Henrik visste inte om det var hans fördomar som talade eller om personen han träffat i sanning var unik. Det var inte varje dag han hörde talas om någon överhuvudtaget som arbetade med brandtätning. Att personen han nu satt mitt emot dessutom var en kvinna gjorde att han kände ännu större förvåning. Kanske var det befogat? Kanske var det ovanligare att kvinnor arbetade med brandtätning än män? Kanske var han inte rätt person att yttra sig om det eftersom han inte grundade det på någonting? Han visste trots allt knappt vad brandtätning var för något. Än mindre kände han alltså någon som arbetade med det. En hycklare var han och en hycklare förblev han, tänkte han.

Hur som helst var han intresserad av att tala vidare med kvinnan. Hon som just berättat för honom att hon arbetar med brandtätning. Det var något fascinerande över det. Han ville veta mer. Därför frågade han just:

”Men brandtätning alltså. Hur kommer det sig att det blev det för dig? Eller.. Ja, jag vet inte om det är en rimlig fråga men jag har aldrig hört någon arbeta med brandtätning förut. Var det ett självklart val för dig?”

Det gladde honom att hon skrattade som svar. Hon hörde förstås att hans tafatthet lös igenom starkt som solsken. Hon berättade sedan om hur det kom att bli så att brandtätning blev hennes profession. Hon berättade om hur hon börjat arbeta på sin pappas företag när hon var 18 år. Att det sedan hade fortsatt vara så för henne varje sommar till dess att hon blev klar med sina studier inom brandsäkerhet. Det var då hon kände att hon kunde gå in i företaget på riktigt och bli en del av teamet.

Nu för tiden arbetar hon mest administrativt med brandtätning. Det var så hon ville ha det. Hon kände att hon var för gammal för att åka från kund till kund och syssla praktiskt med brandtätning – att det tillhörde en annan tid – och att hon nu därför ville sitta bakom planeringsbordet. Eftersom Henrik själv planerade dagarna i ända kunde han förstå denna känsla.

Samtalet fortsatte och samtalsämnena byttes ut mot varandra på löpande band.

Pappa brukade säga att fasadrenovering var den finaste formen av hantverk. Jag tvekade aldrig på detta. Jag tvekade aldrig på någonting han sa när jag växte upp. Jag köpte varenda ord rakt av, alldeles om det handlade om fasadrenovering eller annat. Det var en självklarhet så länge ord kom ut ur hans mun, och det var denna självklarhet – kring just renovering av fasad – som gjorde att jag till en början valde samma bransch som farsgubben.

Han tog mig under sina vingar. Inte bara i livet som förälder utan även i livet som företagsledare. Det var av största vikt för honom att personalen på firman var oerhört skickliga. Detta eftersom konkurrensen mellan företag som utförde fasadrenovering var stor. Det fanns mycket att förlora på att ha oprövade talanger i teamet, men han vågade.

Jag och min vän Jerry fick jobb på hans firma sommaren innan vi påbörjade vårt sista år på gymnasiet. Det var så kul att jobba med fasadrenovering, tyckte vi, att vi inte ens ville avsluta våra gymnasiestudier. Som tur var kunde våra respektive föräldrar få oss på andra tankar. I alla fall efter att de konfronterat oss med saken några gånger.

Vi var dock tillbaka och jobbade med fasadrenovering så fort vi kunde. Vi hade inga lov det där året. I alla fall inte några lov där vi var lediga. Nej, vi återvände då alltid till firman för att jobba med fasadrenovering. Det var vårt kall där och då. Det var det vi skulle göra, helt enkelt.

Sedan blev det ett lugnt studentfirande. Ja, det var bäst att hålla sig till vatten dagen innan den nya karriären skulle börja. Det skulle bli fasadrenovering på heltid för mig, Jerry och Adam. Det var vi som skulle ta byggvärlden med storm genom att se till att göra ett jävligt bra jobb. Det gjorde vi också. Pappa hävdade ända in i slutet att det var vi som fick bolaget på fötter. Jag vet inte riktigt hur mycket jag tror på det men det var fint av honom att säga så. Att lyfta vår prestation inom fasadrenovering på det sättet, trots att vi var rookies.

Jag tänker tillbaka på den här tiden ibland. Jag har inte verkat inom fasadrenovering på över 20 år men kan minnas små detaljer, vilket jag nästan aldrig gör annars.