Henrik visste inte om det var hans fördomar som talade eller om personen han träffat i sanning var unik. Det var inte varje dag han hörde talas om någon överhuvudtaget som arbetade med brandtätning. Att personen han nu satt mitt emot dessutom var en kvinna gjorde att han kände ännu större förvåning. Kanske var det befogat? Kanske var det ovanligare att kvinnor arbetade med brandtätning än män? Kanske var han inte rätt person att yttra sig om det eftersom han inte grundade det på någonting? Han visste trots allt knappt vad brandtätning var för något. Än mindre kände han alltså någon som arbetade med det. En hycklare var han och en hycklare förblev han, tänkte han.

Hur som helst var han intresserad av att tala vidare med kvinnan. Hon som just berättat för honom att hon arbetar med brandtätning. Det var något fascinerande över det. Han ville veta mer. Därför frågade han just:

”Men brandtätning alltså. Hur kommer det sig att det blev det för dig? Eller.. Ja, jag vet inte om det är en rimlig fråga men jag har aldrig hört någon arbeta med brandtätning förut. Var det ett självklart val för dig?”

Det gladde honom att hon skrattade som svar. Hon hörde förstås att hans tafatthet lös igenom starkt som solsken. Hon berättade sedan om hur det kom att bli så att brandtätning blev hennes profession. Hon berättade om hur hon börjat arbeta på sin pappas företag när hon var 18 år. Att det sedan hade fortsatt vara så för henne varje sommar till dess att hon blev klar med sina studier inom brandsäkerhet. Det var då hon kände att hon kunde gå in i företaget på riktigt och bli en del av teamet.

Nu för tiden arbetar hon mest administrativt med brandtätning. Det var så hon ville ha det. Hon kände att hon var för gammal för att åka från kund till kund och syssla praktiskt med brandtätning – att det tillhörde en annan tid – och att hon nu därför ville sitta bakom planeringsbordet. Eftersom Henrik själv planerade dagarna i ända kunde han förstå denna känsla.

Samtalet fortsatte och samtalsämnena byttes ut mot varandra på löpande band.