Jag köpte en alkoholmätare att ha i hemmet och det visade sig bli en succé. Den har kommit att användas en rad gånger bara under de 3 månader då vi haft den. Saken är den att vi nu är fyra vuxna som bor i huset. Mina två äldsta barn har inte flyttat hemifrån än, även om det är på gång. Ja, och sedan är det förstås jag och min sambo.

Det kändes rimligt att införskaffa en alkoholmätare eftersom vi nu var 4 personer som enligt lag fick dricka alkohol. Fyra personer som emellanåt gick på fest, gick på restaurang och middagar hemma hos vänner. Jag är inte en person som lever efter många principer men jag har en: Man kör inte bil när man har druckit alkohol. Detta är viktigt för övriga familjemedlemmar också. Ingen skulle köra bil samma kväll som de druckit. Däremot är det, som alla vet, ofta svårare att veta huruvida man kan köra dagen efter. Det var av den anledning jag skaffade alkoholmätare. Nu ska jag berätta om när den kommit till användning.

Jag och min sambo var på fest hos Lena och Leif. Det brukar alltid bli bra drag, om man säger så, och så blev det även den här gången. Alkoholmätaren kom väl till pass dagen efter när jag, efter lunch, ombads hämta några saker åt mina föräldrar. Jag testade att blåsa och alkoholmätaren visade att jag ännu inte var helt ”fri”, så att säga. En utmärkt situation att visa vikten av att ha en alkoholmätare i hemmet. Efter 2,5 timme testade jag igen och då hade all alkohol uppenbarligen lämnat kroppen.

Min son hade varit på fest med fotbollslaget och kommit hem kl 4 på morgonen. Han vaknade 11 och ville låna bilen redan en timme senare. Jag sa att det inte skulle komma på fråga. Det fanns ingen chans. Han menade att han inte hade konsumerat någon alkohol sedan midnatt och att han därför var ren. Det trodde jag på när jag såg det i alkoholmätaren, gjorde jag klart. Han tog den, bytte ut munstycket och blåste. Jag såg på alkoholmätaren som pep och mätte. Det visade sig att han hade alldeles rätt. Han var helt och hållet redo att köra bil. Detta rådde det inga tvivel om.

Lika bra gick det inte för min andra son, som var helt övertygad om att han skulle kunna köra efter en fest hos en kompis. Alkoholmätaren togs fram och det blåstes och han fick inte köra på många timmar.

Jag trodde aldrig att jag skulle ägna ett helt inlägg åt en armbågskontakt. Det har jag förstås heller inte gjort än. Inlägget är ju bara i sin linda men planen är i alla fall sådan.

Så, varför just armbågskontakt? Jo, det var nämligen någonting som min dotter sa när jag hämtade henne från förskolan häromdagen. Som vanligt tog det orimligt lång tid att sätta på kläderna. Jag var trött, hon var tröttare och vi skulle gå ut genom dörren efter att ha sagt hej då till kompisarna. Då pekade hon på väggen och sa ”armbågskontakt”. Jag tittade på väggen och såg den där plastsaken som sitter överallt. Ni vet sådana som man ser utanför vårdcentraler, apotek, förskolor och många andra ställen. ”Armbågskontakt?” upprepade jag och tittade tillbaka på henne. Hon nickade och log.

Det var första gången som hon kunde ett ord som inte jag kunde. En riktig milstolpe i hennes liv. Om hon skulle se lika mallig ut som när hon sa armbågskontakt så kommer vi ha problem framöver. Det var däremot väldigt gulligt.

Jag frågade henne varför hon visste vad det hette. Jag menar, jag hade också armbågskontakter när jag gick på ”dagis” som vi sa på den tiden. De satt utanför varje dörr, på vardera sida. Inte fan visste jag att de hette armbågskontakt för det. Jag var fullt upptagen med att springa omkring i mina galonbyxor och leka med kompisar. Det vet jag dock att min dotter också gör. Hon hade dock snappat upp armbågskontakt.

Svaret var ganska enkelt. Tydligen hade det varit ett team där från en firma som jobbade med armbågskontakt. Förskolan hade bestämt sig för att byta ut alla kontakter runt om hela huset, till varenda dörr i verksamheten. Ett stort projekt, kan man tycka. Min dotter hade varit oerhört fascinerad av det jobb som företaget hade utfört. Hon hade fastnat för armbågskontakter helt enkelt. Är det så fel? Om det är fel så vill jag inte att hon ska ha rätt.

Hur som haver. Nu har det blivit ett evinnerligt tjat om att vi ska skaffa armbågskontakt hem. Jag försöker förklara att det inte är något som gemene hushåll har. Hon säger att hon inte förstår vad jag menar. Kanske ska jag undvika att använda termen ”gemene hushåll” inför en 3-åring.