Att inte känna sig helt välkommen…

När jag klev av planet för ett par veckor sedan slog värmen emot mig efter flera regniga dagar i huvudstaden. Jag kisade lyckligt och girigt mot solen och hastade skyndsamt mot de väntande taxibilarna. När jag sedan stod ensam kvar på parkeringen och nästan gett upp hoppet om att få komma hem i tid, så dök en leende man upp med en skylt som det stod mitt namn på. Jag andades ut och släpade mitt tunga bagage mot mannen som snabbt hjälpte mig in med packningen i den väntande bilen.

Jag åker inte så ofta taxi, men när jag gjort det så har jag ofta fått ta del av spännande samtal och livsöden. Så också den här gången.

Mannen som körde bilen hette Ahmed och var från Irak. Han sa att han bott i Sverige i många år och att han var tacksam för att ha fått chansen att stanna här. Samtidigt som munnen log kunde jag skönja en viss sorg i blicken. Efter en stund kom det fram att han saknade Irak och sin familj som nu till stora delar var utspridd över världen.

Jag berättade för Ahmed att min mamma kommit till Sverige från Polen och det i slutet på 60-talet. Hon tyckte det var tungt från början då hon kände sig ensam. Hon förstod inte språket och hade svårt att hålla kontinuerlig kontakt med sina nära och kära. Kommunismens slutenhet var en starkt bidragande orsak. Inte ens hundarna och katterna hade kommit när mamma lockade, då hennes intonation inte stämde med vad de var vana vid. När jag berättade att hon suttit i krondiket på kvällarna och gråtit för att hon saknade sin familj nickade Ahmed instämmande.

– Men det som har varit jobbigast är att jag inte kan arbeta med det jag önskar säger han plötsligt. Jag är utbildad psykolog och har jobbat inom det militära med krigsoffer men även på privat praktik. Jag tror att jag skulle kunna hjälpa de flyktingar som kommit hit från krigshärjade länder, men min utbildning verkar inte räcka till i Sverige, säger han i dämpad ton.

När jag hör om Ahmeds motgångar och idoga försök att komma in i det svenska samhället så känner jag mig ledsen. Han har inget emot att köra taxi, men självklart förstår jag att han vill utöva sitt yrke, ett yrke som han lagt ned många år på att få utöva. Dessutom kan Ahmed flera språk och jag skäms lite när jag hör att vi inte nyttjar den erfarenhet han har med sig i bagaget – en utbildning och kunskap som han inte får praktisera.

Han har provat att validera – att utvärdera – sina kunskaper och det visade sig att han skulle behöva komplettera ytterligare två år på psykologiutbildningen för att få en svensk psykologlegitimation. Men sedan tog det stopp. Han måste söka utbildningen på sina gymnasiebetyg som i sin tur måste uppgraderas. Ingen har heller talat om eller säger sig veta om det finns något annat sätt för honom att gå till väga.

– När dörren stängts tillräckligt många gånger tappar man hoppet och energin säger Ahmed missmodigt. Det känns inte riktigt som om jag är helt välkommen i Sverige tillägger han med låg röst. Många av oss invandrare kommer hit med stora kunskaper som vi inte får använda och jag kan inte förstå varför, säger han vidare och slänger en hastig och frågande blick på mig.

Plötsligt kör vi in på uppfarten till min lilla gård och vårt samtal avbryts av att min hund lycklig och skällandes välkomnar oss framför bilen. Jag tittar på Ahmed och lovar att jag ska ta reda på hur det ligger till med validering och tillvaratagandet av utbildning och erfarenhet från andra länder.

Ahmed lägger ihop handflatorna, bugar hastigt och tackar på förhand. Han önskar mig en fin sommar och lämnar gården med ett leende. I samma stund som han backar ut bilen kommer tankarna. Det är inte första gången jag hör en historia som liknar Ahmeds, men det är första gången jag fått den berättad i detalj.

Medan dammolnet efter taxin skingrar sig bestämmer jag mig för att göra något åt saken. Jag vet inte hur än, men jag är ju för sjutton politiker och det här är mitt jobb.

* Texten fick jag publicerad som krönika i Västerbottningen 13/6 2013