Byskolor och rätten att få doppa tårna i havet

Efter en heldag med företagsbesök i Lycksele svänger jag av E4:an in till Bygdeå. Jag är på väg till Hammarhöjd, ett äldreboende som ägs och drivs av Åsa, en varm och driftig kvinna som gör ett fantastiskt jobb.

 

Mörkret har fallit och jag letar mig upp från parkeringen till möteslokalen för kvällen. Ett fladdrande ljus i en lykta vittnar om att jag kommit rätt och jag kliver med raska steg innanför dörren.

 

Jag hör sorlet från flera röster och följer ljudet tills jag hittat rätt. Den första som möter mig är Åsa som ger mig en kram och ett stort leende. Sedan träffar jag Lennart, kvällens moderator. Han ska leda samtalet mellan mig och Patrik, kommunalrådet i Robertsfors (s). Lennart skakar hand och berättar för mig och Patrik om upplägget för kvällen – vi ska fokusera på företagande, fritt vårdval och skolan. Det sistnämnda med tanke på beslutet att flytta tre klasser från Åkullsjöns byskola till Robertsfors.

 

Varför ska man bo i Robertsfors kommun? Kommer människor att flytta hit när vi har Umeå och Skellefteå så nära? Eller är vi för dåliga på att tala om vilka mervärden som finns? Martin, boende i Åkullsjön, inleder med att berätta varför han och hans fru valde att flytta hit från Tyskland. De driver idag en rosenträdgård och lyfter fram skogen, naturen och landsbygden som argument för Sverige och Norrland. ”Ta inte den möjligheten ifrån oss genom att tänka kortsiktigt med skolor och service” säger han.

 

I pausen kommer en äldre man fram till mig och vill prata jordbruk och hur vi ska få fler att handla lokala varor. Han är bekymrad över situationen för Sveriges bönder. En fråga som är ofta förekommande i riksdagsgruppen. Samtidigt känner jag en intensiv blick av en annan deltagare – det är kvällens yngsta, som är fyra månader. Han har inget att tillägga om jordbruket men tittar nyfiket och intensivt på mig och skrattar hjärtligt.

 

Sedan går jag vidare mot kaffebordet och ser en kvinna som leende vänder sig mot mig. Hon har ett halsband med en Davidstjärna som glimmar mot halsen och berättar att hon varit på resa i Israel en gång men att hon idag har svårt att gå och därför inte kan åka så långt. Däremot drömmer hon om att få åka till havet och doppa tårna – ”det var säkert tio år sedan” säger hon med längtan i blicken.

 

Diskussionerna flödade i lokalen och även om inte jag och min meddebattör hade samma åsikter om byskolor och visionen för Robertsfors kommun, så var det en givande kväll. När jag slutligen sätter mig i min kalla Golf och styr kosan hemåt är jag trött men glad. Jag avslutar kvällen med sen middag – filmjölk och cheerios (som mer liknar kattfoder med sina flerfärgade veteringar) och hinner knappt sätta mig i soffan innan jag somnar med fjärrkontrollen i handen. Lång dags färd mot natt har börjat.