Har med viss möda bytt utkastarremmar på snöslungan idag. Ett delikat men mycket roligt projekt för en gammal ringrostig skruvare som jag. Det har förflutit ett halvt århundrade sedan jag jobbade med bultar och muttrar senast trots att det den gången var bland det roligaste jag visste. Trots detta befarade jag att jag skulle vara betydligt klomrigare än jag faktiskt är. Min vänstra hand är dessutom inte helt läkt än så lillfingret pekar fortfarande snett ut från handen.
Ungdomens holmgångar med motorer bestod i att försöka hålla igång mopeden, den var trots allt den tidens viktigaste raggningsverktyg. Det krävdes således att mopeden skulle vara i gott skick när man skulle ut på samhället och fixa brudar. Men senare i livet – dvs under den tid jag ägnat mig åt försörjning av familjen – har jag inte ansett mig kunna ta mig den tid som krävs för att hålla igång skruvarfingrarna. Sådant arbete har därför lagts ut ”på entreprenad”. Men nu liksom i mitten av förra århundradet har jag inget försörjningsansvar längre utan jag har all tid i världen åt att reparera de verktyg jag behöver. Och kan jag på köpet imponera på den brud jag år 1964 raggade upp med min Monark modell ”stockholmare” är det ju inte helt fel det heller…