Hot mot politiker

Förra året presenterade även Brottsförebyggande Rådet en kartläggning av brott mot politiskt förtroendevalda. Där framkom det att närmare 16 procent av ledamöter i riksdag, landsting och kommun någon gång under 2011 utsatts för brottsliga eller obehagliga händelser. Men bara en av fem ledamöter valde att polisanmäla brotten.

 

Även om det inte finns bevis för vem eller vilka som kan ha gjort detta, tror jag ändå att det är viktigt att anmäla – för det visar att problemet finns.

 

Jag har lyckligtvis inte utsatts för några allvarligare händelser, men däremot har jag kollegor som fått göra det. Under förra mandatperioden, när jag var politiskt aktiv i Skellefteå kommun, var det vid ett tillfälle en fredlig manifestation i Skellefteå centrum mot en grupp nynazister som manifesterade med plakat. Några av nynazisterna filmade den fredliga motmanifestationen och dagen efter var det en kollega som hittade sin bil sönderslagen på uppfarten till sin gård. Ingen kunde bevisa vem eller vilka som varit inblandade, men visst var det lätt att dra slutsatsen att det hade något med manifestationerna att göra.

 

Under valet 2006 fick en annan kollega utstå en del obehagliga hot per telefon och fick även framrutan på bilen sönderslagen. Det är klart att man funderar en del på sitt politiska uppdrag sådana gånger.

 

Det tragiska med den här sortens hot är att det kan urholka den politiska öppenheten. Om politiker blir rädda för att säga vad de tycker och tänker kan det ju leda till en slags självcensur. Det är ett problem för vår demokrati och i längden kan man ju fundera på vem som då vill engagera sig politiskt?