”I have a dream” (jag har en dröm) är namnet på ett mycket känt offentligt tal som den amerikanska medborgarrättskämpen Martin Luther King höll den 28 augusti 1963 för att uppmana till ett slut på rasismen i USA. Det fantastiska talet blev språngbräda för förändringar och förbättringar för miljoner afroamerikaner.

Jag har också en dröm… eller snarare flera drömmar! Men mina drömmar är varken lika viktiga eller avgörande för lika många som Martin Luther Kings dröm. Här är några av mina drömmer:

1. Att tågen i Sverige fungerar under vinterhalvåret.

2. Att det inte blir något som helst tjafs angående bärplockare var enda år.

3. Att begreppet ”hela Sverige” omfattar en större yta än bara Stockholm och Skåne.

4. Att det för en gångs skull skulle finnas gott om studentbostäder inför höstterminen.

5. Sist men inte minst att det inte finns en enda byggkran, grävmaskin eller avspärrade väg i hela Umeå.

Ha en bra onsdag!

Den ensamma, fattige vandraren hade vandrat i nästan två dagar och var trött och hungrig när han nådde en liten by. Han hade inte lyckats de senaste dagarna fånga en fisk eller en fågel att koka upp i sin gryta som fanns i sin sönderslitna ryggsäck. Hans hunger gjorde att han svalde sin stolthet och tiggde av några bybor en bit mat. Men alla förnekade den hungriga mannen en enda smula.

Han tog fram sin gryta, fyllde den med vatten från en närliggande bäck och gjorde en liten eld mitt på byns torg för att koka upp vattnet. Så snart som vattnet började koka tillade han försiktigt en liten sten som han hade tagit med sig från bäcken.

Flera nyfikna bybor tittade frågvist på vandraren som förklarade att han höll på att laga ”stensoppa” för att stilla sin hunger. En av byborna bidrog några morötter så att stensoppan skulle smaka bättre. Flera bybor blev inspirerade att bidra potatisar, några bitar kött, en näve ärtor, och en bit salt. Till slut blev det en riktigt god soppa som vandraren delade med de andra.

Poängen är att alla mår bättre när rättvisa, deltagande och samarbete får råda. Västerbottningar har möjligheten att främja rättvisa, barmhärtighet och samarbete vid vallokalerna imorgon. Om vi bryr oss om fler än bara oss själva, då skall vi rösta JA!

Idag firar min älskade man, Kalle, och jag vår 11:e bröllopsdag! Elva härliga år av kärlek och äventyr tillsammans med min bästa kompis! ♥♥♥

Ni som känner mig vet att musiken har varit en stor del av mitt liv sedan jag var tonåring. Jag lämnade en stor musikkrets hemma i USA när jag flyttade hit till Sverige, men det tog tursamt nog inte lång tid innan jag kom in i Umebygdens Spelmansgille och började lära mig svensk folkmusik.

Jag har många trevliga minnen angående musik, och ett av de bästa minnena jag har är från Sverige. En en arbetskompis kom fram till mig för några år sedan och bad mig om hjälp. Hon förklarade att hennes dotter ville hitta en äkta Västerbottnisk brudmarsch för sitt bröllop och att jag… den amerikanskan… var den enda människan som hon kände som var kunnig angående kunde Västerbottnisk folkmusik! Oj vad jag blev stolt och glad över att kunna hjälpa min arbetskamrat!

Musiken fortsätter och blivande minnen bildas fortfarande. Idag spelar Umebygdens Spelmansgille för en gudstjänst på en liten bönhus i Harrsele, kl. 14. Utöver dagens spelning skall vi jobba lite ute på tomten här hemma och… om jag kan ”fånga” Kalle tillräckligt länge… skall jag klippa honom! Trevlig söndag allihop!

Kaffe smakar faktiskt lite extra gott ute i skogen i synnerhet med en sådan vacker vy!

Man skall passa på att vistas utomhus när vi får sådant fantastiskt väder som vi har haft idag! Därför bestämde vi oss för att ordna upp en picnic-lunch och äta den ute i skogen längst Långforsleden, som är en av våra favoritvandringsleder.

Vi vandrade hela leden (tre kilometer) innan vi åt vår picnic-lunch. På väg tillbaka stannade vi på den sista av tre bord för att dricka kaffet. Jag känner mig mest lugn, harmonisk och ”hemma” ute i skogen och jag är väldigt lycklig att min bästa vandringskompis (min man) gärna följer med mig.

Jag, som 50-talister, tillhör generationen som har svårt att kasta bort mat. Det är nästan en sport för mig att hitta fiffiga sätt att använda även den minsta resterna! Därför blev dagens lunch här på jobbet en tokig blandning av olika sorters rester som bestod av:

1. Middagrester från onsdags som jag tog hemifrån till gårdagens lunch på jobbet men inte orkade äta upp.

2. Ett ägg som jag kokade i tisdags men nästan glömde bort i kylskåpet här på jobbet.

3. En halv-uppätna persika som jag inte orkade äta upp i onsdags.

4. En liten skiva vattenmelon som var kvar i kylskåpet efter gårdagens ”godfika” som arbetsgivaren bjöd på.

5. Precis en mandel som var kvar i en skål på fikabordet som ingen annan ”äkta” svensk tordes ta.

Synd att det inte finns ett pris för den mest sparsamt användning av rester, för att jag säkert skulle vinna!

Semesterperioden för de allra flesta är slut och imorgon är det dags att återgå till vardagen. Fastän själv har jag jobbat hela sommaren eftersom jag och min man tog, som vanligt, tidig semester till USA i maj och var tillbaka på jobbet strax före midsommar.

Sommaren innebär en slags låg säsong här i bloggsfären. Både vi som skriva bloggar och ni som läser dem har haft trevligare saker att göra och njuta av under det relativt korta svensksommaren. Själv har jag haft andra projekt och intressen på gång som jag blev tvungen att prioritera tid för när jag var ledig från jobbet.

Men nu när hösten nalkas blir det kanske lite mer aktivitet på bloggen. Jag kan inte lova särskilt många bloggar, men vi får se hur många jag hinner. Hoppas att ni har haft en trevlig sommar och jag önskar er en ”mjukstart” på första veckan åter på jobbet eller skolan.

Bilden ovan visar min son, Mike, när han nyligen kom hem från tjänstgöring som militärpolis på Kuba. Han får en varm och efterlängtad kram av sin söta flickvän. Tre bussar fyllda med soldater från Mikes hela bataljon anlände vid den lokala militärbasen och togs emot av vänner och familjer på en mycket festlig vis med flaggviftande, glädje, varma kramar och tårar av lättnad.

Jag förstår att detta flaggviftande beteende är konstigt för svenskar i synnerhet när USA:s närvaro på såväl Kuba som andra länder ifrågasätts av många – inklusive mig. Patriotism och respekt och stöd för våra soldater är en stor del av den amerikanska kulturen och sitter därmed djupt. Jag kommer aldrig att kunna ”skaka av” min kultur trots att jag bor i Sverige.

Det gjorde ont i själen att jag inte kunde vara bland de där flaggviftande nära och kära som tog emot soldaterna. Samtidigt förstår jag att hans söta flickvän säkert var betydligt mer intressant för honom än hans gamla mor skulle ha varit. Mike har medgett för mig att det är riktigt tufft att vara skickat iväg ett år i taget för tjänstgöring någonstans i världen för att han saknar sitt eget hem, sina vänner och framför allt sin flickvän så hemskt mycket. Men han har valt sin karriär på gott och ont och måste stå ut med periodvis otrevliga konsekvenser.

Ibland blir jag lite ledsen med tanken på allt jag eventuellt har missat i USA och i synnerhet i mina barns liv för att jag valde att flytta till Sverige. Men jag har gjort mitt val och därför måste jag också leva med konsekvenserna.

Just idag på jobbet är vi flera mammor som har våra söner i tankarna. En mamma oroade sig lite för sin son som tidigare idag låg på operationsbordet för att genomgå ett enklare ingrepp. En annan mamma är lite extra lycklig idag för att hennes son och hans familj kommer ikväll på besök över helgen. En tredje son är på väg till Bulgarien för en veckas semester och mamman väntar ivrigt på ett livstecken från sonen att han har kommit fram. Sist men inte minst är det jag som är den fjärde mamma med sonen i tankarna. Min son kom äntligen hem från Kuba och det publicerades en artikel i den lokala tidningen som visar en kort reportage och en mycket fin bild och av honom och sin flickvän.

Min pensionerade man har redan hunnit skriva ett blogginlägg om sonens hemkomst. Men jag är på jobbet och hinner därför inte mer än detta blogginlägg, men så fort jag får tid hemma vill jag skriva mer om sonens hemkomst men från ett annat perspektiv än det som min man har skrivit. Nu måste återgå till jobbet. Hej så länge!

När vi var på väg hem från vår Kirunaresa för två veckor sedan bestämde vi oss för att tillfredsställa vår nyfikenhet angående den historiska linbanan i Mensträsk som ligger en bra bit norr om Lycksele. Kalle hade berättat för mig om att linbanan byggdes i 40-talet för att lättare och effektivare transportera malm från Kristinebergsgruvan i Västerbotten till anrikningsverket i Boliden.

Linan används inte längre för att transportera malm men Kalle trodde att linbanan hade renoverats för att människor kunde åka och få en fin vy över landskapet. Vi körde ända fram till linbanans anläggning men vi blev vi riktigt besvikna för att den verkade helt stängd… för gott, som det såg ut.

Men i gårdagens e-Aftonbladet fanns en video och artikel om linbanan som faktiskt är på gång! Det kommer dessvärre dröja ett tag innan vi befinner oss igen i Mensträsk, men om du och din familj har vägarna förbi kan det bli en intressant och roligt att ta tiden åka och samtidigt lära dig lite mer om Sveriges historia.