Ska jag berätta lite mer om hur det gick till under vårt senaste möte? Ni vet, mötet då vi diskuterade brandskydd för vår bostadsrättsförening, som jag nämnde sist? Eftersom ni inte kan svara på frågan innan texten är publicerad tar jag nu ett beslut: Ja, jag kommer att skriva om detta ännu en gång så får ni helt enkelt bara lapa i er.

Jag har flera gånger gnällt om hur handlingsförlamad min bostadsrättsförening är i många lägen, inte bara när det gäller brandskydd. Det är beklämmande, rent utsagt. Jag tycker att vi slösar så kopiöst mycket tid på möten. Vecka ut och vecka in sitter vi och filosoferar och bollar frågor med varandra som inte leder någon vart. Ofta handlar det om relativt oviktiga saker. Ni vet, som; Lyser inte en av lamporna utanför norra garaget lite mer än de andra? Eller varför inte den klassiska frågan om hur fan man får tag i nyckel till bastun. Vem ska ha depositionen?! Och så vidare..

Nu gällde det för en gångs skull något viktigt. Brandskydd till bostadsrättsföreningen var en central fråga. Inte minst eftersom ett annat hus, i en annan förening, längre ner på gatan brann tidigare i år. Det skrämde upp i alla fall mig. Min bostadsrättsförening tog mildare på det, märkligt nog, men brandskydd började omedelbart diskuteras.

Där satt vi då alltså. Jag vet inte hur många gånger i ordningen som vi har tagit upp ämnet om brandskydd till bostadsrättsföreningen. Det låter nästan alltid likadant:

Det börjar med att vi konstaterar att det råder konsensus gällande brandskydd i bostadsrättsföreningen. Detta är förstås föga förvånande. Ett brandskydd tenderar att alltid vara bra att luta sig mot, inte minst för en bostadsrättsförening. Mitt sätt att se på det är att man aldrig kan vara tillräckligt säker. Det skulle vara förjävligt, rent utsagt, om det brann på samma sätt som längre ner på gatan. Då skulle vi i bostadsrättsföreningen få ångra att vi inte uppfört rejäla brandskydd.

Ja, vi hoppar tillbaka till mötet. Efter konsensus-konstaterandet uppstod det som uppstått vid precis varje möte i precis detta skede: En tystnad. En knappnål skulle låtit som en jordbävning i sammanhanget. Jag kunde förstås också säga något någon gång, och det gjorde jag nu senast. ”Nu får vi fan se till att klubba igenom något konkret om brandskydd till bostadsrättsföreningen”.

Jag hörde hur det lät samtidigt som jag sa det. Det var väldigt olikt mig, både att svära och att ta mig ton överhuvudtaget. Jag såg mig omkring runt konferensbordet och den ena personen efter den andra tittade mot mig i tystnad. Något tappade ut sin mazarin på bordet och började skrapa samman smulorna. Detta var det enda ljudet i lokalen. Denna gång då jag tillslut vågat sätta ner foten ang. vårt brandskydd till bostadsrättsföreningen.