakar extra svårigheter med just de stockholmska trädgårdarnas skötsel.

Kanske finns det nån annan faktor jag helt missat som gör att Stockholms trädgårdsskötsel borde ha ett eget kapitel av trädgårdskunskap och apropå forskning kanske det är ett område att satsa på. Professor i stockholmsk trädgårdsskötsel skulle inte vara så tokigt. Eller så är det kanske helt enkelt så att det inte är annorlunda, utan det är som med alla andra trädgårdar och det är bara fördomsfullt och fånigt att tro att just Stockholm och trädgårdsskötsel skulle vara speciellt.

Denna fråga fick jag från min mamma för ett tag sedan. Oerhört märkligt. Eller märkligt är kanske inte rätt ord men eftersom jag inte får lov att sudda så får det stå kvar. Jag menar snarare att det var oväntat. Det är nog ett bättre ord. Varför ville min mamma veta vilka av Stockholms danskurser som var bäst? Och vad menar man med att en danskurs i Stockholm är bäst? Det är en fråga jag inte kommer djupdyka mer i under detta inlägg. Däremot kommer jag svara på vilken av alla danskurser i Stockholm som jag tycker är bäst.

Det var så jag mötte frågan. Eller ja, först ställde jag förstås motfrågor. ”Hur sjutton kommer det sig att du letar danskurser i Stockholm?” frågade jag och förvånades över det förvånade ansiktsuttrycket. Vad var det fråga om? Detta var exakt vad mamma sa till mig: ”Varför skulle inte jag kunna leta efter danskurser i Stockholm? Jag har väl dansat längre än vad du har gjort”. Där hade hon visserligen en poäng. Mamma var gammal dansare. Av de två orden tyckte jag dock att hon framförallt var gammal. Hon skulle ju kunna bryta alla ben i kroppen om hon gav sig ut på dansgolvet på samma sätt som på 90-talet. Letade hon kanske danskurser i Stockholm för att hon kommit in i en 50-årskris? Det vore inte alltför förvånande.

Efter att ha konfronterats av mammas konfrontation som svar på min konfrontation gav jag svar. ”Vilka danskurser i Stockholm är egentligen bäst?” tänkte jag och samlade mina tankar innan jag svarade. Jag lät berätta om de ställen där jag går och kör mina, ganska krångliga, danskurser i Stockholm. Hon frågade om jag kunde visa video och/eller spela musiken vi dansar till. Jag gjorde båda. Mamma ryggade tillbaka och tittade på mig. Jag förstod inte vad problemet var. Det klipp jag visade var från en av de absolut bästa danskurserna i Stockholm.

”Försöker du ta livet av mig, eller vad är det som händer? Skulle jag kunna gå på den där kursen. Dansa sådär? Det skulle ju ta kål på mig. Jag menar andra typer av danskurser i Stockholm för bövelen” sa hon lite argt.

När mamma spelar för bövelen-kortet vet man att det är allvar. Det var dags för mig att leta upp några kurser i line dance och lindy hop som hon kunde ta.

Lilla, lilla mamma.