Först vill jag sova länge utan att måsta kliva upp för att någon annan än jag vill ha uppmärksamhet.

Sedan vill jag sätta mig vid dukat frukostbord. Lämna smulor och disk. Stänga av öronen om någon tjatar att jag måste duka av bordet.

Om jag gör illa mig så vill jag bli upplyft, kramad och buren en liten stund. Att någon pussar och blåser på det onda, klappar på mig och säger att "snart blir det bra"

Sedan vill jag bada lääänge utan att någon bankar på dörren och säger att jag måste skynda mig.

Efter det vill jag välja vilka kläder jag vill utan att vara orolig för att de om tio minuter ska vara nerkladdade av diverse bebismojs.

När jag gjort det så skulle jag vilja träffa en skara vänner (utan barn) sitta på ett fik och bara glo. Snacka om lördagkvällen och vad vi ska hitta på. (utan barn)

Jag vill slippa tänka på alla måsten i form av inkomster, utgifter, handling, jobb, planering, tvätt, städ, tandborstning, bil, hus, läxor och allt annat som man måste fylla tankarna med när man är vuxen.

MEN… Jag skulle inte byta bort mitt vuxna liv mot något annat i hela världen. Jag är nöjd och jag mår bra trots alla måsten och allt annat slip och släp som hör vuxenvärlden till.

Men vad jag inte fattar är att ungar idag har så evinnerligt bråttom att växa upp och "bli" vuxna? Fattar de inte att det är mer ansvar än frihet att vara vuxen?

Och vad som är ännu svårare att fatta är att så många vuxna strävar efter att så snabbt som möjligt göra barnen till små "minivuxna". Kanske för att slippa ta ansvar och för att själva få leva som de barn de är? Något bakvänt va?

"Man är barn så liten tid av livet. Så passa på att vara barn så länge du kan, för sedan är du vuxen för resten av ditt liv!"