…har jag haft sen sist. Jag har inte känt någon lust att blogga de senaste dagarna. Jag har verkligen inte haft lust alls..

Däremot har jag läst mycket. Jag har läst Annas blogg http://annasanatomi.blogspot.com/    som handlar om hur det är att vara mamma till en cancersjuk pojke på tolv år. Det är väldigt gripande läsning och det har runnit en och annan tår. Jag vet att jag är hormonell, men det här är bland det jobbigaste jag läst. Vilken otrolig kamp och vilken styrka att klara av att orka med något sådant.

Det har satt alla ens egna så kallade i-lands problem i proportion tycker jag. INGET är ju viktigt egentligen så länge man har friska barn, kärlek, glädje, tak över huvudet och mat på bordet. Varför FATTAR vi inte hur lyckligt lottade vi är?

Jag förundras även över viljan som killen har. Han har startat en insamling till förmån för barncancerfonden som redan nått sitt mål: 100 000 kronor. Helt fantastiskt säger jag. Visst vill du också gå in och skänka en slant så att de kan forska mer och kanske rädda fler barn i framtiden? Gör det i Gustavs insamling: http://www.barncancerfonden.se/4711 

Att den här grabben är en riktig hjälte tror jag att vi alla kan hålla med om?

Hejja Gustav!!

"Vad som är viktigt för en kan vara helt oviktigt för en annan.. Ofta har en frisk person tusen önskningar om värdsliga ting, medans en sjuk person endast har EN enda önskan…"