Olika vägval i missbruksvården

Förra veckan var jag med riksdagsgruppen på studiebesök i Köpenhamn. En av de områden som vi pratade mycket om var den danska missbruksvården.

Köpenhamns kommun har sedan fyra månader tillbaka infört en slags öppen mottagning för drogmissbrukare. Det innebär att kommunen delar ut rena kanyler, registrerar vad för slags drog som personerna ifråga tar och ger vård till de som behöver – t ex såromläggning mm.

Det är en kontroversiell fråga och om Sveriges modell eller denna modell är bättre eller sämre – ja om det tvista de lärde. Jag kan i varje fall dra slutsatsen att man genom mottagningen i Köpenhamn bidrar till att begränsa smittspridning och att människor som behöver vård får det och därigenom mår bättre.

Här i Sverige är den här gruppen av människor i många fall osynliga och vi pratar inte alltid högt om problematiken. Jag frågade en läkare om hans personliga åsikt och han sa att han ser insatsen från kommunen i Köpenhamn som något positivt då det räddar liv, vilket är sjukvårdens främsta uppgift.

Men man ska inte heller sticka under stol med att den daska insatsen är kontroversiell. En del tycker att det bidrar till ett mer drogliberalt samhälle och anser att vi enbart ska fokusera på avvänjning. Jag vet själv inte riktigt var jag står – jag är inte för droger och jag vill att så många som möjligt ska få ett liv utan missbruk. Men verkligheten ser inte ut så. Vad gör vi åt den stora grupp människor som inte vill sluta med sitt missbruk? Valet kan ju inte vara att lämna människor åt sitt öde? Frågan är sannerligen inte enkel.