Idag är det den första juli. 
Jag känner att det på något sätt får fungera som en milstolpe i mitt liv.

Jag är mer.

Juli månad är den månad som saker brukar hända för mig så jag tänkte, Hey – varför inte fortsätta med det?
 Jag gifte mig den 3/7 -1999. På söndag skulle jag och X alltså firat 12 år som gifta. Vilket inte lär hända detta år eller något år framöver.
Jag ska aldrig gifta om mig nämligen (bara för det så står jag säkert i kyrkan om några år, redo att säga Ja till en man igen). 
Denna månad går min skilsmässa igenom. Denna månad är även den månad när jag tänker ta tillbaka mitt flicknamn. Supertråkiga Eriksson. Det spelar liksom ingen roll tycker jag. Det är MITT namn. Jag är stolt över det.

Jag fick ett mess igår av Hasse där han titulerade mig Fröken Eriksson och gissa vad? Jag ÄLSKADE det. 
Namnet alltså. Att han sa MITT namn. 

Jag tänker inte sluta blogga. Jag ska bara byta blogg. 
Denna får vara kvar. Jag kanske startar en ny här på VK eller någon annanstans? Det vet jag inte ännu. 

Jag ska försöka vakna varje dag med ett leende på läpparna. ”Livet är för viktigt för att tas på allvar” – Oscar Wilde. Det stämmer. 

Jag har haft många funderingar nu under dessa sex månader och jag har någonstans fastnat i samma ekorrhjul som jag tror många kvinnor med mig gör.
Jag har ifrågasatt om jag är värd att älskas. Om jag är värd mina vänner? Om jag är någon?!

Vilket jag naturligtvis VET att jag är.
Vilket ALLA är. Såklart. 

När man hamnar i livskriser (som faktiskt en skilsmässa är) så är det lätt att man förminskar sig själv. Försöker göra sig osynlig. 
Handen på hjärtat bäjbs? Är det jag? 
Är jag en liten grå mus som inte vill dra uppmärksamhet till mig? 

Ehh? Nej!

Så, Välkommen Juli, 2011. 
Här är jag! 

 …drömmarna fortsätter.

Inatt drömde jag att jag bodde inackorderad hos min första svärmor med familj. Vi pratade madrasser (??) och jag drack vattenglas på vattenglas blandat med saften från konserverad ananas. Jag släppte ut hundar som rymde och äldste sonens vänner kom förbi med röda huvtröjor till honom.

En vacker dag skall jag ta itu med mina drömmar. Inte nu.

Annars så har det inte hänt så mycket. Jag har hängt med fina vänner, druckit kaffe. Sippat vin på balkongen. Varit (och är) dyngförkyld. Min röst låter som en blandning av Rammstein och Marianne Faithfull. Varje gång jag hostar tror jag att mina lungor kommer att komma ut. Jag är tacksam varje dag det inte kommer blod.

Jag har blivit rödhårig igen. Vilket faktiskt passar mig rätt bra.

Jag har ÄNTLIGEN fått av mig det mesta av den svarta skit som varit fastkletad på mig. Det var en helvetiskt lång och jobbig process men skam den som ger sig.

Det enda som återstår nu är att sortera om, sortera rätt. Det känns som om jag är en garderob som måste rensas ut då och då. Vilket iochförsig inte är en så vansinnigt dum liknelse. Människan är nog en garderob, för att man skall få någon ordning så måste man sortera ut de kläder man inte längre vill ha. De kläder man köpte för några år sedan passar inte riktigt längre lika bra. Sen har man naturligtvis sina favoritplagg. Ni vet, de där som bara blir skönare och passar bättre ju längre man har dom. Man lagar, man lappar. När de slutligen knappt går att använda då de är så trasiga så vill man ändå inte kasta dom. Då lämnar man dem kvar i garderoben. Tar fram dem då och då bara för att njutningsfullt få känna dem mot huden.

Det tillkommer nya favoritplagg. En del blir man så kär i att man vill ha dem kvar fast de kanske inte riktigt är rumsrena. En del köper man bara för att aldrig ta fram dom igen. De kan lika gärna hänga kvar i garderoben och skämmas med prislappen fortfarande kvar. En del plagg fastnar man för. De sitter illa, ser illa ut, men man vill ändå ha kvar dom och man envisas dessutom med att använda dom. Men, de flesta plagg är nog rätt random ändå, jag gillar dom.

Ja, ni fattar symboliken va?

Linnéa, kvinnan vars liv egentligen är en garderob.

 Jag hade ett superbra inlägg på gång. Ett riktigt ilsket och argt inlägg som behandlade ämnet vänner, kärlek, respekt, omtanke, lögner och småsinthet.

Men, vet ni vad?

Jag tänker inte skriva om det. Jag orkar inte. Det är inte värt det.

Istället så tänker jag skriva om min fantastiskt skumma dröm. Ja, jag drömmer konstiga drömmar. Men, det sägs ju att när man drömmer så är det kroppens sätt att bearbeta det eller vad som hänt. Hur nu denna dröm kan appliceras in i mitt extremt skumma liv?

Jag har ju som ni alla borde veta vid detta laget fyra fantastiska söner. Såklart att jag önskat mig en dotter, dock inte på bekostnad av de barn jag redan har och jag vill INTE ha fler barn.

Nå, igår natt drömde jag att jag var gravid, födde barnet som enligt ultraljudet var ytterligare en pojke. Ut kommer det en dotter, den mest perfekta lilla varelse som någonsin tagit ett andetag på denna jord. Jag kommer ihåg det så väl, för jag var så stolt. Jag vandrade runt till alla, kända som okända och visade upp henne. Hela tiden påpekande hur vacker hon var. Hur perfekt hon var, hur fin hon var. Hur gudomlig hon var. Hur duktig hon var på allt hon företog sig. Hur mitt hjärta tog dubbelskutt vid blotta anblicken av henne.

Så, mitt i mitt uppvisande av henne (som faktiskt var namnlös) så blev hon vuxen. Bara sådär, mitt framför mina ögon och sen så försvann hon in i tv´n, tydligen så arbetade hon som Tv-hallåa. Även om jag blev lite förvånad så var jag fortfarande extremt stolt. Två personer jag inte känner så väl stod där bredvid mig och hjälpte mig att hylla min fina dotter.

När jag vaknade så kunde jag fortfarande känna den där stoltheten.

Oroa er inte. Jag vill verkligen inte ha fler barn (jag ska inte ha fler iallafall). Jag tror inte att drömmen betyder att jag vill ha fler barn heller. Jag tror att den betyder något annat. Missförstå mig rätt nu, jag är extremt stolt över mina killar. Det finns inga barn som är lika bra som just mina (tycker ju jag förstås), men den där stoltheten i drömmen? Den var annorlunda. Jag blir fortfarande lika stolt när jag tänker på bäjbin i drömmen.

Nå, jag har aldrig hävdat att jag är normal. En kvinna som jag kan omöjligt vara det. Jag är perfekt onormal.

Ha en bra dag.

Så, ytterligare en vecka har gått.

Vad har hänt i mitt liv då? Har det hänt något speciellt?

Jag hade barnen hela veckan. Jag har jobbat hela veckan.  På lördagen ville min mamma ha mina fina barn hos sig i stugan. Så jag och H packade in killarna i bilen och drog iväg till stugan. Där lämnade vi barnen.

Sen skulle vi till Bäcksjön. Vi skulle bada lite för att svalka av oss värmen. Då jag låtsas som att jag är från Sävar fast jag aldrig bott där i hela mitt liv, skulle vi ta vägen förbi Åbyn/Tväråmark där min mamma växte upp. Bäcksjön har jag nämligen badat i många gånger i min barndom. Så klart jag hittar dit (tänkte jag självsäkert och rätt så kaxigt). "Håkavika" har jag plaskat i många gånger.

Nå, det började bra. Jag missade avfartsvägen med "bara" två meter. Tur bilar kan backa tänkte jag och såg på H med en lätt rodnad som spred sig över mina kinder.

Sen körde jag.

Och körde.

Och Körde…

-H? Vart är jag? Vart skall jag nu? Han var INTE till någon hjälp då han var fullt upptagen med att spela upp skämt på sin iPod. Iiiihhh! Tänkte jag, smått frustrerad medan jag lyssnade med ett halvt öra på skämten som H däremot skrattade hjärtligt gott åt. Jag försökte kasta in ett –Haha, här och där, men sanningen att säga var jag mer upptagen med att försöka förstå vart i hela friden vi var någonstans.

H, jag måste nog få höra dom igen tror jag?

När jag kört på dåliga vägar mitt inne i skogen i vad som kändes som en evighet var jag helt plötsligt ute på Ersmarksvägen.

Vad hände?

Med ett smart och klokt drag i våra ansikten konstaterade vi att vi säkerligen missat avfartsvägen till det allmänna badet. Nähä? Dough! Smått korkad kände jag mig.

Nå, vi släppte alla tankar på allmänna bad och drog hem till min morbror och moster istället. De har den mest fantastiska strand som finns i Stöcksjön. Nöjda med vårt kloka beslut lade vi ut filten i gräset och smorde in oss med diverse salvor, allt för att inte bränna oss.

Vi drog fram vårt fika och låg där och surrade om allt och ingenting när helt plötsligt myran från helvetet dyker upp framför mig. Och en till, och en till och "Gaaaah"!!! Hela filten kryllade av Stora, gigantiska myror som MÅSTE ha varit muterade. De kan inte bli sådär stora om de inte var satta till världen enbart för att dräpa mig. Hade inte H varit där hade jag dragit fram eldkastaren jag bär med mig "In Case Of Emergency" och dödat dem allihopa, rått skrattande åt deras tappra försök att undkomma hade jag bara jagat dem, sökt upp dem en och en och eldat deras stackars patetiska arslen.  Nu var jag ju tvungen att visa att jag är rätt så kaxig och tål minsann det mesta…Ehh? (men jag ogillar verkligen myror)

Vi gav upp solen och lade oss i skuggan istället. Där fanns det inga myror iallafall.

Jaha, det var min vecka. I stora drag.

Jag lyssnar på denna.

Vart har jag tagit vägen? Vad har jag gjort?

Jo, allt och ingenting egentligen. Jag har haft barnfri vecka. Jag har läst lite, städat lite, jobbat lite. Jag har misslyckats med konststycket att få en cykel att på ett magiskt sätt kunna ta sig upp på en trottoarkant lika hög som Mount Everest (det går inte att ta sig upp på en trottoarkant genom att bara vrida styret, man måste, MÅSTE vrida hela cykeln). Jag gjorde illa mig, bara lite.

Jag har ödmjukt tackat min lyckliga stjärna att jag har den bästa vän som finns. Att han släpper allt och kommer som en räddande ängel när jag, klantarslet ber om det. Att han diskat min disk, lagat min mat, strykt mig på armen och inte skrattat åt mig fast jag med all säkerhet förtjänade det.

Jag har drömt konstiga drömmar att jag levde ihop med en konstig kvinna som åt mackor i sängen och bad mig sopa bort alla smulor. Vilket definitivt inte kommer hända, inte smulgrejen utan snarare det där med att bo med en kvinna. Jag har drömt att min katt Smilla (som inte bor med oss längre) kommit hem med döda möss som mina hamstrar åt upp. Jag har dock inga hamstrar. Jag kanske borde köpa? Är det ett tecken månntro? Kan hamstrar vara det jag saknar i livet?

Jag har skrattat, jag har sjungit (högt, falskt och förjävligt).

Jag har lekt dekadent tonåring, sett tre filmer på raken varav en var så äcklig att jag lärde mig andas under täcket. Inside, en fransk splatterfilm. Se den INTE. Speciellt inte om du är gravid. Jag säger inget mer om den.

Sen har jag inte gjort något mer.

En Vecka går fort.

Denna vecka är barnvecka. Kärleksvecka. jag skall pussa mina barn så mycket att de kommer att bli tvungen att ständigt ha med sig en handduk för att kunna torka av sig alla mammapussar. Jag skall möblera om, måla några av mina fula trämöbler. Kanske rensa lite i alla skåp. Sen vill jag ju jobba oxå, om jag kan pressa in det bland alla mina måsten ;).

Ja. Det var min vecka om jag snabbspolar lite.

Jag är rätt ointressant.

Ni vet sådana där dagar när egentligen ingenting är rätt. Min katastrofala lördag var en sådan (kom ihåg grillningen) Förutom på en punkt.

Minstamig hade kalasande så under tiden passade jag på att hälsa på hos en kompis. Dricka lite kaffe och bara slappa ett tag. När jag så sitter där i hans kök, drickandes mitt kaffe säger han: Jo, just det. Jag har något åt dig.

Ok, tänkte jag. Antingen en bok, eller något annat roligt (förmodligen något som han själv finner extremt roligt som, tja…kroppsliga ljud).

In kommer han med en bukett fantastisk gula, vackra rosor.

Det kanske är förmätet av mig att stoltsera här med dom. Men jag blev så glad. Mina tårar rann av lycka för det är faktiskt första gången jag fått blommor UTAN att det varit något speciellt. Jag fick dessa för att jag är jag. Endast för min skull. Inte för att det var morsdag, eller för att jag fyllde år, eller för att vi bråkat eller för någonting.

Han såg blommorna, tänkte på mig och gav mig dom. För att jag är JAG?

Så nu, idag. När jag blir lite less på att tvätta. När dagen känns extremt lång. När jag blir trött på allt och alla. Då tittar jag på mina rosor och jag blir varm och glad i hela kroppen.

Alla borde ha någon som vet. Någon som köper blommor när livet känns som mest pissigt. Någon som är så bra på alla sätt och vis. Någon som sätter guldkant på vardagen.

Vill ni veta vad Gula rosor betyder? Det kan ni läsa om här.

Ps: Notera hur snyggt rosorna matchar min fantastiska klänning.

I lördags skulle jag och killarna ta vår grillpremiär här på Öbacka, pläjset där solen alltid skiner och yada, yada, well, you know the drill. Då snåltarmen tog överhand bestämde jag mig för att INTE köpa en lite större grill utan jag bestämde mig för att en engångsgrill fick duga.

Bad choice, very bad choice.

Då jag är matrona i en rätt stor familj och mina kidz äter mer än 30 stora hästar tillsammans så hade jag inhandlat kött i massor. Visste ni att engångsgrillar INTE blir så varma? Visste ni att OM man nu prompt måste grilla på en engångsgrill så är det ett smart drag att inte grilla för mycket kött åt gången. Det kväver nämligen glöden.

Det visste inte jag.

Eller, någonstans längst inne i min lilla skalle så visste jag väl det. Jag hade väl förträngt det. Trots att X (eller kanske just för att ?) upprepade gånger sade till mig att köpa mer kol och lägga på grillen så gjorde jag inte det. Jag kunde minsann själv. Inget X skulle berätta för mig hur man grillar. Ingen man överhuvudtaget förresten. Jag kan själv.

Nå, då jag stått ute i kylan och fryst i en timme gav jag upp, köttet var halvrått, majsen hann jag inte ens grilla innan jag gav upp. De grannar som gick förbi gav mig små medkännande blickar och log lite sådär ni vet som att de tänkte: Stackaren…hon försöker iallafall.

När jag packade ihop mig och förberedde mig på att gå in såg jag grannen. Han stod ute på sin gräsmatta med superultragrillen numero uno. Flott stod han där och vände sina små köttbitar. Jag ville bara slita åt mig grillen och grilla klart mina. Men, sånt kan man inte göra. Jag är ju väluppfostrad.

Nå, snopen grillpremiär som slutade i att jag stödstekte köttbitarna i stekpannan. Patetiskt försökte jag dessutom få all majs att rymmas i en stekpanna. Men potatisen var god iallafall.

Jag hävdar fortfarande benhårt att jag kan själv. Nästa gång skall jag köpa en riktig grill. Riktig kol och då kan grannen grilla sina patetiska bitar själv.

Jag har länge sagt att innan jag blir 40 skall jag ha läst iallafall en bok av Fjodor Dostojevskij. Jag skäms för att erkänna det men jag har ännu inte gjort det. Jag har Brott och straff  stående i min bokhylla, skamsen ser jag den var gång jag väljer, alternativt ställer in en nyläst bok i bokhyllan men väljer att ignorera den. Jag slår händerna för ögonen och tänker att om jag inte ser den finns den inte. Bröderna Karamazov ligger på mitt nattduksbord. Som för att verkligen få mig att må dåligt. Jag har faktiskt läst några sidor ur den men texten är liten och tråkig.

Ja, jag vet att Herr Fjodor räknas som en av de största inom litteratur. Ja, jag vet att han har inspirerat många blivande författare. Ja, jag vet att jag borde skämmas.

JAG VET!

Jag skäms. Jag lovar. Jag ska…snart.

Men, tills dess läser jag om de böcker som står i min bokhylla. Just nu är det Kärlekens historia – Nicole Krauss som läses om för tredje gången. Det är en riktigt vacker historia tycker jag. Iallafall jag får en varm känsla i hela kroppen. Så, får ni tid och möjlighet – läs den.

Så, vad hände med mina 30 dagar av låtar?

Det fallerade. Jag orkade inte längre. Tur att jag inte fick betyg i det 😉

Just nu är denna väldans bra iallafall.

Jag skulle kunna ta gårdagens låt och applicera den här. Men, det gör jag inte.

Istället blir det denna, som säkert många, många fler med mig har gråtit ungdomens sorgetårar till när "kärleken" i livet gjort slut.

 Dag 07!

Alltså, detta är svårare än vad man någonsin kan tänka sig. Alla låtar påminner ju om ett speciellt tillfälle. Hur skall man kunna plocka ut en endaste låt av alla man någonsin hört?

Men, ok. Den låt som just nu påminner mig mest om ett specifikt tillfälle är denna låt.  

Jag tror att jag redan tidigare berättat om tillfället. Men, jag kan göra det igen, för er stackare som av någon outgrundlig anledning missat mina eminenta blogginlägg – Here we go again.

I våras (förra våren that is) skulle jag för första gången någonsin sen jag tog körkort köra längre än Obbola – Umeå. Jag skulle ta mammas bil och bila hela vägen till Sundsvall för att hämta upp min lillebror, som för tillfället pluggade i Falun. Hans far körde honom till Sundsvall och jag hämtade upp honom där. Samtidigt som jag faktiskt passade på att träffa min styvfar igen.

Nå, jag var faktiskt livrädd när jag börajde köra. Sträckan Obbola – Umeå är inte så svår och när man kört den tillräckligt många gånger så kan man den liksom. Så, jag sitter där med darriga ben och i vild förtvivlan försöker jag få in en bra radiokanal. DET, kära vänner går inte. Ty av någon outgrundlig anledning så fungerar inte radion alls, den bara brusar. Så, jag letar febrilt efter en bra cd-skiva att stoppa in.
Lite historia. Min mamma och hennes man lyssnar nästan uteslutande på Country. Förutom i bastun, där lyssnar (hennes man iallafall) de på tyska Schlagers. Fråga mig inte varför. Det bara är så.

Nå, det enda jag hittar är samlingscd´s med COUNTRY!!!

Jag tar bara någon och stoppar in. Låter den gå på repeat några varv för att sedan lyssna på texten – ordentligt. Speciellt en av dom fastnade. Till slut finner jag mig kunna hela låten utantill och någonstans där i slutet så är det ett lite speciellt stycke. Det MÅSTE man vajja hela kroppen till.

Jag måste ha sett helt galen ut, körandes med en och samma låt på repeat i 27 mil. Vansinnigt studsandes som en galning, trummandes på ratten för vet ni vad? Den svänger ju 😉  Min bror som faktiskt är den enda av mina syskon som har någon som helst musikalisk ådra var inte speciellt nöjd på hemvägen. Till slut nästan grät han att jag skulle byta låt. Men, ni vet – den som kör bestämmer.

Sen i höstas körde jag samma sträcka igen. Denna gång UTAN vare sig radio eller CD – spelare. Vet ni vad? Det gick bra att sjunga låten alla 54 mil. Jag hade lite svårt att få till det där speciella musikstycket på slutet, men det gick!

Så, låt nummer 07, ett speciellt tillfälle? Sträckan Umeå – Sundsvall förra våren samt i höstas.