Att tigga – ett sätt att överleva

Här om veckan läste jag en artikel i Dagens Nyheter som följt mig i tanken många gånger sedan dess. Artikeln handlade om Claudia från Rumänien, som åker till Sverige för att tigga pengar på Stockholms gator. Precis som många andra i hennes hemby är tiggeri ett sätt att överleva. Claudia behöver pengar till sin dotter som är handikappad och blind. Hon behöver pengar för att dottern ska kunna göra en operation.

Många romer i de forna öststaterna är enormt fattiga, bor i kåkstäder, på soptippar och hankar sig fram med olika ströjobb hemmavid eller genom att tigga i Västeuropeiska länder.

Trots att en hel del pengar från EU satsats på att förbättra situationen för romer i Östeuropa har det inte skett någon märkbar förändring. Här spelar nog fördomar en stor roll – tyvärr. Många rykten i t ex sociala medier talar ofta om organiserat tiggeri och att texterna och bilderna av sjuka barn som visas upp skulle vara falska. Men vem åker frivilligt ifrån sina barn och sin familj för att tigga pengar på gatan i ett annat land om man inte är just fattig?

Det finns många länder och städer som idag funderar på att förbjuda tiggeri och visst – jag inser ju problematiken. Men ett förbud är en kortsiktig lösning i det stora hela – för de fattiga människorna fortsätter problemen. Många av dessa lever utanför samhället, bor i plåtskjul och har inte tillgång till skola eller sjukvård. I Rumänien finns det många romer som till och med saknar ID-kort, vilket gör att de inte ens betraktas som medborgare i landet. Det här är den verklighet som många av oss inte känner till. Det vi ser är det omedelbara – den utsträckta handen och plastburken med mynten.