Ingen är bättre på markarbeten i hela Huddinge än min pappa. Detta är sant. Det är i alla fall sant om man frågar personen det gäller. Påståendet har hävdats sedan jag var liten. Faktum är att jag inte kan komma ihåg när jag hörde det först. Min pappa hävdar alltså att han är bäst i Huddinge på markarbeten. Kanske att detta är ett av mina första minnen. Är det tragiskt eller gulligt eller mittemellan? Jag frågar er för jag saknar svar.

Nåväl, pappa kom med påståendet om Huddinges bästa på markarbeten för några dagar sedan igen. Nu är han lite till åren så det känns som att folk börjar förlåta honom. Inte för att han nödvändigtvis behöver förlåtelse på allvar. Det är bara lite frustrerande att höra upprepningar, kan jag känna. Jag menar, det är inte direkt så att jag hävdar att jag är den bästa revisorn i Södertälje. Det är inte så att mina bröder påstår sig vara de hetaste snickarna i Handen trots att det nog är så. Det är däremot självklart för min pappa att hävda sin rätt. Hävda sin rätt som den bäste i Huddinge på markarbeten. Är det inte märkligt?

Jo, det är märkligt. Särskilt underligt blir det förstås eftersom det nu är över 25 år sedan min pappa slutade inom markarbeten i Huddinge. Varför envisas han att tala om det så mycket? Har han mindervärdeskomplex? Finns det andra inom markarbete i Huddinge som hävdar att de övertagit tronen? När vi diskuterade möjliga anledningar var det sistnämnda det som min brors fru fastnade för. ”Ja men det är väl klart att det är så? Han har hört att någon, kanske på hans gamla företag inom markarbeten i Huddinge, hävdar något han inte gillar”. För er som tycker att detta är en smula märkligt att diskutera i familjen kan jag säga detta: Ni vet inte hälften av det.

Nåväl, varför detta ämne – min pappas f.d. jobb och påståenden om markarbeten i Huddinge – kom upp just idag var för att han för några dagar sedan fick ett samtal. Samtalet kom från personen som numera är chef för företaget i Huddinge på vilket han arbetade med markarbeten. Den här killen var lärling när pappa styrde skutan för alla dessa år sedan. Killen hade blivit en vuxen man och tagit över. Han ringde nu för att be pappa komma och prata inför den nya gruppen anställda. Han ville att han skulle tala om hur man blev bäst på markarbeten i hela Huddinge.

Uttrycket vatten på sin kvarn har aldrig någonsin, i mänsklighetens historia, varit mer passande. Men kul för farsan!

Jag tackar för de fina reaktionerna efter förra veckans inlägg. Ellen mår betydligt bättre och är hemma igen, så saker och ting börjar kännas som vanligt. Det betyder verkligen mycket att ni skriver de fina saker som ni har gjort. Det kan låta som något man bara säger men jag menar det. Tack för det.

Nu tänkte jag, efter allt som hänt, att jag ska återgå till det vanliga. Det finns fortfarande obesvarade frågor kring det ämne jag senast skrev om: Målare i Stockholm. Jag drog den korta versionen av historien förut men jag ska ge en återblick till er som missat:

När jag var 20 år så flyttade jag till Stockholm och började arbeta som målare. Det var högst oplanerat. Jag hade gått arbetslös i några månader hemma i min hemstad. Det fanns inga jobb. Ja, förutsatt att man inte skulle börja jobba i fabriken då förstås. Det ville inte jag. Faktum är att det nog inte fanns något jag ville mindre. Målare i Stockholm blev det av en slump. Det var en kompis storebrorsa som hade flyttat ner. Han hade faktiskt flyttat till Stockholm och blivit just målare. Det var honom jag sökte upp. Jag hade inte riktigt någon nära relation med honom alls men jag sträckte ut en hand. Jag ville också bli målare i Stockholm och jag kunde behöva hans hjälp.

Jag fick hjälpen och blev målare i Stockholm. Det var början på något stort. Och nu är det så, kära läsare, att det tycks komma in en del frågor om saken. Det tycks som något väldigt förvånande att jag har jobbat inom den branschen. Jag kan förstå det. Det jag gör idag är ju ganska långt ifrån mitt yrke som målare i Stockholm, även om jag stannat i staden.

Jag dunkar igenom några frågor och kör vidare på samma spår nästa vecka:

När var du målare i Stockholm?

Jag fick faktiskt gå tillbaka i mobilen för att spåra när detta var. Jag är nämligen fullkomligt datum- och årsblind. Det måste ha varit 2007 till 2011 som jag var målare i Stockholm. 2011, för tio år sedan, började jag i alla fall att plugga. Det gjorde jag direkt då jag sagt upp mig.

Skulle du kunna jobba som målare i Stockholm igen?

Jag tycker att var sak har sin tid. Det var en rolig tid men jag känner att jag är förbi det. Dessutom skulle min rygg nog inte tåla det stryk den fick i arbetet. Nej, jag tror inte att jag skulle vilja vara målare i Stockholm.