I Förintelsens spår

Förra veckan var jag på en resa i Polen som hade temat ”I Förintelsens spår”. Resan arrangerades av Forum för levande historia som är en myndighet som har ett nationellt uppdrag att, med utgångspunkt i Förintelsen, främja arbete kring demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter.

Besöken i olika förintelse- och arbetslägerläger, getton och andra platser med relation till Förintelsen, gav en del svar men väckte också många frågor. Resan var viktig både ur ett läroperspektiv men var också för mig en personlig resa då min mormor var en av de överlevande från ett av förintelselägren.

 Många miljoner människor mördades eller dog av svält och sjukdomar och det för att nazisterna hade bestämt att rensa Europa på människor som de inte ansåg värdiga och för att etablera ett ariskt och germanskt rike. Men bakom alla dessa siffror fanns ett namn, ett ansikte, en människa som älskade och var älskad och som hade en dröm om en framtid – som gick förlorad.

 I Sverige rullade tåg med tyska soldater och malmtåg som enligt uppgift förlängde kriget med ett halvår. En del visste vad som skedde men många kunde inte ens föreställs sig alla dessa vidrigheter och den ondska som förekom. Och än idag har vi svårt att ta till oss de grymheter som ägde rum.

Händelserna med de nynazistiska demonstranterna i Umeå i lördags, påminner oss om att demokratin inte kan tas för given – utan måste kämpas för varje dag. Därför var gårdagens manifestation mot nazism och främlingsfientlighet i Umeå väldigt välkommen! Jag kände mig så glad över att vara en alla dessa människor som samlats på torget för att stå upp för alla människors lika värde. Min mamma följde nyhetsrapporteringen och sa att hennes hjärta var fyllt till bredden av stolthet när hon såg det stora deltagandet av umeåbor.

Gårdagens manifestation visade att demokratin är stark, så också medkänslan och tron på medmänsklighet.