Först gillade jag inte caviar överhuvudtaget. Sedan ändrades något. Det var för ett par år sedan när vi skulle fira nyår som allt vände. Det var då jag vågade testa igen. För första gången på 20 års tid var det dags för mig att pröva igen. Min första upplevelse, som barn, hade tydligen varit en lögn. Den caviar jag hade smakat på, och som alltså var min första, var dålig. Detta hade ingen förtydligat för mig. Jag hade gått omkring ett helt liv och inbillat mig att all caviar smakade som den. Så var inte fallet och det skulle jag bli varse under nyårsfirandet. Herregud vad allt skulle ändras då.

Det var jag och mina vänner som hade planerat firande det året. Det skulle bli caviar till förrätt och så var det med den saken. Även om jag basade över den så bestämdes detta av mina vänner. Det fanns ingen kompromissyta. De var trötta på mitt klagande om caviar, och det med all rätt. ”Sluta nu. Caviar är skitgott” sa de övertygande och jag var köpt som en liten vindflöjel.

Jag testade och det ska erkännas att jag var en aning nervös. Känslan jag bar med mig från första gången var så stark. Den försvann då jag tog första tuggan. Herregud vad gott det var. Det var som något som stigit ner från himlen och landat i min gom. Vilken succé. Vilken oerhörd succé.

Ja, sedan dess – dagen då caviaren segrade – har inget varit sig likt. Det har varit fint att lära känna den och vår vänskap kommer närmare för varje dag som går. Det har nästan gått över styr. Eller ja, det tycker redan mina nära och kära att det har gjort. Till och med kompisarna som fick mig att börja äta caviar på nyåret för några år sedan.

”Varför måste du gå in för allting så satans 100-procentigt?” frågade de när de såg mig äta caviar till frukost en vanlig veckodag. Jag tuggade ur så mycket jag kunde av romen och sa sedan med caviar i halva munnen: ”Vad menar ni egentligen?”. Jag insåg ironin i hela scenen så jag började skratta och det hamnade mat över hela tallriken.

Var det något fel med att äta caviar till frukost eller? Om det är fel så vill jag verkligen inte ha rätt, det kan jag säga er. Är det någon annan som känner samma som jag över denna fantastiska råvara?

OK, nu har resultatet från senaste den marknadsanalysen kommit in. Vi är oerhört exalterade, jag och mitt team. Vi har begrundat siffrorna, blivit förvånade, fått vatten på våra kvarnar och – ja, allt det där som gör arbete med marknadsanalys så roligt. Så roligt om du frågar en nörd som jag i alla fall. Jag tänker att jag öser ur mig resultatet rakt upp och ner, så får vi se hur det slutar. Jag kommer att berätta om de, enligt mig, mest intressanta upptäckterna med marknadsanalysen.

Vi såg en uppgång i viljan att investera i bostäder. Detta är verkligen inte förvånande, tvärtom. Det som är iögonfallande är att intresset tyckts stiga trots att pandemin lugnat sig. Eller snarare: att rädslan för pandemin lagt sig. Marknadsanalysen visade alltså detta. När vi såg resultatet hade vi ett samtal om saken som varade någon timme. Spännande var vad det var. Därför älskar jag att arbeta med just denna marknadsanalys. Vi kollade med några av våra vänner med mer insyn i saken. De tyckte också att det fanns anledning att lyfta på ögonbrynen. Om än inte lika högt som vi tyckte.

Nästa resultat av vår marknadsanalys sade oss att viljan att dricka alkohol har stigit. Inte för att det finns någon trend som pekar på motsatsen. Det brukar dock vara ganska konstant. I Sverige, i marknadsanalyser som utförs här, brukar det vanligtvis vara en jämn nivå. Ungefär samma mängd människor avstår alkoholen. Ett lika stort antal väljer alkohol. Nu visade det sig att den senare gruppen blivit fler i vår marknadsanalys. Visst är det väl lite intressant? Det behöver man inte vara nörd på marknadsanalyser för att tycka, tror jag.

Det tredje och sista resultatet som jag kommer att delge från just denna marknadsanalys handlar om julen. Det passar väl bra nu när det gått ett par månader sedan vi firade den? Den säger att det finns en stagnerande inställning till högtiden bland svenskar. Kanske gjorde den andra julen i pandemitider att man kände mindre julglädje. Jag behöver egentligen inte titta på resultatet av vår marknadsanalys för att se exempel på det. Jag kan bara titta på mig själv. Julen brukar vara min absoluta högtid. Det är det fortfarande men jag känner mig inte alls lika exalterad nu för tiden. Jag hoppas verkligen att trenden vänder detta året. Inte bara för min egen del utan för befolkningens.

Vad vill ni veta mer om vår marknadsanalys? Hör av er i kommentarsfältet!

För några veckor sedan fick jag åka till Stockholm och sköta om ett dödsbo. Tro mig, det var inte något jag trodde att jag skulle ställas inför. Det hela var oerhört märkligt och idag ska jag berätta om det. Ni som väntar på att få recepten jag utlovade sist, ni får vänta lite till. Jag kommer idag att helt ägna texten åt dödsboet i Stockholm, och allt som hörde historien till. Fortsätt läsa på egen risk.

Kul att du är kvar. Nu kör vi.

Så, vi är en stor släkt men inte överdrivet gigantisk, om man säger så. De flesta bor antingen utomlands eller så långt söderut i landet man kan komma. Jag däremot bor strax utanför huvudstaden. Jag trodde att jag var ensam i Stockholm fram till dess att jag tilldelades uppgiften om dödsbo. Det var min mammas faster som avlidit. En kvinna som jag inte ens visste fanns, och som nu inte finns mer – uppenbarligen. Dödsbot i Stockholm var hennes. I egenskap av anhörig, om än på relativt långt avstånd, ombads jag hjälpa till. I vanliga fall hade jag nog tackat nej till att sköta ett dödsbo i Stockholm. Det var inte ofta jag var inne i stan. Jag kände inte heller människan. Som sagt: Jag visste inte ens att jag hade en släkting i Stockholm förrän förfrågan om dödsbo kom till mig.

Som av en händelse var jag arbetsbefriad under just de veckorna som följde beskedet om dödsbo i Stockholm. Som av en händelse trillade förfrågan in just när jag var uttråkad. Jag tänkte: Detta kan nog vara en ganska intressant uppgift. Knappast rolig men intressant. Jag hade aldrig ställts inför ett dödsbo förut, varken i Stockholm eller någon annanstans.

Så fick det bli. Jag ringde min mamma för att berätta vilket duktigt barn jag var. ”Detta dödsbo i Stockholm ska vi nog få rätsida på. Jo då!” hörde jag mig själv säga. Som om jag visste någonting om det. Om det inte framkommit än var så alltså inte fallet. Jag visste knappt hur dödsbo stavades och jag hade inte ens rest in till Stockholm för att ta reda på mer. Det skulle dock göras. Jag, kanske den lataste människan i region Stockholm, skulle sköta ett dödsbo inne i stan. Hur sjutton skulle det gå?

Vill ni veta mer? Lämna gärna en kommentar så återkommer jag nästa vecka mer mer info!

Till Stockholm flyttade jag och med fasadrenovering skulle jag arbeta. Kanske skulle man göra så någon gång? Bara skriva ett helt inlägg med helt skruvade syntaxer. Det vore något, va! Hur som helst. Här är jag nu för att åter göra återblick i mitt liv. Jag har, som ni kan förstå, landat i perioden då jag arbetade med fasadrenovering i Stockholm. Det var en fin period och därför en jag gärna ser tillbaka på. Jag börjar med att berätta hur det gick till när jag fick jobbet.

Jag hade åkt till Australien direkt efter gymnasiet. Eller jag hade nog snarare flytt dit. Jag var sanslöst trött på min gamla hemstad. Trött på människorna där och på att bo hos föräldrarna och att aldrig någonsin känna mig till freds med vad jag gjorde. Det skulle bli annorlunda nu, och förbli annorlunda, till efter ett år då jag åter stod vid stationen i Flen. Det var ju själva fan. 

Nej, något var tvunget att hända. Då visste jag inte att det som skulle hända var fasadrenovering i Stockholm. Vid den här tiden hade jag ingen som helst erfarenhet, förutom vid päronplockning i Australien då. Det kom man inte långt på. Jag visste inte vad fasadrenovering var och jag kunde räkna gångerna jag varit i Stockholm på en hand. Ändå skulle jag envisas med att åka till Stockholm och arbetad med fasadrenovering. Typiskt mig. Typiskt, typiskt mig – tänkte jag.

Så, jag skulle berätta om hur jag fick jobbet i Stockholm med just fasadrenovering. Det var en himla slump. Kanske den värsta slump jag någonsin varit med om. Jag sprang nämligen på en gammal kompis på ett studentfirande i staden. Det var mina föräldrar som skulle dit och jag hängde på. Kompisen hade flyttat till Stockholm och börjat arbeta med fasadrenovering. Det var nämligen hans svärfar som drev ett företag där. Som tur var för mig så sökte företaget ny personal över sommaren. Man skulle genomgå 2 veckors utbildning inom fasadrenovering i Stockholm för att vara kvalificerad nog att vara medhjälpare. ”Sign me up” sa jag. Vid det laget gjorde jag vad fan som helst bara jag kom ifrån Flen. Fasadrenovering i Stockholm nästa.

Jag trodde att det skulle bli tre månader men det blev tre år. Om detta ska jag berätta nästa gång vi hörs!

Jag nämnde för ett tag sedan att jag arbetade som jurist. Tro det eller ej, men detta är något jag hållit utanför bloggen. Inte nog med det: Jag har också lyckats undvika att ens avslöja att detta är mitt vardagliga yrke. Tydligen kom det som en chock för många. Detta grundar jag i alla de frågor som jag fått in under tiden. Det är ganska makalöst, när jag tänker efter. Så makalöst att jag nu tänker berätta lite mer om mitt jobb. Hoppas det är till belåtenhet!

Först och främst ska sägas att jag arbetar mest med arbetsrätt. Vad innebär det att jobba med sådana frågor, undrar säkert några av er. Arbetsrätten handlar om de villkor som alla anställda i Sverige har enligt lag. En tillämpning av lagarna, helt enkelt. Som jurist som arbetar med frågor om arbetsrätt ser man till att dessa lagar följs.

Jag arbetar med arbetsrätt för både arbetsgivare och arbetstagare. Detta är något jag särskilt gillar i mitt jobb. Jag gillar att jag finns med på båda håll, så att säga. Jag är expert på frågor om arbetsrätt och därför bör alla kunna ta del av min kunskap. Detta känns som en självklarhet, åtminstone för mig.

Jag fick någon fråga om vad den största skillnaden är att arbeta med privatpersoner respektive företag. Min plan var därför att ge ett så utförligt svar jag kan om saken.

Privatperson

Det råder inga tvivel om att arbetstagare i landet stundtals far illa. Ofta beror det på missförstånd om arbetsrätten. Ibland handlar det om arbetsgivare som medvetet försöker kringgå lagarna och reglerna. I detta fall är det oerhört tillfredsställande att rycka in som jurist. Att se till att hjälpa personer som hamnat i trångmål med de ärenden de behöver assistans i. Det är en mycket fin sida med att arbeta med arbetsrätt.

Företag

Många företag, och företagsledare, har svårt att veta vad som gäller kring arbetsrätt. Jag anlitas därför ofta för att räta ut frågetecken gällande saken. Det har uppstått någon form av kommunikationsmiss och/eller kontrovers mellan företaget och en anställd (eller tidigare anställd). Vad som gäller enligt arbetsrätten är oklart för båda parter och därför kommer jag och min firma in.

När jag tänker efter så är det inte jättestor skillnad mellan de olika scenarierna inom arbetsrätt. Rätt ska vara rätt, det är min inställning. Om jag kan bidra till att det blir så, ja då är jag nöjd oavsett vem som beställer uppdraget.

Låter det rimligt?