Det var en gång en man och hans lådcykel. Det fanns förstås mer saker som var på en och samma gång, men för mannens tillvaro fanns inte mycket mer. Han hade förstås sina skor. Han hade sin jacka som han haft så länge att han knappt kunde minnas varifrån han fått den. Han hade sig själv och han hade sin lådcykel som betydde så mycket för honom.

Problemet var att han, trots den stora kärleken till lådcykeln, saknade någonting. Han saknade nämligen vänner. En axel att gråta ut på. Att få erbjuda sin axel för någon annan att gråta ut på. Någon att prata med, skratta med, laga mat med, umgås med och allt sånt som vänner gör. Detta kunde han inte få från sin lådcykel.

En dag bestämde sig mannen för något han aldrig bestämt sig för tidigare. Han skulle ta sin lådcykel, ge sig ut på vägarna och skaffa kompisar. Det skulle inte bli någon lätt match för någon som aldrig någonsin haft en vän, men han skulle inte ge sig förrän han lyckats. Färden påbörjades i gryningen och mannen cyklade på sin lådcykel i jakt på ny vänskap.

Den förste som han mötte var Marie-Louise, en kvinna som var ute på morgonpromenad med sin hund. Hunden var en stor och hårig irländsk varghund. I samma sekund som mannen reagerade på den gigantiska varelsen reagerade kvinnan på hans lådcykel. De talade nästan i mun på varandra.

• ”Det var en himla fin lådcykel” sa kvinnan som skulle visa sig vara Marie-Louise

Mannen, som vi från och med nu känner som Kent, tackade så mycket och klappade styret på sin lådcykel – av någon outgrundlig anledning. Det uppstod tre långa sekunders tystnad efter detta och det var smärtsamt för alla inblandade. Kent var, något förvånande, den som tog till orda efter detta. Han frågade om hon någonsin åkt lådcykel förut. Hon tittade med ett förvånat ansiktsuttryck tillbaka på sin nya bekantskap och skakade på huvudet. ”Nej, det har jag då absolut inte gjort” sa hon och lät både smått förnärmad för att ha fått frågan och en smula nyfiken.

Hon sneglade på lådcykeln som Kent satt på, det såg han. ”Ni ska inte hänga med då? Du och..?” sa han och nickade mot hunden. Hon svarade att varghunden hette Pegasus, och att han nog minsann inte skulle få plats i lådcykeln. Kent insisterade på att de skulle försöka.

Hur det gick kommer vi att återkomma till nästa vecka.