Mitt i livet träffade jag någon. Denne någon blev en del av mig och en del av mitt liv och inget skulle någonsin vara som förut.

Tror ni nu att detta inlägg ska handla om min nya sambo? Då tror ni fel. Inte helt fel dock, det kommer att handla om något som är kopplat till henne. Nämligen hennes pappa, en välkänd arkitekt i Stockholm. Jag känner att det är relevant att nämna det faktum att han är arkitekt i Stockholm direkt. Detta har nämligen en stark koppling till varför jag överhuvudtaget skriver om detta ämne. Jag drar det från början:

Vi gick längs uppfarten som kändes större än någon jag någonsin gått på tidigare. Man förstod att en av Stockholms främsta arkitekter bodde i huset. Det tornade nämligen upp sig i tre alldeles fantastiska våningar. Stilen på fastigheten var som att den funnits i alperna. Detta var min första känsla. Som om huset legat i en dal i Schweiz eller något. Det var oerhört vackert – huset som ritats av arkitekten från Stockholm.

Vi kom fram till dörren. Eller ja, det var snarare en port. Ni vet, med en sån där ögla som man knackar på en metallplatta. Det riktigt smäller om det. Förmodligen för att det ska höras i precis hela fastigheten. Då måste den ge ifrån sig ett högt ljud. Dörren öppnades och där stod han: Stockholms bästa arkitekt. Jag sträckte fram handen och förvånades över att han bara tittade på den. Sedan log han och omfamnade mig i en kram som var en av de varmaste jag någonsin känt. Han var inte bara bäst arkitekt i Stockholm. Han skulle visa sig att även vara bästa kramaren i staden.

Den näst bäste kom sedan. Frun i huset, svärmor, kom fram till mig och gav mig en stor kram. Fadern, den arkitekt som ritat detta vackra hus i Stockholms vackraste område, stod bakom och log det där leendet fortsatt.

• ”Varmt, varmt välkomna! Åh, vad roligt att ni är här” sa svärmor och tog med min sambo in i köket där det skulle serveras mat.

Jag blev kvar med svärfar som tittade på mig medan jag såg tillbaka på honom. ”Stockholms bästa arkitekt förmodar jag?” sa jag och gav ifrån mig en gest med handen för att visa att jag syftade på huset vi befann oss i. Han skrattade till och dunkade mig i ryggen, nickandes. ”Det är frun i huset som är Stockholms bästa arkitekt. Jag är rörmokare”

Jag måste lära mig att lyssna bättre.

Här kommer den så länge efterlängtade sagan jag berättade för mina barn. Den som handlar om kassasystem. För er som inte hört om detta så låter det kanske knasigt, men vet ni vad? Vi kör ändå.

Det var en gång en man, i ett annat land en bra bit bort från vårt. Han hade kommit på en uppfinning. Ett kassasystem som utklassade alla andra system som fanns att tillgå. Faktum är att det inte ens gick att jämföra med andra lösningar. Nej, detta kassasystem var något unikt. Problemet var bara att människorna, och framförallt företagen, i landet inte hade förstått detta än. Eller, om vi ska vara ärliga: Ett ännu större problem var att mannen var den blygaste personen som någonsin gått i ett par skor.

Kan ni tänka er, vad frustrerande? Att ha en oerhört bra idé, som mannens kassasystem, men inte kunna få ut den till folket. Han kliade sig flintskallig för att försöka tänka ut hur han skulle tackla problemet. OK, kassasystemet fanns ju där. Det hade alla fantastiska funktioner som han programmerat in. Det gjorde precis det som andra kassasystem i landet inte kunde göra. Vem behövde få veta det?

Mannen samlade mod och tog sig till en liten butik som låg i nära anknytning till hans boende. Han gick fram till kassan och bar inget med sig mer än sin telefon där hans en prototyp av hans kassasystem fanns. Expediten välkomnade honom och var till synes förvånad över att han inte höll i någon vara. Han vågade tillslut titta upp och möta blicken. Därefter tog han med darrande hand upp telefonen och fick ur sig något om kassasystem.

OK, det där gick inte som planerat. Han lät sig däremot inte nedslås. Det var ett helt fantastiskt kassasystem. Folk hade bara inte förstått det än. Han var tvungen att kämpa vidare. Tvungen att gå andra vägar för att nå rätt personer. Om det så skulle bli det sista han gjorde så skulle kassasystemets potential skina över alla andra. Vänta bara, tänkte han. Vänta bara till hans system får skina. Han knöt näven i fickan och gick vidare till nästa affär.

Även där gick det dåligt att visa upp kassasystemet. Men vet ni vad? Det gick inte riktigt lika dåligt, och det var en seger i sig. När han klev ut på gatan och tittade åt höger och sedan åt vänster så såg han: Där fanns många butiker.

Nu kör vi!