Jag kunde till en början inte riktigt förstå varför jag var så oerhört förtjust i lägenheten vi såg i söndags. Det var något som gjorde att den stack ut ordentligt i mängden. Det var som vanligt jag, min sambo och min sambos mamma som var på visning. Fråga mig inte varför det är på det viset. Jag orkar inte svara. Hur som helst: anledningen till min förtjusning, skulle det visa sig, var den takrosett som prydde taket. Jag insåg det bara inte till senare.

Jag kommer hoppa in i samtalet jag och sambon hade när vi hade gått därifrån.

• ”Ja men den hade liksom någon slags traditionell anda. Tycker du inte det? Någon klassisk ton i hela lägenheten. Den andades gammalt, fast på ett bra sätt.”
• ”Takrosetten eller?” svarade han tvärt.
• ”Vadå för något?” replikerade jag.
• ”Det satt en takrosett i taket, ovanför lampan som jag gillade så mycket. Såg du inte den? Det var väl den största takrosett jag någonsin sett i alla fall”

Jag förstod inte vad han menade. Vadå takrosett? Vad sjutton är det för någonting? Jag som tyckte att jag var världsvan. Det skulle visa sig att detta inte var fallet. Jag ville inte erkänna att jag inte visste vad en takrosett var för något. Därför tog jag upp telefonen och började googla i smyg medan han körde iväg med bilen.

En takrosett var precis vad det var. Jag hade bara inte tänkt på att den fanns där. Den hade helt gått mig förbi. Då öppnade min sambo munnen igen medan han körde:

• ”Takrosetten var ju inte heller den enda stuckatur som fanns där inne…”

Jag simultangooglade på detta ord också.

• ”… det var ju väldigt mycket fina ornament överallt. Det var lister, saker över dörrarna och takrosetten då. Jag tyckte väldigt mycket om det, nu när jag tänker på det. Det var som du sa. Det kändes lite traditionellt på något vis”

Nu vet jag förstås inte om det blir den här lägenheten för oss. Kanske är det fler som fastnar för takrosetten och väljer att lägga över ett eventuellt bud. Däremot vet jag ju vad jag vill leta efter i fortsättningen. Det jag vill ha är en lägenhet som rymmer våra behov, som är ljus och som pryds av en takrosett. Helst en takrosett som ser ut ganska precis som den vi såg på visningen.

Är det för mycket begärt?

Det var en gång en man och hans lådcykel. Det fanns förstås mer saker som var på en och samma gång, men för mannens tillvaro fanns inte mycket mer. Han hade förstås sina skor. Han hade sin jacka som han haft så länge att han knappt kunde minnas varifrån han fått den. Han hade sig själv och han hade sin lådcykel som betydde så mycket för honom.

Problemet var att han, trots den stora kärleken till lådcykeln, saknade någonting. Han saknade nämligen vänner. En axel att gråta ut på. Att få erbjuda sin axel för någon annan att gråta ut på. Någon att prata med, skratta med, laga mat med, umgås med och allt sånt som vänner gör. Detta kunde han inte få från sin lådcykel.

En dag bestämde sig mannen för något han aldrig bestämt sig för tidigare. Han skulle ta sin lådcykel, ge sig ut på vägarna och skaffa kompisar. Det skulle inte bli någon lätt match för någon som aldrig någonsin haft en vän, men han skulle inte ge sig förrän han lyckats. Färden påbörjades i gryningen och mannen cyklade på sin lådcykel i jakt på ny vänskap.

Den förste som han mötte var Marie-Louise, en kvinna som var ute på morgonpromenad med sin hund. Hunden var en stor och hårig irländsk varghund. I samma sekund som mannen reagerade på den gigantiska varelsen reagerade kvinnan på hans lådcykel. De talade nästan i mun på varandra.

• ”Det var en himla fin lådcykel” sa kvinnan som skulle visa sig vara Marie-Louise

Mannen, som vi från och med nu känner som Kent, tackade så mycket och klappade styret på sin lådcykel – av någon outgrundlig anledning. Det uppstod tre långa sekunders tystnad efter detta och det var smärtsamt för alla inblandade. Kent var, något förvånande, den som tog till orda efter detta. Han frågade om hon någonsin åkt lådcykel förut. Hon tittade med ett förvånat ansiktsuttryck tillbaka på sin nya bekantskap och skakade på huvudet. ”Nej, det har jag då absolut inte gjort” sa hon och lät både smått förnärmad för att ha fått frågan och en smula nyfiken.

Hon sneglade på lådcykeln som Kent satt på, det såg han. ”Ni ska inte hänga med då? Du och..?” sa han och nickade mot hunden. Hon svarade att varghunden hette Pegasus, och att han nog minsann inte skulle få plats i lådcykeln. Kent insisterade på att de skulle försöka.

Hur det gick kommer vi att återkomma till nästa vecka.

Jag tänkte länge och väl. Landade i ett beslut och beslöt mig för något annat. Tänkte upp och ner, ner och upp igen – till höger och till vänster – och allt slutade bara i en rejäl dos huvudbry. Jag talar förstås om hur jag skulle presentera min vigselring för min man. Jag vet inte varför, men det kändes oerhört viktigt för mig att göra det på ett passande sätt.

Det var jag som hade introducerat idén att vi skulle gifta oss. Att jag skulle vara den som friade var något vi liksom visste. Det var jag som skulle ge vigselringen. Det rådde inga tvivel om. Så var det, helt enkelt.

Hur ger man en vigselring till den man älskar på bästa sätt? Det finns inga rätta svar, bara passande svar i varje givet förhållande. Jag har funderat på oerhört många olika möjligheter och scenarion som tar avstamp i våra erfarenheter, i vårt liv.

Ett förslag jag bollade med mig själv var att bara låta vigselringen ligga på bordet hemma. Han skulle då komma in och sannolikt undra vems ringen var. När han lyfter upp den och tittar skulle han se i det ingraverade att denna vigselring var från mig till honom. Det hade varit fint. Tyvärr hade det inte varit så spektakulärt. Det var det som gjorde att jag valde bort alternativet. Jag var tvungen att komma på något annat.

En annan lösning, gällande vigselringen, var att fria när vi var ute på lantstället. Det var egentligen hans föräldrars lantställe men vi har varit där ofta genom åren. Det var en av de första platser där vi sov ihop. Väldigt mysigt. Jag vet bara inte hur det skulle gå till att ge en vigselring på ett bra sätt där. Jag menar: Det enda vi gör där är att sitta på altanen och fika, sitta inne och spela spel och gå på promenader i skogen. Förmodligen hade det senare varit en fin plats att ge en vigselring. Däremot finns det ingen chans i världen att jag skulle låta en så dyr ring vänta på oss i skogen. Rädslan tog över på olika sätt. Tänk om jag inte skulle hitta gömstället igen? Och även om det hade skett: Tänk om någon av alla fåglar skulle ta min vigselring? Detta är inte alls osannolikt. De har stulit en väldigt massa saker och puttat upp i sitt bo i granen. Det glimmar ordentligt när solen ligger på.

Jag måste sticka. Lovar dock att återkomma med ytterligare tankar och rapport nästa vecka. Vi hörs då!